Del 1012: Ett minnesvärt månadsskifte

Postat den 2010 1 juni av Lars Vilks

Igår kväll blev jag i Helsingborg utfrågad i publicistklubbens heta stol. Det finns en videoupptagning av samtalet. Generöst av publicistklubben att låta mig tala till punkt i en del frågor där jag medvetet har blivit anklagad för sådant jag har aldrig har sagt. Rakel Chukris uttalande i Kulturnyheterna (som jag berört tidigare) visade sig också vara ett starkt vinklat inslag från Kulturnyheternas sida. De gjorde en lång intervju med Chukri och valde endast ut ett litet avsnitt där hon förde fram en kritisk synpunkt. Så går det till.

Den helt överskuggande nyheten i går var förstås händelserna kring Ship to Gaza. Domen över Israels agerande är tämligen enkel och det råder också stor enighet om den: En okänslig och inkompetent regering och militärledning. Trots att militären misstänkte att det fanns kvalificerade aktivister bland deltagarna skickade man ner soldaterna på ett sådant sätt att de första blev ett lätt byte. Efter den ouvertyren kunde skjutglädjen inte hejdas. Händelseutvecklingen har gjort operationen till effektiv propaganda, inte minst genom de tragiska dödsoffren. En omedelbar följd blev att Egypten hävde Gazablockaden. Israels regering har nu inte alltför många anhängare kvar. Men det finns en och vad den kommer att göra väntar alla på. Emellertid kan Israel räkna med hjälp från Gaza. Hämndaktioner från det hållet, vilka redan har förekommit, skänker ny legitimitet åt regimen; ”vi måste försvara oss”.

Jan Guillou har berättat för tidningarna att han har haft en svår tid sedan han anklagades för att ha haft samröre med KGB. Han säger att han har drabbats av långvarig skrivkramp. Det är väl därför han inte har varit i slag på sistone. De påhopp som jag har drabbats av har varit slarvigt skrivna och med en ton av ilsket förakt. Han hoppades på en upprättelse av Pressens Opinionsnämnd sedan Expressen i en överskrift presenterat honom som KGB-agent. Så blev det inte. Någon gång kan det vara lärorikt att drabbas av sin egen medicin.

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 9 kommentarer

Del 1011: Konsten, med skyldighet att kränka

Postat den 2010 30 maj av Lars Vilks

Åsa Linderborg tillhör knappast mina varmaste anhängare. När hon kommenterar Uppsalaincidenten inleder hon med: ”Jag förstår dem som känner sig provocerade och i förlängningen hotade av att Lars Vilks envisas med att testa yttrandefrihetens gränser på blott och bart muslimer, och applåderas för det.” Och avslutningen är lika Linderborgsk:

”Den svenska yttrandefriheten medger rätten att kränka. Att den därmed även innebär en skyldighet att kränka, är Vilks helt egna tolkning.”

Den snäva vänsterpositionen har sin obekväma sida, det finns inte så mycket utrymme och Linderborg och andra anhängare skriver det de måste. Ett kompositionellt eko i konstprojektet.

Linderborg tror att hon får in en liten armbåge i sin slutkläm. Här öppnar sig dock en långt mer komplex värld. Är det konstens skyldighet att kränka? Sett i ett historiskt perspektiv framträder de betydande konstnärerna och konstriktningarna som en lång serie kränkningar. Kvalitetsaspekten är tveklöst kränkningen (med ett mildare ord ”överskridandet”) och blir en skyldighet om en konstnär anser att man i konsten skall prestera kvalitetskonst. Det sker inte ofta varför denna skyldighet knappast är betungande. Självklart innebär detta inte att varje kränkning är bra konst. Kränkningen måste ske på ett sådant sätt att den kan bekräftas av konstvärlden. Detta sker alltid i efterhand när affektlarmet har lagt sig.

Huvudmålet för denna verksamhet har varit borgerligheten (”brackorna”) och medlet har fram till senare delen av 1900-talet bestått av att utmana den rådande formestetiken. Samtidigt som borgerligheten smädats har den också fått betala kalaset. Borgerligheten har alltid delat sig i olika läger där en del har varit öppna för provokationerna. Vissa förändringar har ägt rum i denna struktur. Formestetiken bryr sig ingen längre om. Dessutom har konstnärerna i praktiken blivit en del av borgerligheten. Åsikts- och livsstilsmässigt präglas konstnärskåren av en vänsterstil som numera inte brukar vara särskilt radikal.

