Del 1009: Jan Guillous heliga vrede

Postat den 2010 28 maj av Lars Vilks

Lite strategi har jag lärt mig genom åren: Den som handlar i vredesmod kommer ofelbart att begå ett antal misstag. Möter man sådant skall man bara lugnt invänta lämpliga tillfällen till små motstötar. Grundregeln är att befinna sig och inte irra omkring i oklara tankar.

Jag tänker på Jan Guillou som i detta ärende alltmer låter känslornas tillfälliga eruptioner styra sitt beteende. Han skrev en artikel i Aftonbladet 2007 som visserligen bestod av en hel del personliga fantasier (han är trots allt fiktionsförfattare) men på det hela taget rätt måttfull.

Då han tre år senare mötte mig i TV:s Agenda försökte han med en inte helt oäven taktik. Först förolämpade han mig som konstnär och fortsatte med det besynnerliga påståendet att försvar om yttrandefriheten alltid handlade om de dåliga och befängda åsikterna. Eftersom han inte fick mycket reaktion på detta började han uttala sig om samtidskonsten (där hans kunskaper är klena) för att slutligen bygga upp en sexuell fantasi som ett besynnerligt förslag på hur en konstnär skulle göra för att provocera på rätt sätt.

Turerna kommer tätare detta år och för några dagar sedan äntrade han ånyo arenan genom en artikel i Aftonbladet. Tydligen var Guillou nu riktigt arg och struntade i sådana detaljer som saklighet. Guillou rafsar ihop obekräftade fakta dem han merendels själv fabricerat i ett tillstånd av vredesmod. Han inleder med påståendet att Vilks ”ihärdigt anstränger sig för att hetsa upp och förolämpa så många troende muslimer som möjligt.” Denna ihärdighet skulle bestå i ”Vilks senaste hyss, att visa bögar in action iförda masker som ska föreställa Muhammed”.

Jag är inte precis den förste som märker att Guillou gärna kör med pokerbluff. Dåligt påläst tar hans sats och litar på sin auktoritet som debattör. Det torde vara allom bekant att det exempel jag visade var den Iranfödda Sooreh Heras video om religion och homosexualitet. Jag har svårt att förstå vad Guillou menar att det är för fel att ta upp den när jag visar ett antal exempel på konsten och yttrandefriheten. Eller rättare sagt, jag förstår honom alltför väl. Han är alltför affekterad för att föra en anständig argumentation.

Sedan följer tre citat som samtliga, à la Andreas Malm, är ryckta ur sitt sammanhang för att passa in i den bild han så hett eftertraktar: Vilks är rasist. Som så många andra skribenter av liknande art försöker han skrämmas med SD. De komma, de komma från pepparkake land, nu förenade med de liberala styrkorna. Enligt en dagsfärsk opinionsmätning (DN/Synovates) tycks dock den liberala styrkan klara sig på egen hand.

Sedan följer ett intressant räknestycke som inleds med:

”Han har systematiskt gett sig på de mest lättkränkta, och de lättaste att kränka, en liten minoritet av hysteriker, knäppgökar och arbetslösa tonårsligister som återfinns bland den dryga halva miljonen invandrare eller svartskallar som såväl sverigedemokrater som liberala kulturskribenter slentrianmässigt buntar samman under beteckningen ’muslimer’.”

”Systematiskt” måste dock vara en febrig författarfantasi eftersom jag inte har gjort mycket mer än en teckning för tre år sedan. Efter att ha hävt ur sig detta övergår Guillou till matematiken:

”Det är visserligen så att 99,9 procent av dessa människor aldrig skulle komma på tanken att stånga Lars Vilks, än mindre ringa och mordhota honom eller försöka bränna ner hans hus.”

0,1 % utgör då 500 blandade karameller av ”hysteriker, knäppgökar och arbetslösa tonårsligister”. Vilken undersökning som citeras anger inte Guillou och jag misstänker att det återigen är fiktionsförfattaren som har varit i farten. Och om blott siffran är en decimal fel har vi plötsligt 1 000 sådana exemplar. Jag har förresten redan varit i kontakt med ett par hundra av dem.

Guillou närmar sig därefter finalen i sitt lilla opus. Han drämmer till med den allra vanligaste schablonen, den svaga gruppen som inte kan försvara sig själv. Ju fler varv det här dras ju mer närmar det sig ett rasistisk uttalande. Saknar denna grupp som består av en halv miljon människor kompetenta debattörer? Uppenbarligen anser sig Guillou överträffa dem alla. Och så upprepar han det han tror är mitt projekt: att till varje pris testa gränserna för yttrandefriheten. Det är naturligtvis inte fråga om det utom om de gränser som det är befogat att pröva. Hans i detta avseende säregna inbillningskraft frammanar förslag till vidare konstnärliga projekt. Han tänker sig att det kunde vara intressant att ”håna bögrörelsen” eller att framställa kulturpersonligheter som pedofiler. Det sistnämna, menar han, skulle innebära att jag skulle ”slitas i stycken av en förintande kampanj på kultur- och ledarsidor eftersom han angripit motsatsen till ’muslimerna’, nämligen de mest röststarka och välformulerade.”

