Del 1018: Riktmärket Berlinbiennalen

Postat den 2010 20 juni av Lars Vilks

Denna ständigt intressanta fråga: Var står konsten idag, vartåt lutar trenden? Berlinbiennalen vars sjätte upplaga öppnade förra helgen är ofrånkomligen värd att begrunda i detta perspektiv. Socialkritiken, som har verkat bli något mindre framträdande, tog sig igen genom fjolårets Istanbulbiennal. Berlinbiennalens Curator Kathrin Rhomberg går på samma linje och sålunda fortsätter socialkritiken sin stabila position i samtidskonsten. Men väljer man Rhomberg kan man lätt räkna ut vad man får. Åren 2002 – 2006 var hon en av ledarna för konstprojektet Migration. Hon har också curaterat rumänen Ion Grigorescu och Roman Ondak från Slovakien, vilka därför kommer med på köpet.

Årets upplaga ägnar sig mer åt postkolonialism och migration än åt att begrunda Tysklands öde – vilket har varit ett genomgående inslag i tidigare biennaler. Rhombergs tema är realism med den lösa frasen ”vad väntar därute”. Konstens förmåga att påverka samhället har inte visat sig övertygande och Rhomberg får också nöja sig med att säga att den kan förändra eller åtminstone påverka vårt sätt att se på saker och ting.

Biennalen har delvis dragit sig till Kreuzberg uppenbarligen för att möta mera migrationsverklighet än den som finns vid lokalerna i Berlin Mitte. Presskonferensen ägde rum Anatoliska Kulturcentret där kulturminister Bernd Neumann, mot fonden av en väldig bild av shiamuslimernas Ali, framlade att kultur är värdefundament.

Kritikerna har överlag inte varit stormförtjusta men inte heller motsatsen. En fråga som har dykt upp är huruvida de numera i stor skala förekommande dokumentära inslagen är vinnande för konsten. För det finns gott om videoboxar med socialkritiska filmer.

De valda konstnärerna är med ytterst få undantag relativt okända. Starkast intryck har Petrit Halilajs rekonstruktion av familjens förstörda hus gjort. Komplett struktur med lösgående höns. Han är född så sent som 1986, det är sällan så unga konstnärer dyker upp i biennaler på den här nivån.

Temat får nog sägas vara hopplöst på annat sätt än att det kan locka till att diskutera konstens alltmer standardiserade presentation och vad en curator kan åstadkomma med sina statement. Men det finns en hel del som är värt att se och begrunda. Israel är naturligtvis på tapeten bland annat genom den israeliska dokumentärfilmare Avi Mograbis  ”Details 2 and 3” (2004). Den har sina subtila poänger. I en helt annan genre finns engelsmannen John Smiths ”Girl Chewing Gum” (1976). Den skall man inte missa.

Presskonferensen i Anatoliska Centret

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, Biennaler, Tillståndet i konsten 2010 | 5 kommentarer

Del 1017: Undersökningen som gjorts av Kulturnyheterna och Aktuellt

Postat den 2010 18 juni av Lars Vilks

Igår presenterades den undersökning som Kulturnyheterna och Aktuellt gjort angående hur bildkonstnärer påverkats i sitt arbete efter hoten och angreppen på konstnär Vilks. En av sex konstnärer sade sig ha påverkats.

Saken har naturligtvis ett intresse för mig eftersom min ursprungliga idé med mitt rondellhundsprojekt handlade om konstvärldens gränser. I de intervjuer som gjordes med konstnärer var det också det lätt igenkännbara och konventionella svaret som dök upp: För att det är tillåtet att kränka en religiös symbol är det inte nödvändigt att göra det. Och att det drabbade en utsatt grupp. Det är den vanliga vänsterrefrängen. Det som kan verka förvånande är att man i konstvärlden inte kan betrakta saken kontextuellt; att en kritik inte siktar mot allt och alla.. Alltså att eftersom det kan kränka några svaga skall du icke kränka de starka och de fundamentalistiska. Logiken kommer från den i detta sammanhang givna tesen att tredje part inte skall drabbas.

Som jag har framhållit många gånger är det en olycklig uppdelning. Först att den utsatta gruppen år efter år fortsätter att underkännas som demokratiskt likaberättigad och därför måste försvaras av fullvärdiga samhällsrepresentanter. Det andra är att genom denna hållning kan diktaturstaterna i Arabiska Ligan och diverse fundamentalister ställa allt mera högljudda krav på särbehandling av Islam som en alldeles särskilt helig religion. Ett sådant krav kan aldrig bli accepterat men istället kan ett allmänt religiöst kränkningsförbud föreslås och vinna gehör på fullt allvar.

Det grundläggande problemet är att Islam på ett långtgående sätt innebär både politik och kollektiv identitet. Redan i rondellhundsprojektets inledningsfas 2007 fann statsminister Reinfeldt för gott att kalla in de arabiska ambassadörerna vilket utmynnade i ett seminarium i riksdagshuset om mänskliga rättigheter och demokrati. En parodi på ämnet och minnesvärt är fortfarande den egyptiske ambassadörens frenetiska krav på återinförandet av blasfemiparagrafen.

Uppfattningen om skyddandet av den svaga gruppen blir därför ett effektivt sätt för gangsterstaterna att undgå kritik. En kritik mot dessa kan på ett eller annat sätt drabba den utsatta gruppen vilket innebär stor risk för en kritiker att drabbas av den lättsinnigt utdelade stämpeln ”rasist”.

