Del 1042: Trendigt med dödshot

Postat den 2010 10 augusti av Lars Vilks

Dödshot är inne. Ingen är som ej är dödshotad. Och vi kan få se dem på tv: ”Dödshotade i tv i kväll” som Expressens rubrik för popgruppen Kick lyder. Och smarta journalister har lärt sig att på egen hand skapa rikstäckande nyheter. Christer Nordin skämtade med ett dödshot och Sydnytts journalist tog det på dödligt allvar. Eller kanske inte, när det inte finns något att rapportera kan man själv göra sig till nyhet.

Det skulle vara intressant att veta vem som har svenskt rekord i dödshot? Svårigheten att avgränsa kategorin hänger samman med att bedöma hur seriöst ett visst hot är. Grundregeln är att ett hot inte är fullt ut seriöst om det inte följs av bestämda krav. Verkställighet utan hot är effektivare. Fatwahot kan kallas för förhoppningshot. Fatwan utgår och utställaren hoppas på frivilliga intressenter. Under alla omständigheter tror jag att jag har en hygglig placering på en sådan rekordlista. Det senaste inkom idag. Dialogen är något slarvigt kopierad men ni kan nog följa replikväxlingen:

”du ska dö imorgon

12:07pmMe

Inte i morgon, jag kommer att leva fram till och med den 31 juli 2030

12:08pm

vi har laggt en bomb utanför ditt hus

d ska bomba hela huset

en knapp bara sen e de kört

vi vet vad vi håller på med

vi har gått igenom allting

och gjort det klart

12:09pmMe

Nej, ni verkar vara odugliga till det mesta

12:10pm

al-qaida

kommer ge oss 70 miljoner

al-qaida är ruinerade

12:10pm

haha

jag dör av flabb

12:11pmMe

jag också

12:11pm

imorgon e de kört

Hittar ni vägen eller kör ni vilse?

12:11pm

du kommer dö”

Visst kan man anmäla sådant men varför förslösa sin tid med detta? Som manus är det inte så dåligt och jag vill påminna dem som ännu inte tagit del av min sång i Sydsvenskans reklamfilm att lyssna HÄR. Opera eller musikal, det kan bli riktigt bra i dessa dödshotstider.

Ej blott finns tolvtaggaren ”Älg i solnedgång” utan även ”Räv i solnedgång”; Bruno Liljefors 1889

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 26 kommentarer

Del 1041: Om svarens tillkortakommande

Postat den 2010 9 augusti av Lars Vilks

Alltsedan 2007 får jag leva med den ständigt upprepade frågan: ”Varför tecknade du bilden av profeten?” I nästan samtliga fall är den frågande inte intresserad av mitt svar, svaret har man redan gett, alltså för att kränka muslimer. De flesta som läser här känner säkert väl till det konstnärliga motivet angående vad som är politiskt korrekt i konstvärlden. Den utläggningen blir alldeles för komplicerad för den som inte är insatt i konsten. Man vill med andra ord inte ha ett svar, utan ett enkelt svar, precis det man redan har tänkt sig.

Sent igår hade jag återigen en chat med en muslim som till en början förde ett rimligt samtal. Men då saken blev för komplicerad övergick han till att kalla mig för idiot och slutade med att ursinnigt framhålla att jag inte skulle undkomma ett strängt och obönhörligt straff.

Det tål att sägas igen att det inte är så lätt att begå en reell kränkning som man kanske skulle kunna tro. Att t ex publicera en bild på en blogg har i regel inga större konsekvenser. Inte heller att ställa ut den i ett konstsammanhang. När min teckning visades i Luzern för två år sedan väckte det ingen uppmärksamhet av betydelse.

För att en kränkning skall komma till stånd krävs en onyanserad reaktion som den som riktades mot Nerikes Allehanda när de publicerade teckningen. En officiell publicering är i praktiken nödvändig och den måste dessutom få medial spridning för att eventuellt dra igång omfattande reaktioner. Vad som föranleder indignerade och hotfulla reaktioner är sålunda en komplicerad händelsekedja som är ytterst svår att förutsäga. När en sådan har uppkommit har också det enkla svaret givits: Det är inget annat än ett simpelt islamofobiskt utspel – vilket får ett intressant stöd från en rad erkända debattörer. Även dessa nöjer sig med simplistiska svar.

