Del 985: När tåget går – och svenskt

Den 14 april öppnar utställningen “Runaway Train” på Bonniers Konsthall. I texten omtalas att curatorn Camilla Larsson spanar (med hjälp av ytterligare fyra curatorer) efter ”vår tids strömningar”. Trendspaning är något som intresserar mig. Den fråga man kan ställa sig är huruvida trenden skapas av de konstnärer som nu släpps ut i lite större sammanhang (födda omkring 1980) eller att de unga tar plats i de trender som redan skapats. För dessa konstnärer som har fått sin utbildning helt eller delvis utomlands har naturligtvis manglats hårt i den befintliga konstagendan. Genom det internationella konsthögskolesystemet som är väl standardiserat torde det vara oundvikligt att de alla har en klar uppfattning om vad som gäller. Är det så att den yngre generationen kan ge en ny respons och riktning åt det befintliga?

Det befintliga får man nog definiera genom att göra en översikt av de senare årens biennaler och de biennaler som står på tur tillsammans med en rad andra utställningar och inte minst vad som diskuteras i konsttidskrifter. Jag har dragit det många gånger så jag skall inte ta det igen. Jag tror inte det är möjligt för de nya att åstadkomma några stora justeringar av det som ligger på biennalnivå. Gången är trots allt att de yngre konstnärer, om de lyckas, skall erövra en biennalplats. Vad den än gör, och jag utgår att de redan vet ungefär hur man gör i samtidskonsten, kommer det att kunna passa in i det rådande utställningsmönstret.

11 konstnärer är med på utställningen och bland dem Karin Hasselberg som emellanåt har skrivit kommentarer här på bloggen. Hon har fått sin utbildning på Rietveldakademien i Amsterdam. Bland annat gräver hon hål och på Bonniers skall det bli nr 16.

En fråga som ställs med utställningen är om det finns någon svensk konst – utifrån att det i stor utsträckning rör sig om exilsvenskar. Schablonsvaret är att det inte längre finns någon svensk konst eftersom den internationella samtidskonstens standardiserade konsensus råder överallt. D.v.s. när vi rör oss på nivån ”vad som gäller”, ”den symboliska makten”. Så ligger det uppenbarligen till men det hindrar inte att det ändå finns konst som är svenska angelägenheter. Skriver man en svensk samtidskonsthistoria kommer man ofelbart att framhålla en rad namn som är stora i ett svenskt perspektiv men som inte har haft någon större betydelse internationellt. Marianne Lindberg de Geer, Ernst Billgren, Dan Wolgers, Charlotte Gyllenhammar, Linn Fernström t ex, är välkända i Sverige men tillhör knappast de internationella storheterna.

Förmodligen är det så att det i betydande utsträckning fortfarande gäller att man i det svenska konstlivet skapar sina egna varianter av de internationella strömningarna. Dessutom konsthändelser som slår i Sverige och som har särskild aktualitet här.


Karin Hasselberg gräver hål

Det här inlägget postades i Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 985: När tåget går – och svenskt

  1. Axel skriver:

    Hej Vilks,

    Jag har en mindre angelägenhet som gäller denna blogg. Hur kommer jag i kontakt med dig?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.