Del 1081: Konstnärforskningen och MU10

Ett nytt inlägg i debatten om MU10 kommer från Niclas Östlind i SvD. Han är doktorand på Fotohögskolan i Göteborg och försöker säga något positivt om konstnärligt forskande. Han menar att den har hamnat i centrum för debatten. Kanske inte riktigt men den är ett inslag. Om det hade varit så att MU10 skulle ge en översikt av vad som sker i konsten alltsedan den förra Modernautställningen kunde forskningen onekligen vara med. Att den är med vid det här tillfället ankommer nog främst på Gertrud Sandqvist som passionerat driver den linjen.

Östlind drar fram det som brukar anges som målsättningen för konstnärligt forskande. Konstnären skall reflektera över sitt konstnärliga skapande och han lägger till att man också skall fundera över vem som bestämmer i konstvärlden. Det senare är ett lovvärt intresse men jag har svårt att se att konstnären skulle vara den bäste att genomföra en sådan undersökning. När det gäller skapelseprocessen kan jag inte se annat än att man, i god gammal stil, föreställer sig att det är något alldeles särskilt med konstnärens skapande. Skiljer sig detta från reklamvärlden och underhållningsbranschen? Förmodligen inte i själva momentet ”hitta-på”. Däremot finns det en rad identitetsfaktorer som gör konsten speciell. Dessa är problematiska i konstnärlig forskning (KoF).

  1. Hög diskursnivå. All konst vilar på en sådan. I KoF får den en direkt bärande funktion. Det känner man till och därför tillkommer det konstnärliga inslaget. Hela problemet kan praktiskt kringgås genom att en konstnär tar ett konstnärligt projekt och kallar det för KoF. Det enda som krävs är att konstnären skriver något om sitt skapande och dessutom en argumenterande text om projektet med fotnoter och litteraturlista.
  2. Överskridande, förnyelse, risktagande, provokation. Det kan sägas på många sätt med lite olika styrka, men det är ofrånkomligt. I KoF sker överskridandet (vilket också kan beskrivas som ”estetisering”) när konsten hävdar ett vetenskapligt anspråk. Det kan emellertid inte fullföljas då konsten alltid kommer att stå kvar och stampa på ”som om”. Samma problem som när konsten skall ut i den sociala verkligheten och åstadkomma direkta förändringar. Den kommer till dörren och blir stående på tröskeln. Skall den vidare måste den fortsätta att estetisera. I KoF skulle detta innebära att alla delar som skulle kunna tillskrivas något vetenskapligt värde återigen skulle gå in i dimensionen ”som om”. Vi har ännu inte sett något av värde komma ut från det här systemet. Undantagen kan vara curatorernas bidrag till KoF. Vad jag har sett är det flest icke-konstnärer, curatorer, som har ägnat sig åt KoF. I sådana fall kan skillnaden mellan det som kan betraktas som vetenskap resp. KoF vara så liten att det i praktiken blir någon form av vetenskaplighet. Självklart kan en konstnär också göra på det sättet. Men det är motbjudande.
  3. Fiktion. Med sitt ”som om” är likheten mellan KoF och egentlig forskning bara skenbar – om vi antar att det fullt ut skall vara ett projekt som baseras i konsten. Det finns inget ansvar för t ex sanningshalten i ett projekt. En konstnär kan mycket väl genomföra en alltigenom falsk forskning med lån och stöld från vad denne önskar. En sådan hållning vore förstås katastrofal för det seriösa KoF och det är därför det diskursiva inslaget måste vara med. Men just det skall göras som en vetenskaplig uppsats och därför är det förmodligen otänkbart att godkänna en konstnärlig fiktion som estetiserar detta.
  4. Det avgörande är naturligtvis den konstnärliga singulariteten. Konsten bygger på att inte vara språkligt tillgänglig, att vara det icke-begreppsliga (däremot är det inget problem att lägga till hur mycket text och undersökningar som helst). Så brukar den konstnärliga undersökningen se ut. Singulariteten har ingen plats i forskningen som helt måste byggas med begrepp och logiskt hållbara argument.

