Ett nytt inlägg i debatten om MU10 kommer från Niclas Östlind i SvD. Han är doktorand på Fotohögskolan i Göteborg och försöker säga något positivt om konstnärligt forskande. Han menar att den har hamnat i centrum för debatten. Kanske inte riktigt men den är ett inslag. Om det hade varit så att MU10 skulle ge en översikt av vad som sker i konsten alltsedan den förra Modernautställningen kunde forskningen onekligen vara med. Att den är med vid det här tillfället ankommer nog främst på Gertrud Sandqvist som passionerat driver den linjen.
Östlind drar fram det som brukar anges som målsättningen för konstnärligt forskande. Konstnären skall reflektera över sitt konstnärliga skapande och han lägger till att man också skall fundera över vem som bestämmer i konstvärlden. Det senare är ett lovvärt intresse men jag har svårt att se att konstnären skulle vara den bäste att genomföra en sådan undersökning. När det gäller skapelseprocessen kan jag inte se annat än att man, i god gammal stil, föreställer sig att det är något alldeles särskilt med konstnärens skapande. Skiljer sig detta från reklamvärlden och underhållningsbranschen? Förmodligen inte i själva momentet ”hitta-på”. Däremot finns det en rad identitetsfaktorer som gör konsten speciell. Dessa är problematiska i konstnärlig forskning (KoF).
- Hög diskursnivå. All konst vilar på en sådan. I KoF får den en direkt bärande funktion. Det känner man till och därför tillkommer det konstnärliga inslaget. Hela problemet kan praktiskt kringgås genom att en konstnär tar ett konstnärligt projekt och kallar det för KoF. Det enda som krävs är att konstnären skriver något om sitt skapande och dessutom en argumenterande text om projektet med fotnoter och litteraturlista.
- Överskridande, förnyelse, risktagande, provokation. Det kan sägas på många sätt med lite olika styrka, men det är ofrånkomligt. I KoF sker överskridandet (vilket också kan beskrivas som ”estetisering”) när konsten hävdar ett vetenskapligt anspråk. Det kan emellertid inte fullföljas då konsten alltid kommer att stå kvar och stampa på ”som om”. Samma problem som när konsten skall ut i den sociala verkligheten och åstadkomma direkta förändringar. Den kommer till dörren och blir stående på tröskeln. Skall den vidare måste den fortsätta att estetisera. I KoF skulle detta innebära att alla delar som skulle kunna tillskrivas något vetenskapligt värde återigen skulle gå in i dimensionen ”som om”. Vi har ännu inte sett något av värde komma ut från det här systemet. Undantagen kan vara curatorernas bidrag till KoF. Vad jag har sett är det flest icke-konstnärer, curatorer, som har ägnat sig åt KoF. I sådana fall kan skillnaden mellan det som kan betraktas som vetenskap resp. KoF vara så liten att det i praktiken blir någon form av vetenskaplighet. Självklart kan en konstnär också göra på det sättet. Men det är motbjudande.
- Fiktion. Med sitt ”som om” är likheten mellan KoF och egentlig forskning bara skenbar – om vi antar att det fullt ut skall vara ett projekt som baseras i konsten. Det finns inget ansvar för t ex sanningshalten i ett projekt. En konstnär kan mycket väl genomföra en alltigenom falsk forskning med lån och stöld från vad denne önskar. En sådan hållning vore förstås katastrofal för det seriösa KoF och det är därför det diskursiva inslaget måste vara med. Men just det skall göras som en vetenskaplig uppsats och därför är det förmodligen otänkbart att godkänna en konstnärlig fiktion som estetiserar detta.
- Det avgörande är naturligtvis den konstnärliga singulariteten. Konsten bygger på att inte vara språkligt tillgänglig, att vara det icke-begreppsliga (däremot är det inget problem att lägga till hur mycket text och undersökningar som helst). Så brukar den konstnärliga undersökningen se ut. Singulariteten har ingen plats i forskningen som helt måste byggas med begrepp och logiskt hållbara argument.
Återstår alltså att KoF får finnas i två delar, en begreppslig och en singulär. Men hur de skall förenas och i en förening kunna kallas för forskning är ett problem som torde vara omöjligt att lösa. Observera också svårigheten att självreflektera över skapelseprocessen. Hur gör konstnären när denne skapar en singularitet? Den frågan kan bara besvaras med en ny singularitet.
Anders Eiebakke på väg att provköra sin drönare som skall fotografera hemliga militäranläggningar för Manifesta i Murcia. Skulle med rätt ifyllda blanketter kunna ta plats i KoF.
