Del 1011: Konsten, med skyldighet att kränka

Åsa Linderborg tillhör knappast mina varmaste anhängare. När hon kommenterar Uppsalaincidenten inleder hon med: ”Jag förstår dem som känner sig provocerade och i förlängningen hotade av att Lars Vilks envisas med att testa yttrandefrihetens gränser på blott och bart muslimer, och applåderas för det.” Och avslutningen är lika Linderborgsk:

”Den svenska yttrandefriheten medger rätten att kränka. Att den därmed även innebär en skyldighet att kränka, är Vilks helt egna tolkning.”

Den snäva vänsterpositionen har sin obekväma sida, det finns inte så mycket utrymme och Linderborg och andra anhängare skriver det de måste. Ett kompositionellt eko i konstprojektet.

Linderborg tror att hon får in en liten armbåge i sin slutkläm. Här öppnar sig dock en långt mer komplex värld. Är det konstens skyldighet att kränka? Sett i ett historiskt perspektiv framträder de betydande konstnärerna och konstriktningarna som en lång serie kränkningar. Kvalitetsaspekten är tveklöst kränkningen (med ett mildare ord ”överskridandet”) och blir en skyldighet om en konstnär anser att man i konsten skall prestera kvalitetskonst. Det sker inte ofta varför denna skyldighet knappast är betungande. Självklart innebär detta inte att varje kränkning är bra konst. Kränkningen måste ske på ett sådant sätt att den kan bekräftas av konstvärlden. Detta sker alltid i efterhand när affektlarmet har lagt sig.

Huvudmålet för denna verksamhet har varit borgerligheten (”brackorna”) och medlet har fram till senare delen av 1900-talet bestått av att utmana den rådande formestetiken. Samtidigt som borgerligheten smädats har den också fått betala kalaset. Borgerligheten har alltid delat sig i olika läger där en del har varit öppna för provokationerna. Vissa förändringar har ägt rum i denna struktur. Formestetiken bryr sig ingen längre om. Dessutom har konstnärerna i praktiken blivit en del av borgerligheten. Åsikts- och livsstilsmässigt präglas konstnärskåren av en vänsterstil som numera inte brukar vara särskilt radikal.

Traditionen förpliktigar hursomhelst och varje konstnär är hängivet medveten om överskridandets betydelse. Det nya fält som öppnades under 1990-talet blev sålunda det socio-politiska och alltsedan dess framtonar samtidskonsten företrädesvis av sociala och politiska undersökningar som ”ställer viktiga frågor om kön, klass och etnicitet”. Omsvängningen fungerade en tid men det är idag sällan något bryter ett relativt konventionellt mönster.

Någon markering av världens elände måste alltid göras och ett av de senaste exemplen kommer från Sydneybiennalen som inledde sin öppningsvecka den 14 maj. David Elliot, ansvarig curator och tidigare chef för Moderna i Stockholm, förklarade att hans  “post-Enlightenment show” som är “symphonic in structure” tillägnades “the 50 percent of the world’s population who earn less than $2.50 a day.” Artforums reporter försäkrar att detta statement var något obekvämt för de festande vernissagegästerna. I varje fall kan det med lite god vilja ses som ett försök till kränkning, att lägga sordin på den livliga alkoholförtäringen och DJ:s muntra musik med bland annat 80-talslåtarna ”Tainted Love” och ”Mad World”.

Med skyldighet att kränka – så gott det går.

Det här inlägget postades i Muhammedsaken, om utställningar m m, Projekt, Tillståndet i konsten 2010. Bokmärk permalänken.

10 svar på Del 1011: Konsten, med skyldighet att kränka

  1. Christer Fredriksson skriver:

    Det borde ju egentligen vara av ganska perifert intressse för fritt tänkande vuxna vad Åsa Linderborg eller för den delen Jan Guillou i affekt eller av politisk korrekthet skriver i det Socialdemokratiska partiorganet”AFTONBLADDRET”.

    Men det är ju tyvärr där och i kontrahenten och högerblaskan “Expesten” som en stor del av svenska folket dagligen hjärntvättas med en varsam blandninig av sport , kändisskvaller och politisk indoktrinering.

    Mer och mer intressant börjar det däremot faktiskt bli att läsa de kommentarer läsarna skriver när de tillåts kommentera.
    Den möjligheten stängs ju allt oftare av när Populacen inte tycker som den ska!

    Det visar sig ju allt oftare att det som predikas av Åsa Linderborg eller Jan Guillou inte längre sväljs med hull och hår ens av kvällspressens läsare nuförtiden!

    Löpsedelstips till båda våra stora så kallade kvällstidningar:

    Så ska du tycka: om Islam ,invandring, flykting politik och andra heliga ämnen!
    Eller varför inte:
    Så synd är det om alla muslimer som känner sig hotade av Lars Vilks!

  2. TJ skriver:

    Åsa Linderborg är tonsäker i sitt hyckleri.

  3. Etymolog skriver:

    Robin Shadowes: “Jan Guilloutine är en självgod pösande psykopat. Dags att sticka hål på ballongen så fransosen pyser iväg”!

    – Jan Guillou är ingen “fransos”. Han har lyckats dupera svenska folket med att han är det.
    Jan Guillou är ARAB. Hans efternamn Guillou är arabiskt nordafrikanskt. Och förnamnet Jan är ett mycket vanligt muslimskt namn som betyder “själ” på flera mussespråk.

  4. Jens skriver:

    Hade det inte varit för muslimernas ständiga utbrott och angrepp mot dig så hade Muhammedhunden inte givit någon publicitet. Nu ger det ständigt ny publicitet. Man undrar när muslimerna ska komma på det. Tystnad kan vara ett nog så aggressivt angrepp.

  5. Maline skriver:

    Etymolog: arabiskt nordafrikanskt!? lol, du menar berbiskt/amazight/kabylskt? Du som är etymolog borde veta att berber inte är araber. Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou må vara mycket, men arab är han nog inte.

  6. Robin Shadowes skriver:

    “Jan Guillou är ARAB. Hans efternamn Guillou är arabiskt nordafrikanskt. Och förnamnet Jan är ett mycket vanligt muslimskt namn som betyder ”själ” på flera mussespråk.”

    Där ser man. Det skulle ju mycket väl förklara hans vurm för Saladin och mussar i allmänhet. Kanske han rent av är en garderobs-mussla som Barry Soetero?

  7. benkebusbyggare skriver:

    ÅSA, VILKS OCH KONSTKRITIKENS ABC

    Måste nog hålla med Charlie Chaplin: “Vi tänker för mycket och känner för litet”.
    Vilks, är Åsa en bracka?

  8. GothCthulhu skriver:

    Känner man sig personligen kränkt när någon driver med/kritiserar ens livsåskådning så har man grava psykiska problem, inget annat. Jag är en sekulär humanist men skulle aldrig kunna känna mig kränkt av att se Darwin med apkropp…för att dra en paralell till rondellhunden. Keep up the good work, Lars.

  9. Shiggy skriver:

    Ja, vilket underbart land vi lever i. Vilks blir utsatt för mordbrandsförsök, och blir själv utmålad som skurken.

  10. Gustav skriver:

    “”- Jan Guillou är ingen ”fransos”. “”

    Nä för nu är han helt klart KGB spion enl Pressens Opinionsnämnd,,vojne vojne,, det måste kännas att fällas på “eget grepp” 😉

    “”Pressens Opinionsnämnd friar Expressen för Guillou-nyheten””

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.