Under ett par dagar har jag ägnat mig åt att skriva konsthistoriska texter och bildtexter vilket krävde en del. Men nu är det igen plats för några rader här. En intressant utställning dyker upp i Strömstad:
Konsthallen Lokstallet i Strömstad inbjuder lördagen den 21 augusti till en stor och spännande kulturdag. Samtliga arrangeman genomförs i eller i anslutning till Lokstallet.
Vernissagen av Tora Windahls installation URSÄKTA börjar kl 14:00.
Jag är en del inblandad i den utställningen men jag vill inte glänta på förlåten. Det torde i alla fall vara en överraskande installation som Tora Windahl har åstadkommit.
Tora Windahl har tidigare framträtt med en artikel i Om Konst (tillståndet i konsten 2008). Hon har skickat ut den texten i samband med utställningen. Där skriver hon bland annat:
”Min uppfattning är att jag när jag gör eller betraktar konst sysslar med något som oftast ligger bortom språkets logik och att den kunskap jag besitter näppeligen låter sig formuleras på annat sätt än genom handling, konst och känsla.”
Vi är inte eniga i detta. Inte minst mot bakgrunden att Windahl måste skriva med språkets logik för att tala om att hon skall avvisa det i konsten. Konsten söker sig alltid till språket och jag kan inte se att detta i sig är något problem. Problemet är när konsten får illustrera en idé. Konstnärerna vet nästan alltid om att man inte bör göra det men det är lätt hänt att ett konstverk tillskrivs en distinkt betydelse som sedan sitter som en smäck. Hela denna ordning är nödvändig för konstens standardisering, en grundläggande uppgift som dock inte låter så tilltalande. Att bryta mönstret är att göra det svårt för språket att övermanna verket. Men svårigheterna är uppenbara. Den konstnär som inte söker sig till de fastställda diskursmöjligheterna ignoreras lätt som icke relevanta. Jag har själv alltid varit intresserad av att komma runt den ordningen och i viss mån också lyckats.
På söndag framträder jag på Barnens Ö, norr om Norrtälje. Frihetsfrontens sommarseminarium går då av stapeln och jag får tillfälle att ta upp en del av min herostratiska Uppsalaföreläsning: Konsten och yttrandefriheten.
Idag var fotbollsspel
Tummarna upp för Lars Vilks.
Lars Vilks
Du skriver att den konstnär som inte söker sig till de fastställda diskursmöjligheterna lätt ignoreras som icke relevanta.
Du skriver också: ”Jag har själv alltid varit intresserad av att komma runt den ordningen och i viss mån också lyckats.”
På vilket sätt har du lyckats? (antydningsvis)
Är du inte en del av den konstdiskurs du vill komma runt?
Carl-Gustaf, rondellhunden har svårt att landa i någon bestämd diskurs, den skapar många åsikter men ingen dominerar. Även Nimisprojektet är svårt att landsätta in någon bestämd diskursordning.
Som jag har sagt många gånger är det nödvändigt att vara både innanför och utanför den rådande konstdiskursen om man vill opponera sig. Jag vill mena att jag lyckas med att bibehålla min position som kontroversiell: seriös eller skojare?
Lars
Jo, i den bemärkelsen är du förstås fortfarande kontroversiell, en del tycker att du är en skojare, andra tycker att du är en seriös och angelägen person.
För min egen del tycker jag till att börja med att både Arx och Nimis är seriösa konstprojekt, även om jag själv mest ser dem som skulpturer med estetiska värden. Sedan har vi förstås den begreppsundersökande sidan också…
Rondellhundsprojktet uppfattar jag inte som estetiskt, utan som ett sätt att undersöka vilka underliggande kontrollmekanismer som finns i vårt samhälle och som vi kanske inte vet så mycket om förrän de utmanas. I den meningen är rondellhunden kanske ett syskon eller åtminstone en kusin eller syssling till Nimis och Arx…