Del 1015: Äventyr i Finland. Yttrandefriheten i Brüssel.

Postat den 2010 14 juni av Lars Vilks

Land Art-Biennalen i Ii fick ett visst mått av dramatik. Jag vistades där under namnet Lauri Vilkas. Namnet skapades inte för det här tillfället utan är en gammal konstruktion som jag har använt förr när jag har varit i Finland. Även om det gick att få reda på vem jag var genom min blogg avlöpte mina dagar anonymt. Ända fram till i fredags då nyheten att ”Muhammedtecknaren” befann sig på finsk mark. Panik utbröt och det första budet var att lördagens vernissage skulle ställas in. Så småningom, sedan den finska säkerhetspolisen posterat ut sina trupper, kom vernissagen ändå till stånd. Dock skulle jag inte närvara vid upptakten med de andra konstnärerna utan under bevakning avvakta på trivsamma Jäppisen Baari. En ny kontraorder tillät dock att jag deltog i hela rundvandringen. Men vernissagefesten fick ovillkorligen flyttas till en stuga ute i de finska skogarna.

Mitt bidrag till kalabaliken i Ii blev det ca 8 meter höga tornet ”Asema” (station). På en diskret plats ett stycke upp i denna skapelse finns en liten blyertsteckning. Eftersom inga tidningar kunde trycka min teckning fick jag göra denna gest för yttrandefriheten i grannlandet.

På måndag den 21 juni blir det ännu mer om yttrandefriheten, denna gång i EU-parlamentet i Bryssel.

Problemen med bloggen fortsätter. Attackerna kan nu åtgärdas ganska enkelt och snabbt men det har också blivit svårt för mig att kunna använda den.

http://www.alde.eu/en/details/?no_cache=1&tx_ttnews%5Btt_news%5D=23424

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, Muhammedsaken | 4 kommentarer

Del 1014: Hackaren, Ii, yttrandefriheten

Postat den 2010 3 juni av Lars Vilks

Muhammedhackaren har varit i farten igen. Men det blev en kysk visit. Tack vare Levonline och inte minst min webmaster Romeo kunde sedan snabbt återställas. Hela materialet finns externt och oåtkomligt för varje oönskad gäst och kan därför omgående flyttas tillbaka till bloggen.

Jag skall, vilket jag redan nämnt, till staden Ii. I Ii i Finland avhålls således en Landartbiennal. Mitt deltagande är omgivet av stor sekretess men det är inte alls nödvändigt. Eventuella hugade terrorister skulle snart inse att staden är bevakad av outtröttlig armé av aktiva myggsvärmar.

På måndag den 7 juni kommer jag emellertid att delta i en presskonferens om yttrandefrihet. Sensus, våning 4, Medborgarplatsen. Arrangör är centralrådet för ex-muslimer.

Yttrandefriheten har en väsentlig aspekt. För det första handlar den om rätten att få säga något. Den principen håller man i allmänhet styvt på i västvärlden. Många av dessa yttranden är dock mer eller mindre värdelösa eftersom det rör sig om befängda idéer som t ex förintelseförnekare eller uttryck för homofobi. Saken blir naturligtvis betydligt intressantare om det finns en kollision med yttrandefrihet i något som får anses angeläget. I mitt fall vill t ex Jan Guillou och en del andra reducera mitt projekt till den förstnämnda kategorin.

Under de allra senaste dagarna har det seglat upp en ny strid i ämnet genom Elisabeth Ohlson Wallin som nekas ställa ut sina bilder på Världskulturmuseet i Göteborg. Det rör sig om homosexualitet och de tre stora religionerna. Världskulturmuseet har gett bidrag till bilderna som har tagits i Jerusalem. Sedan museet hade konsulterat några religiösa ledare blev det stopp. Christer Sturmark har skrivit om detta på Newsmill. Stefan Johansson har behandlat saken i Expressen. På museet hemsida försöker man motivera sitt bristande intresse genom att framhålla att museet främst vill ägna sig åt ”dialog”.

Publicerat i debatt, Muhammedsaken, Projekt | 28 kommentarer

Del 1013: Running in circles

Postat den 2010 3 juni av Lars Vilks

Antagligen kan man få för sig att Ship to Gaza var ett stort genombrott i isoleringen av Israel. Visserligen är det ingen som helst tvekan om att propagandanumret fungerade, israelerna högg på kroken och hur man än har försökt att visa fram våld, vapen och terrorister har det aldrig varit någon match. Men frågan är om det spelar så stor roll. Världen glömmer fort och konflikten är så komplicerad att den knappast kommer att påverkas. Folkens fel är det dessutom, det israelska folket har valt sin ärkekonservativa regering medan Gaza föll för Hamas.

Lite grann har detta att göra med konst eftersom min utgångspunkt för rondellhunden handlade om vilka politiska preferenser som är givna i samtidskonsten. Den här konflikten förekommer rätt ofta i utställningssammanhang men är inte på något sätt dominant. Vanligtvis är det konstnärer från regionerna som får framföra de rätta synpunkterna.

Som jag har sagt alltför länge, det är liksom inget krut i samtidskonsten. På något sätt har de inblandade och icke minst curatorerna alltmer intagit en hållning som man uppenbarligen är helt övertygad om. I Sydneybiennalen, som pågår fram till den 1 augusti, har David Elliott deklarerat att upplysningstiden nu är avslutad, ingen kultur är överlägsen någon annan. Det känns igen, den stora multikultirelativismen har varit ute och farit under en längre tid.

Någon relativism är det inte fråga om, det bara ser ut så. Upplysningsfilosofin skapade inte bara konsten och estetiken. Hela den socialkritiska diskurs som är grundlaget för samtidskonsten är också dess produkt. I denna produkt har konstvärlden sinnrikt använt sig av denna filosofis öppenhet som på ett till synes ödmjukt sätt dess drar sig tillbaka och överlämnar sig åt alla kulturers jämlikhet. Men få företeelser har varit så framgångsrika som den västerländska samtidskonsten. Aldrig har detta tåg rusat fram som det nu gör och aldrig tidigare har det vunnit insteg praktiskt taget överallt i världen. Samtidigt påstår man att detta tåg inte existerar.

Mer om Sydneybiennalen här. Jag vill inte alls mena att det är en dålig utställning. Jag hade gärna tagit mig en sväng bland gammalt och nytt som finns där. Men det är en tidstypisk utställning som främst förmedlar en solid standardkonst.

Sydneybiennalen, Kader Attia: Kashba, 2010

Publicerat i aktuellt i konstvärlden | 4 kommentarer