Anna Brodow har skrivit en intressant kommentar om den institutionella konstteorin:
”Det som gäller på de internationella biennalerna är en sak, det som gäller i det lokala konstlivet präglat av galleristernas och konstnärernas behov av inkomster är en annan sak.
Det jag menar är att den institutionella konstteorin ingalunda är rättvisande för hur konstlivet faktiskt ser ut i alla dess delar. Var placerar du t ex den typen av institutionskritik du själv företräder? Om vi skall gå efter måttstocken internationell samtidskonst i alla lägen faller en hel massa intressanta konstnärskap och konstriktningar utanför. Ser du inte detta som ett problem för din teori?”
Naturligtvis är den internationella samtidskonstens arenor i form av biennaler och andra utställningar, konsttidskrifter osv. det som man får prioritera. Här finns konstens högsta status och dess ledande utveckling. I den här världen finns det självklart gallerier och konstnärernas behov av inkomster. Att komma med på en biennal är alltid ett starkt inslag i karriären – och möjligheten att öka sin prisbild.
Men det finns andra världar vilka också kan beskrivas med den institutionella konstteorin. Varje konstvärld som kan avgränsas får sina kvaliteter bekräftade av dem som där är de tongivande auktoriteterna. Därför får också andra konstnärskap och konstriktningar uppmärksamhet och bekräftelse. Det fungerar inte olikt t ex fotboll där det finns första divisionen men också andra, tredje osv. Det går emellertid inte att komma ifrån var den verkliga kvalitetsstämpeln befinner sig någonstans. Jag kan inte se några problem med den saken.
Brodow undrar också var min egen institutionskritik hamnar någonstans. Jag har fått stor uppmärksamhet i Sverige och till viss del också i grannländerna. Frågan är dock vilken betydelse det kommer att få. Antingen blir det kvalitetsbekräftat av konstvärlden – eller inte – eller möjligen delvis. Det går inte att säga idag, man kan bara spekulera. Min rondellhund har en lång väg att vandra om den skall ta sig in i den internationella samtidskonsten och bli bekräftad. Visserligen har den fått en global spridning men inte inom den internationella samtidskonsten. Internationellt uppmärksammas jag som karikatyrtecknare på Nerikes Allehanda.
På vilket sätt skiljer sig din version av den institutionella konstteorin från Bourdieus fältteori?
Bourdieus fältteori utgår främst från litteraturen och situationen i Frankrike. Flaubert är hans nyckelgestalt som han jämför med Manet. Texten om Manet finns dock inte med i hans bok och jag tror inte den har publicerats. Men mycket av det han drar fram kan överföras till konsten generellt. Men det finns skillnader. Den internationella samtidskonsten med dess utställnings- och biennalsystem och inte minst att bildkonsten förändras till konst i allmänhet. Den historiska uppfattningen, där jag har en bestämd idé om konstens uppkomst, är inte heller utredd i Bourdieus teorier.
Idag såg jag ett koppel towelheads på Lindex. Vad gjorde de där?!
Lars Vilks. Intressant, som alltid. Men jag vill minnas att du ändå tar bruk av Bourdieu för att förklara hur konstverk tillmätes värde: nämligen genom den symboliska makten.
Jag tror att du håller med om att termen ”det estetiska” är meningsfull i betydelsen ”läran om förnimmandet”. Dock undrar jag vilket av följande alternativ som bäst beskriver din syn på ”estetiskt värde”:
a) estetiska värden finns inte.
b) estetiska värden kanske finns men är konstnärligt irrelevanta.
c) estetiska värden finns och har en viss begränsad konstnärlig relvans, men de är alltid underordnade de socialt genererade symboliska värden som Bourdieu talar om (jag är nog ganska dålig på Bourdieu, men hoppas att jag inte har uttryckt mig alltför felaktigt)?
Det möjligen paradoxala är väl hur konstens identitet till en början (alltså från Kant enligt din historieskrivning) var så nära knuten till det estetiska. Men kanske är lösningen på paradoxen att konsten fortfarande är knuten till det estetiska till sitt vara, men inte till sitt värde; du har ju vid upprepade tillfällen framhållit att konsten – också den konceptuella – när allt kommer omkring ändå alltid har någon sorts form knuten till det perceptiva, även om intresset numera har förskjutits till det diskursiva. Värdet däremot genereras till allt övervägande del av högdiskursen.
Konstigt…
11 eller 12 år efter att det här debatten startade på konsthistorikernas lista NaH fortsätter du och Anna B fortfarande med denna hopplösa fråga.
Bourdieus institutionella fältteori har vi också avhandlat ganska ingående vill jag minnas. Men bra att du åter igen förtydligar skillnaden.
Jag har en följfråga: hur ser du på den amerikanske sociologen Howard S Beckers traktat ”The Artworld” och hans definition av ”konstvärldar”?
Alltid din,
Fred A.
Alls inte med anledning av Vilks skriver Lars Gustafsson något intressant i sin blogg, i ett inlägg som handlar om lyckosamma metaforer:
”De visuella konsterna tillhandahåller liknande strukturer:Sergel avbildade Gustav III som Apollo, eller som Nelson Goodman,något ironiskt, har föreslagit , Dame Margaret Thatcher som gudinnan Minerva. (Här inställer sig som alla ser några knepiga frågor om begreppet avbildning. Vad innebär det att något avbildas som något annat ?)”
Man kunde tillägga: Lars Vilks avbildade Muhammed som rondellhund. Den som har tid kan läsa Gustafssons väldigt pedagogiska och intressanta bloggpost och fundera över om denna sammanföring är ”lyckosam” i den mening som Gustafsson urskiljer. Om svaret är ja kanske man skulle kunna hävda att teckningen äger en immanent estetisk kvalitet? (Utöver de andra kvaliteter som exempelvis Anna Brodow har lyft fram på ett övertygande sätt.)
http://larsgustafssonblog.blogspot.com/2010/04/om-lyrisk-evidens.html
Bara en idé. Jag klarar inte av att besvara frågan – i alla fall inte just nu.
Fred:
Och var ställer du dig själv i debatten? Som jag vill minnas situationen för 11-12 år sedan sprang du ivrigt runt kontrahenterna för försöka få in ett träffande slag, dock utan större framgång. Det vore intressant med en uppdatering.
Alltid din
Anna
Hej Anna:
Jag tog mig en funderare på om jag skulle svara på det här, för jag vet ju av erfarenhet att det kan bli ett tidsödande ”springande” när vi kommer igång.
Att inte svara kan å andra sidan uppfattas som snorkigt.
Kanske kände ni aldrig hur slagen träffade, och kanske beror det på att vi inte talar samma språk?
En uppdatering kommer nog vad det lider.
Fred
Bra! Ursäkta min lite bitska ton, men jag tyckte du kunde tillföra något till debatten här och inte gnälla för att vi efter 11-12 år tar upp ämnet igen…
Det tål väl alltid att diskuteras och omprövas?