 

Återstår alltså att KoF får finnas i två delar, en begreppslig och en singulär. Men hur de skall förenas och i en förening kunna kallas för forskning är ett problem som torde vara omöjligt att lösa. Observera också svårigheten att självreflektera över skapelseprocessen. Hur gör konstnären när denne skapar en singularitet? Den frågan kan bara besvaras med en ny singularitet.

Anders Eiebakke på väg att provköra sin drönare som skall fotografera hemliga militäranläggningar för Manifesta i Murcia. Skulle med rätt ifyllda blanketter kunna ta plats i KoF.

Det här inlägget postades i debatt, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

6 svar på Del 1081: Konstnärforskningen och MU10

  1. TJ skriver:

    KoF är inget annat än det gamla vänster/politik-spåret. I slutändan av alla KoF-projekt kommer det att produceras en tes som säger och skall säga: Endast med hjälp av den korrekta politiken och därmed genom den korrekta analysen görs stor och sann konst.
    Det är Mao körd genom konsthögskolefilter.

    Luktar instängd högskola mer än det luktar DIS.

  2. Lars:
    Jag noterar att du hittills bara fått en kommentar på deet här tankedigra inlägget.
    Du skriver att “Konsten bygger på att inte vara språkligt tillgänglig, att vara det icke-begreppsliga (däremot är det inget problem att lägga till hur mycket text och undersökningar som helst).”
    Samtidigt har jag fått intrycket att det är just i det diskursiva, teoretiska, som du ser konstens egentliga innebörd.
    Går det ihop?

  3. mohammad skriver:

    Carl-Gustaf Wikstrand,

    Lars Vilks synes även begå misstaget att utläsa KoF som Konstnärforskning (sex träffar på google varav alla på Vilks).

    Hmm…

    Förkortningen står rätterligen och med avsevärd betydelseskillnad för Konstnärlig Forskning, vilket också framgår av Niclas Östlind artikel.

    Konstnärlig Forskning synes mig att enbart teoretiskt märkvärdiggöra och dissekera konstnärens spontana arbete enligt den givna modellen.

    Tydligen ett teoretiskt arbete reserverat för de parasiterande “misslyckade” konstnärerna.

    Förvisso har ett fåtal lyckliga att bortse ifrån begåvats med kombinationen.

  4. Lars Vilks skriver:

    C-G. Nej, jag ser inte det diskursiva och teoretiska som konstens egentliga innebörd. Däremot är den nödvändig, antingen genom att konstnären själv är med i detta eller att andra tar hand om det. Men det teoretiska är motsatsen till konstens egenart, den består av begrepp och konsten kan inte fullföljas med begrepp utan endast genom singulariteten.

  5. Lars Vilks skriver:

    Mohammad. Jav vet mycket väl vilka benämningar man använder. Men jag föredrar Konstnärsforskning som är lite elakt. Jag var med när man höll på att organisera sådan verksamhet på Konsthögskolorna.
    Du har dock fel angående att det skulle var de misslyckade som vänder sig dit. Nejdå, det är blandat. Den vanliga vägen är att en konstnär finansierar ett konstprojekt genom at kalla det KoF och det enda som behöver läggas till är några sidor om hur denne upplever sin situation som kreativ.

  6. Lars
    Du ställer upp en motsättning mellan begrepp och singulariteter. Det mest vanliga är väl att skilja på begrepp och konkreta ting/fenomen.
    Jag vet inte vad du läser in i “singularitet”. Ansluter du dig möjligen till det sätt som Deleuze använde termen? Det drar i så fall med sig en hel del komplikationer…..
    En annan vinkel är att säga att vetenskap ska bestå av (åtminstone approximativt) sanna påståenden om världen. Konsten påstår inget. Därför kan den aldrig bli vetenskap?
    Eller ännu mer generellT: vari består mening och sanning hos språkliga utsagor. Själv är jag anhängare av korrespondensteorin för sanning och jag tror inte att språklig mening helt och hållet uppkommer genom relationer inom språksystemet som helhet. Men vad innebär det i så fall för konstens del?
    Ja, det blir väl något av ormbo/myrstack av det här.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.