I dagens Aftonbladet uttalar kolumnisten Anders Westgårdh expressivt sin besvikelse över att Vilks till GP har meddelat att han inte röstar. Hans argument är att jag inte stödjer det demokratiska systemet, det som ger honom en möjlighet att verka. Westgårdh tycker att jag åtminstone skall rösta blankt, ”en sån där typisk konstnärsgrej som signalerar missnöjet med utbudet av tillgängliga partier”. Tvivelaktigt om det är en ”konstnärsgrej”, konsten drar alltid till vänster.
Men jag röstar eller röstar inte av plikt utan efter eget huvud. Det demokratiska systemet är inte i fara beroende på att folk inte röstar. Däremot har det blivit uppenbart att de stora valen inte kan påverka särskilt mycket. Normalt sett förstås, det kan naturligtvis uppstå situationer då den demokratiska friheten hotas av inskränkningar. Då kan det vara aktuellt att ge sig av till urnorna.
Som det ser ut nu kan man välja mellan två block som har förtvivlat svårt att profilera sig mot varandra. Vem som än segrar kommer det inte att ske några större förändringar. Förändringar är komplexa åtgärder som alltid måste ingå ändlösa kompromisser. Accepterar inte blocken kompromisser kommer de att förlora för många röster vid nästa val. Om SD kommer in i riksdagen kommer det inte att få någon betydelse eftersom våra ansvarskännande politiska ledare har lovat att komma överens utan deras stöd. Vi får i så fall se om de lyckas med att veva runt den soppsleven.
Man kan nog säga att de röstandes önskningar har blivit vad konsten, som Jacques Rancière till slut klämde fram, är för politiken: Symboliskt. Valet väsentligaste uppgift är att medborgaren skall uppleva känslan av att äga ett inflytande.
I röstetider kan man alltid ty sig till trädpartiet där engagemanget är stort. I varje fall enligt den i den kommande Sâo Paulo-biennalen aktuelle Gabriel Acevedo Velarde från Peru/Tyskland.