I den verkliga verkligheten skulle nog ingen ha höjt ett ögonbryn.

För att i någon mån gå Jan Guillou till mötes har jag tillåtit mig att avbilda nämnde debattör som rondellhund. Vi får se om de röststarka och välformulerade på vänsterflygeln, djupt kränkta, inleder en förintande kampanj. (Bilden kan av säkerhetsskäl ännu inte laddas upp, men den kommer)

Publicerat i debatt, Muhammedsaken | 40 kommentarer

Del 1008: Besvär i konstvärlden

Postat den 2010 27 maj av Lars Vilks

Ett nytt försök att få igång vilks.net! Min webmaster har slitit länge med att få saker att fungera och det är bara att pröva och se vad som händer.

Under den tystnadens tid som rått har konstvärldens intresse för mitt projekt gett upphov till flera intressanta inlägg. Dan Jönsson har skrivit i DN, Robert Stasinski har framträtt i P1, Peter Cornell skriver i dagens Expressen och Anna Brodow Inzaina i SvD.

Det som bekymrar Jönsson och Stasinski är att konstnären har kommenterat reaktionerna på sitt verk och att han därvid har mumlat (Jönsson) och uttalat sig kränkande om muslimer (Stasinski). Ingen av herrarna specificerar vad det skulle röra sig om för uttalande. Möjligen kan det handla om några brottstycken av meningar vilka för att passa diverse debattörers behov har getts en ny mening. Ett favoritcitat är att jag skall ha sagt att ”det finns för många muslimer”. Andreas Malm har tagit sats utifrån de orden och menar sig bevisa att Vilks är rasist.

Helt riktigt har jag faktiskt gjort detta uttalande men utifrån en kritik av mångkulturkonceptet. Det finns för många muslimer i förhållande till de resurser som integrationen förfogar över. Detta har lett till att många muslimer har förvisat till att samlas i förorterna, har hög arbetslöshet och dålig kontakt med det svenska samhället. Jag föreställer mig att detta är helt okontroversiellt. Mångkulturkonceptet är ett retoriskt sätt att häva sig över detta problem. Eftersom integrationen inte går så bra väljer man istället att se fördelarna med ”muslimsk kultur” (som är en gåtfull enhet) och att den skall berika samhället. Svårigheten handlar inte minst om att konstruera ”muslimsk kulturt”, vad har alla dessa olika grupperingar för något gemensamt? Jag har naturligtvis inte kommit på det här själv. Kritiken är välkänd.

Ett annat uttalande har handlat om Islams svårigheter att välja nytolkningar och modernisering. Det finns förespråkare för ett friare förhållande till en religion som av tradition håller sig till de religiösa auktoriteterna. Ett friare förhållningssätt är ännu en minoritet något som t ex professorn i idéhistoria Mohammad Fazlhashemi diskuterar i sin bok Vems islam.

Mycket märkligare än så är det inte men vad som saknas på papperet kan fantasin lägga till efter behag. Idag fick jag exempelvis veta att jag skulle ha gjort uttalandet  ”inte vill se araber på kameler rida runt på Höganäs gator och hota honom med kroksablar.” I och för sig får jag hålla med om sakinnehållet men jag kan inte säga att faran känns överhängande.

Dan Jönsson kommer på något sätt fram till att mitt projekt skulle innebära den institutionella konstteorins sammanbrott. Den kan dock aldrig bryta samman utan lever genom konstvärldens bekräftelse. De ovannämna artiklarna ger – med sina reservationer – en institutionell bekräftelse. Det verkar som om Dan Jönsson glömmer bort den artikel han själv skriver. Både Stasinski och Cornell är bekymrade över att projektet kan ge luft under vingarna åt en ökad främlingsfientlig och att det kan få betydande politiskt inflytande. Cornell noterar också att jag medverkat i SD:s YouTubekanal. Jag har inga beröringsproblem utan ser det som en naturlig del av konstprojektets utveckling.  Jag tror inte så mycket på det politiska inflytandet. I den senaste opinionsmätningen är det i så fall vänsterpartiet som har tjänat mest på händelserna. Jag inbillar mig att ingen av skribenterna ser det som en stor fara.

Anna Brodow försöker sig på något som ingen annan har gjort. Att analysera teckningen. Rondellhundsteckningen har fått utstå mycken kritik och avfärdas tämligen generellt som ”tafflig”. Det är att göra det enkelt för sig. Nedsablingen kommer inte från konstvärlden utan från den övriga världen. Orsaken är nog främst att den dels bär på ett kontroversiellt innehåll och dels att det inte är någon karikatyrteckning.

På måndag dyker jag upp i Publicistklubben i Helsingborg

Publicerat i Samtidskonst | 13 kommentarer

Husattentatet

Postat den 2010 15 maj av Lars Vilks

Sedan polisen gjort sin förundersökning och under en tid avspärrat platsen som brottsplats kunde ett ytterligare fynd göras: En lätt böjd, ganska vacker kniv som låg nedanför det fönstret som hade slagits in. Mer kniv fanns eftersom ytterligare en kniv har återfunnits i vägkanten. Frågan är varför attentatsfigurerna slänger eller eventuellt placerar ut sina dolkar.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 191 kommentarer