I samband med Modernautställningen debatterade Rikard Ekholm med Cristina Karlstam i Upsala Nya Tidning vilket jag tidigare har nämnt. De avslutande inläggen finns inte på nätet men Ekholm refererar en del av diskussionen i ett blogginlägg.
Man lägger märke till att Karlstams avvisande är”estetiskt” betingat. Som Ekholm nämner: ”Odell och Vilks är inte ’estetiskt nyskapande’, skriver Karlstam.”
Karlstam har antagligen lite svårt att inse att estetiken inte är vad den var. Hon önskade sig ju Lena Cronqvist som deltagare i Modernautställningen. Med konceptkonsten kunde man tala om en ”icke-estetisk” konst vilket var liktydigt med att det inte handlade om effekter och uttryck renodlade genom färg och form. Likafullt tillkom estetiseringen i vidare bemärkelse, alltså sådant som blir tillhörigt konstverket. 60-talets konceptkonst kunde t ex omfatta en given projektskrivning eller teori, den kunde innesluta kritikern och dennes kritik osv. När konsten efter postmodernismen kom att prioritera innehållet framför formen innebär detta att diverse innehåll estetiseras.
Denna vidare uppfattning om estetik är inte på något sätt ovanlig eller kontroversiell. Man talar t ex utan vidare om en konstnärs estetik och menar då vanligtvis arbetssätt och teori. Exempelvis blir den relationella estetiken ett sätt att estetisera interaktiviteten i publikens deltagande.
Vad som skapade oro även i konstvärldens led i Anna Odells projekt var just att tveksamma områden estetiserades, alltså att det innebar risk för alltför hög grad av verklighet vilket skulle kunna drabba en utsatt grupp genom att ta resurser i anspråk. Det blir då svårare att bibehålla det estetiska avståndet. Odell själv var inte medvetet ute efter detta utan önskade en instrumentell fortsättning, ”diskutera psykvården”. Men som det alltid sker med konsten är den inte bra som medel till mål. Däremot kan den suveränt utnyttjas, oftast med framgång, till att estetisera.
Säkert frågar sig någon vad estetiseringen skall tjäna till. Även detta är välkänt. Estetiseringen innebär att det skapas ett avstånd, tempot sänks, konstens komplexa diskurs överlagrar objektet, det blir tillgängligt för reflektion där intresset är något annat än själva sakinnehållet. Självklart gäller detta vanligtvis inte för icke insatta betraktare. Deras omedelbara reaktioner kan istället bli en del av verket och i sin tur estetiseras.
Mitt obetydliga bidrag i denna värld är i någon mån estetiskt nyskapande. Främst genom att jag har använt mig av estetiseringen med största konsekvens. Karlstam som klagar kan se sin klagan estetiseras såsom en ytterligare utvikning av projektet.
Konstkritikern Lars O. Ericsson som närvarade vid Uppsalaföreläsningen har skrivit en vänligt sinnad artikel från ringside. Som det alltid brukar vara är det inte de positiva formuleringarna som är intressantast. Ericsson sätter nämligen en intressant gräns där han nog inte tänker sig att estetiken har någon betydelse. Det handlar om ett yttrande av mig som efter hand har blivit välkänt. Yttrandet har hackats sönder men även i dess fulla längd framstår det som kontroversiellt. För Ericsson är det negativt:
”…säger sånt som att vi har tagit emot för många muslimer i förhållande till våra möjligheter till att bemöta dem bra. Här är han en dilettant som tycks tangera sverigedemokratiska åsikter. Men som sagt, man behöver inte gilla Vilks åsikter, för att envist försvara hans rätt att hysa dem.”
Återigen står vi inför en gräns. Du skall icke säga att det är något fel på integrationspolitiken eller att du misstänker att den inte räcker till Sakinnehållet i meningen kan tyckas vara okontroversiellt. Det bemöts inte med yttrande som ”svensk integrationspolitik fungerar strålande” eller att ”det spelar ingen roll om det rör sig många eller få när det handlar om integrationspolitikens resurser”. Naturligtvis klämmer skon genom att SD har gjort ett sådant uttalande, underförstått att det redan kostar för mycket. Att någon skulle kunna fälla ett sådant yttrande med tanken att resurserna kanske borde bli större beaktas inte. Vissa yttrande blir omöjliga att uttala eftersom de omedelbart skapar vår tids frenetiskt värsta stämpel: RASIST!
Sådana områden är särskilt intressanta att estetisera.
Överdriven estetisering av föreläsningssalen i Uppsala
Svenskbladets senaste nummer i djurserien. Det verkar faktiskt som om de upprörda kommentarerna är skrivna på fullt allvar.