Nå, när hela denna cirkus är i gång för fullt visar den hur den politiska debatten förs. De som försvarar min ståndpunkt hävdar i första hand att den kan försvaras utifrån yttrandefriheten och, åtminstone några, framhåller också att det finns en avgörande komplexitet i den givna intentionen.

Mina svar ändrar alltså inte mycket, däremot har det visat sig svårt att binda mig vid en bestämd politisk eller ideologisk inriktning. För att finna ett motiv är det därför vanligast att betona att Vilks är ute efter uppmärksamhet, en misslyckad konstnär som önskar kompensera sig genom att sikta på de mest lättkränkta och svaga.

Glödande rondell utan rondellhund

Publicerat i debatt, Muhammedsaken | 27 kommentarer

Del 1040: Kränkt hackare och mera om konstkränkning

Postat den 2010 7 augusti av Lars Vilks

På grund av dessa omständigheter har jag inte kunnat besvara några intressanta frågor som bland annat framförts av den ironiskt kritiske ”Gunnar Mohammad”. Han skriver angående min utläggning om konstens överskridande:

”Herr Vilks talar dock i sammanhanget om ’konstens givna benägenhet att åstadkomma kränkningar’, som om konsten levde ett eget liv fritt från konstnären eller som om människan, frukten och livet enbart var sitt innehåll.

Detta är givetvis en grundläggande missuppfattning.”

Jag har mycket medvetet använt en metonymisk formulering för denna ”givna benägenhet”. För faktiskt är det så att konsten genom sina traditioner lever ett eget liv i  exempelvis aspekten överskridande. Det sker ingen undervisning i ”överskridande” eller ”kränkning”, men detta uppfattas ändå av den som blir en del av samfundet konstnärer. Jag har utrett den här saken i boken Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar och nämner där ett antal för konsten grundläggande egenskaper. Dessa är så självklara att de på något sätt per automatik ingår i en konstnärs uppfattning om vad som gäller i konsten. T ex befinner sig konsten på en hög ontologisk/filosofisk nivå, den fiktionaliserar alltid sitt innehåll, en konstnär skall inte illustrera en idé, det som görs skall vara relevant i förhållande till vad som pågår i konstlivet. I detta sammanhang finns också normbrottet (eller originalitet, överskridandet, kränkning).

Överskridandet ligger djupt inmängt i konstens traditioner och dess fundament kan spåras till Kant när han i Kritik av omdömeskraften (§ 46) förtäljer att geni är:

”en talang att skapa som inte kan lyda några regler, alltså inget anlag för skicklighet att göra något som kan läras enligt en regel: alltså måste originalitet vara dess första egenskap…”

Den konventionella systematiken för överskridandet kom till stånd genom modernismen som är en historia om ständiga kränkningar av det rådande. Överskridandet regleras givetvis av konstvärlden, först med dennas benägna godkännande (som inte behöver komma omedelbart) kan ett utspel förvaltas som kvalitet.

En annan intressant kommentator, C-G Wikstrand, vill gärna bibehålla Rembrandt & Co som konstnärer:

”Hur meningsfullt är det att säga att Rembrandt och Michelangelo inte är konstnärer? Kanske beror det på vilken uppfattning vi har angående begreppsbildning överhuvud taget.”

Meningsfullt utifrån att de inte uppfyller kraven på vad vi menar med konstnärer. På Rembrandts och Michelangelos tid fanns ingen högdiskurs och inga romantiska genier. En senare tids konsthistorieskrivning (som kommer sent, först ett stycke in på 1800-talet) har utnämnt äldre målare och skulptörer etc. till att representera konst i vår mening. De facto anser konstvärlden att dessa är konstnärer men det är en central uppgift att påpeka att det sker godtyckligt.

Här börjar det på allvar. Kant: Kritik der Urteilskraft. 1790

Bilden från Kants skrift kan tyvärr inte laddas upp idag. Levonline har strängt butiken efter hackarens senaste inhopp. Men den kommer när de öppnar på måndag.

Publicerat i debatt, institutionell teori, konstteori, Muhammedsaken | 24 kommentarer