Postmodernismen kan vara lätt att glömma bort. En sak som reglerades vid det tillfället, alltså i det tidiga 1980-talet, var konstens tidsbegrepp. Modernismens konst var inställd på framtiden och kunde, enligt egen utsago, avisera framtiden innan den ännu hade inträffat. Denna framtidskonst hade bakom sig en ärofull konsthistoria, vars aktualitet aldrig upphörde.
Andra tider skulle alltså komma och den konst vi idag har att ta ställning till är en nu-konst, utan framtidsvisioner och utan att åberopa någon glansfull historia. Nu-konsten har samma situation som världen utanför konsten: Nu är någonsin. Och i nuet skall man ta ställning till världens elände och människans villkor.
Med den skrivningen, och det är alltså den rådande diskursen, är manövreringsutrymmet egentligen inte stort. Ur en synpunkt är det naturligtvis oöverskådligt: Varje ämne och varje tänkbar teknik kan utnyttjas, men snävas effektivt in i nukapseln där denna dess huvudsakliga uppgift skall bedömas och kommenteras.
Biennalerna är självfallet svårt drabbade av denna ordning. São Paulo biennalen, som öppnar den 25 september, får en lika välkänd som intetsägande textmodellering:
”it intends to instil[l] its audience with the sensitive experience that emerges from the mesh of displayed works and their ability to critically reflect the world in which they are inscribed. In short, to provide examples of how art weaves a politics that is deeply entrenched into it.”
Den här biennalen tillhör de äldre och ärorika men har på senare år förlorat en del av sin status. Ekonomiska svårigheter är en väsentlig orsak, en annan är att den alltmer har intresserat sig för sig själv. Bland de 161 konstnärer och konstnärsgrupper som skall delta är över 50 från Brasilien eller har direkt anknytning till landet. Symbolgestalten för brasiliansk samtidskonst Hélio Oiticica (1937-80) är som alltid med.
Det är ändå inget större fel på listan av konstnärer, där finns lite av varje som det brukar vara på biennaler. Curatorn Moacir dos Anjos gör ungefär det man brukar göra som det framgick av texten ovan. Han har tidigare arbetet med några av de mest kända brasilianska konstnärerna bland andra Cildo Meireles, Ernesto Neto, Nelson Leirner som alla är med.
Vi kan se fram emot ännu en biennal med nuförpackade konstnärer. Säkert inte alls dålig utan som det brukar vara: Hygglig standard.
Karina Skvirsky Aguilera från USA med latinamerikansk bakgrund kommer att visa videor, förmodligen också den här. Den har sina små poänger.
Nelson Leirner, Fotboll, 2005