Traditionen förpliktigar hursomhelst och varje konstnär är hängivet medveten om överskridandets betydelse. Det nya fält som öppnades under 1990-talet blev sålunda det socio-politiska och alltsedan dess framtonar samtidskonsten företrädesvis av sociala och politiska undersökningar som ”ställer viktiga frågor om kön, klass och etnicitet”. Omsvängningen fungerade en tid men det är idag sällan något bryter ett relativt konventionellt mönster.

Någon markering av världens elände måste alltid göras och ett av de senaste exemplen kommer från Sydneybiennalen som inledde sin öppningsvecka den 14 maj. David Elliot, ansvarig curator och tidigare chef för Moderna i Stockholm, förklarade att hans  “post-Enlightenment show” som är “symphonic in structure” tillägnades “the 50 percent of the world’s population who earn less than $2.50 a day.” Artforums reporter försäkrar att detta statement var något obekvämt för de festande vernissagegästerna. I varje fall kan det med lite god vilja ses som ett försök till kränkning, att lägga sordin på den livliga alkoholförtäringen och DJ:s muntra musik med bland annat 80-talslåtarna ”Tainted Love” och ”Mad World”.

Med skyldighet att kränka – så gott det går.

Publicerat i Muhammedsaken, om utställningar m m, Projekt, Tillståndet i konsten 2010 | 10 kommentarer

Del 1010: Alla dem som skapar ”Vilks”

Postat den 2010 30 maj av Lars Vilks

Betraktaren skapar verket. Ja, den har vi hört många gånger men ibland träffar den prick och Rondellhundsprojektet bär syn för sägen. I gårdagens Kulturnyheterna inkallades bland andra en Islamolog, Jonas Otterbeck, och Sydsvenska Dagbladets Rakel Chukri för att förklara Vilks.

Kulturnyheternas reporter och Otterbeck kommer fram till att Vilks ”på sistone har inriktat sig på Islam”. Och vad är det för inriktning? Skall man vara en smula balanserad får man snarast se att Islam på sistone har inriktat sig på Vilks. Jihad Jane och den irländska ligan satte åter igång konstprojektet.

Medierna visade som bekant denna händelse stor uppmärksamhet. Föreläsningen i Uppsala handlade inte om Islam utan, den stund den hann pågå, visade exempel på en rad konstnärers problem med yttrandefriheten. Ett enda exempel berörde (men innehöll ett antal olika referenser) Islam. Kalabaliken i Uppsala följdes av mordbrännarna vilka så när hade tillfört projektet alltför mycket verklighet, men konsten klarade sig och kan fortsatt vara den fiktionshinna som är nödvändig för att den känslige observatören skall kunna förnimma avståndet till sakinnehållet.

Under 2009 byggde jag en skulptur i Helsingborg, genomförde ett projekt med 90 konstnärer vars verk var fejkade till en Ladoniabiennal. Rondellhundsteckningen visades under några dagar på Galleri Granen i Sundsvall, då jag till slut fick en möjlighet att redovisa åtminstone ett fragment av processverket, dock utan att det väckte något större intresse. 2010 har jag ägnat mig åt att göra en serie videoperformance samt åt att bygga ett monument i trä i Holland. Var finns ”inriktningen på Islam”? Jo, i betraktarnas överhettade sinnen.

Rakel Chukri har svårigheter med att ”Vilks uttrycker sig luddigt” och att hans ”religionskritik är oerhört svepande” och att ”det finns mörka krafter som stöder honom”.

Nå, konstprojektet är inte så svårt att överblicka om man önskar. Det är allt det som uppstår genom de meningar som betraktarna sätter i rörelse, ofta i kombination med att man sedan påstår att det man tänkt är konstnärens intention eller hans bristfälliga intention. Inslaget i Kulturnyheterna är ett gott exempel på en readymade performance där deltagarna förgäves söker efter en övertygande mening.

För hur det nu än är fixerar sig dessa betraktare på rondellhundsteckningen från 2007 som under de senaste månaderna har presenterats som vore den nyproducerad provokationskonst.

Ett nytt inslag i konstprojektet är min krukväxt som skadades tämligen svårt under brandattentatet. Dels fick den brandskador men också fallskador sedan krukan slungats ned på köksgolvet och krossats. Jag har nu planterat växten, som jag döpt till ”Helig Eld”, i min komposthög. Den verkar ha överlevt attentatet. (Bild kommer snart upp)

http://svtplay.se/v/2020837/kulturnyheterna/28_5_19_00

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, Muhammedsaken | 5 kommentarer