I TV-programmet framträdde också den iranska konstnären Nilofar Kosheshi som hade svårt att förstå den svenska tveksamheten. Förtrycket i mellanöstern manifesteras inte minst i Iran och det är som sagt svårt för någon att komma åt detta utan att bli kallad för rasist. Kosheshi har, enligt regeln om autentisk rättighet, en särskild frihet att framföra sin kritik men får finna sig i att bli styvmoderligt behandlad. Även hon kan kränka svaga gruppen.

Samtidskonstens numera långvariga samröre med socialkritiken har efter hand skapat sina konventionella former vilka ständigt upprepas i vad man kan kalla samtidskonstens akademiska ordning. En av dessa är förbudet mot att utmana Islam och muslimer. Men det rör sig inte bara om detta. Känsligheten har spridit sig till fler sektorer. I ett globalt perspektiv blir nakenhet och sex problematisk. Den modernistiska kränkningen som skapades dess historia har ersatts av en stillsam politisk agenda där den främsta stridslinjen påkallar kritik av kapitalismen och inte minst postkolonial kapitalism. Sådan kritik är väntad och förekommer i många sammanhang. I konsten är den särskilt kraftlös. Den nu pågående Berlinbiennalen ger en bekräftelse på hur denna ordning är beskaffad och att den alltjämt äger full aktualitet. Jag skall återkomma till den.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, Muhammedsaken, Tillståndet i konsten 2010 | 13 kommentarer

Del 1016: Önskemål om mening

Postat den 2010 16 juni av Lars Vilks

Varför, o varför har det under tre års tid ropats i kör angående syftet med Rondellhunden. Med andra ord finns det ett både stabilt och dessutom globalt intresse för frågeställningen. En av många kritiska röster i denna diskussion är forskaren i etnicitet vid Malmö Högskola Mozhgan Zachrison. Som ofta sker i sådana artiklar kommer författaren med mer eller mindre amatörmässiga funderingar om vad som är konst för dem. I det här fallet kom den här refrängen:

”Konst ska kanske också handla om kunnande och att veta om vad som verkligen ligger bakom det som jag försöker illustrera och vilka andras yttrandefrihet jag kommer att förlöjliga.”

Därtill fogar skribenten en helt egenhändigt uppfunnen konstriktning:

”En ny religiös-konstnärlig rörelse startades när Salman Rushdie gav ut boken Satansverserna i september 1988 i England. Ett ytterligare steg togs sedan i september 2005 när Jyllands-Posten publicerade tolv satirteckningar av profeten Muhammed. Bilderna illustrerade ett samband mellan islam, terrorism och kvinnoförtryck.”

Och denna rörelse ges sedan några lika egenhändigt uppfunna påståenden:

”Intressant nog visar det sig att den religiösa-konstnärliga rörelsen struntar i den mest fundamentala svenska värderingen alltså Jantelagen på så sätt att Vilks tänkande utan några problem som helst kan säga att ’jag är bättre och vi är bättre, ni en miljard muslimer är dumma i huvudet, har ingen yttrandefrihet och är förtryckta av profeten Muhammads islam och vi ska lära er vad ett bra samhälle och livsåskådning betyder’.”

Jag tror inte att den här synpunkten har något att göra med ”rörelsen”. I västvärlden är man nog överens om att man har en bättre samhällsmodell än den som måste utgå ifrån en evigt sann och oföränderlig helig skrift. Som dessutom skall styra det politiska och sociala livet in i minsta detalj.

I västvärlden har religionens dominans ersatt med den sekulärt baserade uppdelningen kunskap, moral och estetik. Tidigare fanns allt samlat i religionen; allt var beroende av dessa heliga och oföränderliga skrifter. Ett återtåg är svårt att motivera liksom att vårt system inte skulle vara bättre än de kulturer som skapar sin värld genom vidskepelse. Samtidigt kan jag förstå att väst kan agera taktiskt och visa ett avvaktande diplomatiskt tillmötesgående.

Zachrison kommer så småningom fram till ett krav:

”I svaret på frågan; varför gjorde du det Lars Vilks räcker det tyvärr inte med svaret att jag skulle slå vakt om yttrande frihet. Det behövs ett bättre svar!”

Ja, bättre för vem? Mitt eget bud om konstvärldens agenda och politiska konventioner har inte väckt något större intresse. Det är för komplicerat och speciellt. ”Yttrandefrihetssvaret” är enkelt och lättfattligt. Och strängt taget får skribenten finna sig i det pragmatiska svaret: Betraktaren skapar verket. Alltså blir konstnärens intention den som utkristalliseras (så småningom) genom att konstvärlden och världen bestämmer sig för något. Yttrandefrihetssvaret står för närvarande starkt och inte utan orsak. I dagens SvD skriver Krister Thelin om den kamp som rasar mellan västvärldens liberala syn på satir och kritik och dem som vill återinföra blasfemiparagrafen:

”I ett öppet brev till MR-kommittén [FN:s medborgerliga rättigheter] påpekar ”Article 19” och Human Rights Watch, att den islamska världen (OIC) och den stora afrikanska gruppen i FN fört fram önskemål om nya globala normativa standarder på det religiösa området med bland annat förbud mot ’provokativa framställningar av föremål för religiös vördnad som ett illvilligt brott mot en tolerant anda” och ”missbruk av yttrandefrihet i rasmässiga eller religiösa’ sammanhang.”

Yttrandefriheten är inte självklar och om rondellhunden får spela en roll i den diskussionen, inte mig emot.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 11 kommentarer