Del 1045: Att rösta eller inte rösta

I dagens Aftonbladet uttalar kolumnisten Anders Westgårdh expressivt sin besvikelse över att Vilks till GP har meddelat att han inte röstar. Hans argument är att jag inte stödjer det demokratiska systemet, det som ger honom en möjlighet att verka. Westgårdh tycker att jag åtminstone skall rösta blankt, ”en sån där typisk konstnärsgrej som signalerar missnöjet med utbudet av tillgängliga partier”. Tvivelaktigt om det är en ”konstnärsgrej”, konsten drar alltid till vänster.

Men jag röstar eller röstar inte av plikt utan efter eget huvud. Det demokratiska systemet är inte i fara beroende på att folk inte röstar. Däremot har det blivit uppenbart att de stora valen inte kan påverka särskilt mycket. Normalt sett förstås, det kan naturligtvis uppstå situationer då den demokratiska friheten hotas av inskränkningar. Då kan det vara aktuellt att ge sig av till urnorna.

Som det ser ut nu kan man välja mellan två block som har förtvivlat svårt att profilera sig mot varandra. Vem som än segrar kommer det inte att ske några större förändringar. Förändringar är komplexa åtgärder som alltid måste ingå ändlösa kompromisser. Accepterar inte blocken kompromisser kommer de att förlora för många röster vid nästa val. Om SD kommer in i riksdagen kommer det inte att få någon betydelse eftersom våra ansvarskännande politiska ledare har lovat att komma överens utan deras stöd. Vi får i så fall se om de lyckas med att veva runt den soppsleven.

Man kan nog säga att de röstandes önskningar har blivit vad konsten, som Jacques Rancière till slut klämde fram, är för politiken: Symboliskt. Valet väsentligaste uppgift är att medborgaren skall uppleva känslan av att äga ett inflytande.

I röstetider kan man alltid ty sig till trädpartiet där engagemanget är stort. I varje fall enligt den i den kommande Sâo Paulo-biennalen aktuelle Gabriel Acevedo Velarde från Peru/Tyskland.

Publicerat i Biennaler, debatt, Kommentarer nästan varje dag | 26 kommentarer

Del 1044: Lokstall i Strömstad samt Barnens Ö

Under ett par dagar har jag ägnat mig åt att skriva konsthistoriska texter och bildtexter vilket krävde en del. Men nu är det igen plats för några rader här. En intressant utställning dyker upp i Strömstad:

Konsthallen Lokstallet i Strömstad inbjuder lördagen den 21 augusti till en stor och spännande kulturdag. Samtliga arrangeman genomförs i eller i anslutning till Lokstallet.

Vernissagen av Tora Windahls installation URSÄKTA börjar kl 14:00.

Jag är en del inblandad i den utställningen men jag vill inte glänta på förlåten. Det torde i alla fall vara en överraskande installation som Tora Windahl har åstadkommit.

Tora Windahl har tidigare framträtt med en artikel i Om Konst (tillståndet i konsten 2008). Hon har skickat ut den texten i samband med utställningen. Där skriver hon bland annat:

”Min uppfattning är att jag när jag gör eller betraktar konst sysslar med något som oftast ligger bortom språkets logik och att den kunskap jag besitter näppeligen låter sig formuleras på annat sätt än genom handling, konst och känsla.”

Vi är inte eniga i detta. Inte minst mot bakgrunden att Windahl måste skriva med språkets logik för att tala om att hon skall avvisa det i konsten. Konsten söker sig alltid till språket och jag kan inte se att detta i sig är något problem. Problemet är när konsten får illustrera en idé. Konstnärerna vet nästan alltid om att man inte bör göra det men det är lätt hänt att ett konstverk tillskrivs en distinkt betydelse som sedan sitter som en smäck. Hela denna ordning är nödvändig för konstens standardisering, en grundläggande uppgift som dock inte låter så tilltalande. Att bryta mönstret är att göra det svårt för språket att övermanna verket. Men svårigheterna är uppenbara. Den konstnär som inte söker sig till de fastställda diskursmöjligheterna ignoreras lätt som icke relevanta. Jag har själv alltid varit intresserad av att komma runt den ordningen och i viss mån också lyckats.

På söndag framträder jag på Barnens Ö, norr om Norrtälje. Frihetsfrontens sommarseminarium går då av stapeln och jag får tillfälle att ta upp en del av min herostratiska Uppsalaföreläsning: Konsten och yttrandefriheten.

Idag var fotbollsspel

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, om utställningar m m | 4 kommentarer

Del 1043: Dödsmål i Göteborg

Några dagar har gått utan att jag har hunnit skriva. I förrgår var jag i Göteborg för att delta i ett konstprojekt ordnat av några studerande. Jag tillsammans med några andra var inbjudna till en middag för att tala om döden och konsten utifrån frågor som ställts av några konstnärer. Alla inblandade tillhörde konstvärlden utom Johan Eriksson som är filosof och psykoanalytiker. Men han hade fått ersätta en konstkritiker.

De frågor som hade fått var dessa:

”Skall vi äta de döda?” Efter mycket diskuterande där köttätandet kom på tapeten kunde man enas att detta inte är rekommendabelt.

”Är det möjligt att vara indifferent till döden?” Jag tror inte vi nådde någon slutsats i den frågan.

”Försök att inte dö som en hund” Ja, den meningen som inte var någon fråga kom från Conny Blom. Kan vara ett lärt citat från slutscenen i Kafkas Processen där Josef K. ”dör som en hund”.

Det sista spörsmålet utgick ifrån en bild av Malevitj på sin dödsbädd där han är omgiven av sina målningar och sin surpematistiskt utformade kista. ”Är detta hans sista konstverk?” Vad jag minns behandlade vi aldrig denna fråga.

Men konstnärer kan vara talföra och det pratades i över tre timmar. Deltagarna hade fått beställa vad de önskade till förtäring enligt modellen ”sista måltiden”. Mitt var enkelt, jag valde ”Dagens” vilket visade sig vara squash med kantarellfyllning. Sallad och enkel dessert ingick.

Övriga deltagare var Maja Hammarén som tidigare varit redaktör för Paletten, Lina Persson, Iaspis-student med ekologiska intressen, Remi Hoven, norsk performancekonstnär samt Stefanos Tsivopoulos, grekisk Iaspis-student. I dessa kretsar, ehuru självfallet utifrån ett begränsat material, framgick det att flyg- och höjdrädsla är vanligt förekommande.

Samtalet spelades in och kommer om ett par veckor att bli en installation på Valands Galleri Rotor.

Mitt dödsengagemang är inte så stort. Min uppfattning är att de fixar sig. Min gravskrift är för övrigt redan klar ”allting är en fördel”. I förbigående kom vi in på mina käpphästar om konstens konformitet. Konsthistoria, menade jag, är den givna basen för konstvärlden. Särskilt Maja Hammarén förnekade detta och jag förstår hennes inställning. Dagens konst, i sin vilja till överskridande, vill inte ha något så futtigt som enbart en konsthistoria som referensram. Jag ser dock inte någon anledning att ändra min uppfattning. Vilka ämnen som helst kan föras in i konsten med då förs de samtidigt in i konstvärlden och dess institutioner. Som denna trivsamma afton med dödens som bordskavaljer.

Maja Hammarén och Stefanos Tsivopoulos serveras sista måltiden.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m, Projekt | 33 kommentarer