Del 1013: Running in circles

Antagligen kan man få för sig att Ship to Gaza var ett stort genombrott i isoleringen av Israel. Visserligen är det ingen som helst tvekan om att propagandanumret fungerade, israelerna högg på kroken och hur man än har försökt att visa fram våld, vapen och terrorister har det aldrig varit någon match. Men frågan är om det spelar så stor roll. Världen glömmer fort och konflikten är så komplicerad att den knappast kommer att påverkas. Folkens fel är det dessutom, det israelska folket har valt sin ärkekonservativa regering medan Gaza föll för Hamas.

Lite grann har detta att göra med konst eftersom min utgångspunkt för rondellhunden handlade om vilka politiska preferenser som är givna i samtidskonsten. Den här konflikten förekommer rätt ofta i utställningssammanhang men är inte på något sätt dominant. Vanligtvis är det konstnärer från regionerna som får framföra de rätta synpunkterna.

Som jag har sagt alltför länge, det är liksom inget krut i samtidskonsten. På något sätt har de inblandade och icke minst curatorerna alltmer intagit en hållning som man uppenbarligen är helt övertygad om. I Sydneybiennalen, som pågår fram till den 1 augusti, har David Elliott deklarerat att upplysningstiden nu är avslutad, ingen kultur är överlägsen någon annan. Det känns igen, den stora multikultirelativismen har varit ute och farit under en längre tid.

Någon relativism är det inte fråga om, det bara ser ut så. Upplysningsfilosofin skapade inte bara konsten och estetiken. Hela den socialkritiska diskurs som är grundlaget för samtidskonsten är också dess produkt. I denna produkt har konstvärlden sinnrikt använt sig av denna filosofis öppenhet som på ett till synes ödmjukt sätt dess drar sig tillbaka och överlämnar sig åt alla kulturers jämlikhet. Men få företeelser har varit så framgångsrika som den västerländska samtidskonsten. Aldrig har detta tåg rusat fram som det nu gör och aldrig tidigare har det vunnit insteg praktiskt taget överallt i världen. Samtidigt påstår man att detta tåg inte existerar.

Mer om Sydneybiennalen här. Jag vill inte alls mena att det är en dålig utställning. Jag hade gärna tagit mig en sväng bland gammalt och nytt som finns där. Men det är en tidstypisk utställning som främst förmedlar en solid standardkonst.

Sydneybiennalen, Kader Attia: Kashba, 2010

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden. Bokmärk permalänken.

4 svar på Del 1013: Running in circles

  1. Cavatus skriver:

    OT: Ann-Helena Rudberg har skrivit här om “stackarn” Guillous situationa.

    http://www.dt.se/nyheter/borlange/article663498.ece?pageNavType=all#

  2. benkebusbyggare skriver:

    Hej alla konstvänner, fluktare och konstteoretiker

    Utan att, vara alltför självsäker och omdömeslös om mina kvaliteter som formgivare/skulptör, så kan jag inte helt utan sans och vett låta Vilks komma undan den här gången i hans blogginlägg 1013. Politik, politik och något mer… konst! Vilks konstsyn tror jag, utan att ha vidfrågat nämnd konstnär, tror jag härrör från de gamle Grekernas synsätt att s a s tävla om fräckhet i att utmana allt och alla i samhällssystemet… konstvärlden.
    Någon som hört talas om ett huvud på ett silverfat – vem vill betala för leran? Som sagt, jag är en bra skulptör.
    Annars, må gott i försommarvärmen
    /Benke Bus

  3. Christer Eriksson skriver:

    Upplysningstanken har universella anspråk och kan knappast användas som ett verktyg för att avskaffa sig själv till förmån för andra motstridiga ideer, av samma anledning tillåter vi inte heller politiska partier som inte stöder ett demokratiskt styreskick.

  4. Här kommer så hela samtalet med en ljud som kan høras! 😀

    http://eticha.dk/hentefiler/vilks.MPG

    HEJ

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.