Den förra Modernautställningen 2006 var en klang och jubelföreställning med hurrande och applåderande kritiker som den gången var nöjda med kvaliteten och representationen. Dorinel Marc svarade den gången för det aparta inslaget. MU10 har inte fått uppmärksamhet för den konst som visas. Kritikerna har visserligen artigt framhållit en del konstnärer men huvudintresset har riktats mot curatorerna och deras koncept. Vid åtskilliga tillfällen har jag under senare tid framhållit att curatorn, som tidigare har varit en nödvändig och väsentlig tillgång i samtidskonsten, efter hand har blivit en stoppkloss. Med andra ord behöver man en diskussion om den saken och MU10 har blivit ett bra exempel. Huvudcuratorn Fredrik Liew vill se sitt uppdrag som att ”låna ut sin blick”, ett uttalande som visade sig vara alltför välfunnet. Man tager vad man gillar. Curatorn har uppgiften att formulera ett statement och om detta baseras på dennes smak blir resultatet, när det handlar om en sådan utställning som den här, tunt. Hjälpligt har man försökt att få ihop ett tema kring svenskheten men det förefaller mest som en nödlösning. Jag är naturligtvis medveten om att alla curatorer väljer konst och konstnärer efter eget sinne men när det görs skall det formuleras till en i tiden allmän problematik och representera något centralt i samtidskonsten. Att utöva curatorkonsten har blivit allt svårare men MU10 har inte ens kunnat nå upp till den standard man ändå måste kunna begära.
Kritikerna hugger nu som illrar på curatorhaveriet och den situationen är inte så oäven. I konsten är det inte konsten som för närvarande är det mest intressanta utan andra agenter och då särskilt curatorerna. Försvarstal i SvD av Liew. Det hjälper inte upp curatorfiaskot men eldar på i en debatt som kan bli principiellt intressant.
Inte utan anknytning till MU10 bubblar det på annat håll. Dan Jönsson drar till med en stram skrivning i DN där han avfyrar sin sedvanliga ideologiska salva mot Anna Brodow som, i förbund med Axess, utnämns till en representant för USA:s kristna höger och Danmarks växande konservatism. Med det utfallet förefaller det mig som om orsaken till hans morrande artikel, att Brodow kallat honom ”revolutionsromantiker”, bekräftas. Endast en svartvit revolutionsromantiker kan ta fram slaktkniven i ett rus av övertygelse.
Men, men, ännu lite mer debatt, inte om konstverken, utan runt omkring. Brodow torde kunna identifieras som liberal modernist, Jönsson alltså som revolutionsromantiker (som tror på konstens förmåga att socialkritiskt vara i stånd att åstadkomma väsentliga förändringar). Vår vän Liew kan klassificeras som estet (med blick, rekommenderar långsiktigt arbete isolerat i ateljéerna), Sandqvist tror på forskningskonsten och på det stall hon fostrat etc.
Sammantaget är det gynnsamt. Vi får inte se någon konst som upprör. Men upprördheten skapas istället av curatorer och kritiker. Kritikerna står tämligen samlade i sin kritik av curatorerna, men det finns som synes inbördes motsättningar.
På tisdagen den 26 oktober anordnar Utrikespolitiska Föreningen vid Örebro Universitet en föreläsning och diskussion kring temat ”Varför Rondellhund?” Mannen på bilden ovan kommer att föreläsa tillsammans med Ulf Johansson, chefredaktör för Nerikes Allehanda.
Ursäkta, men jag hoppas att det inte är mannen på bilden som ska föreläsa. Honom känner jag inte riktigt igen. Men det är första gången jag har något tekniskt att anmärka på i dina tecknade porträtt. Inget allvarligt direkt, men något med munnen, den är för lång åt vänster i förhållande till högra ögat. Eller är det ögat som halkat iväg? Kanske snarare det ja, och högra kinden, den flyter ut på ett märkligt sätt. Högra kinden från mig sett alltså. Vilket förstås också borde vara din högra kind, om du tecknat av dig i spegeln.
Fast det kanske du inte har. Du får även ursäkta mitt tvivel på autenticiteten, men jag är inte så helt övertygad om att det är du som gjort teckningarna. Å andra sidan vet jag inte om det skulle göra dem sämre. Kanske snarare tvärt om…
/Yngve
Tack Yngve för dina synpunkter. Teckningen var ett litet experiment. Den är gjord efter ett foto som jag fick efter mitt besök i Oslo. Ögonblicksbilder blir lite annorlunda än vanliga avritningar där det är svårt att komma off guard. Och som du ser extra mycket krafsande med pennan. Jag håller på med att värma upp till något större uppgifter så det kommer nog några till som du kan granska. Jag uppskattar som sagt dina kommentarer. Ögat på högersidan är jag inte nöjd med.
STRÅLANDE teckning igen.
Lars Vilks,
Jag instämmer med Chaan,
Snyggt jobbat och helt klart godkänd, men inte riktigt tillhörande de allra bästa du presenterat här.
Känns kanske inte helt färdig men värd en uppmuntrande kommentar.
Men du…var inte så blygsam mannen, du är ju i vanliga fall den värsta hårding.
Vi motståndsrörelsen kan ju få dåligt samvete…((blink))
Vad trött man blir på att läsa om att Lars Vilks skulle
vara rasist, vilken ras det dessutom skulle röra sig om har heller inte framkommit.
Lika tröttsamt är att höra om mänskliga rättigheter, har
inte allt levande rättigheter. Ett nytt begrepp borde
myntas, det om ”mänskliga skyldigheter”.
CeDe,
Jag har inte kunnat läsa något i tråden om att Lars Vilks skulle vara rasist…?
De skrivna mänskliga rättigheterna skall vi vara tacksamma för, som en återspegling av alla människors lika värde.
”Skyldigheter” i sammanhanget är något man brukade slå medellöst folk i huvudet med, regelstyrda rättigheter är numera det rätta språkbruket.
Du har en tung poäng i att allt levande har rättigheter, det är inte ofta man läser ett sådant upplyst medvetande, tyvärr har både största delen av mänskligheten och den allsmäktige missat det.
Om några av dina tidigare självporträtt var hållna i en rasistisk stil kan man nog tycka att det den här gången är hållet i Thorbjörn Fälldin-stil. En svensk men inte rasistisk stil m.a.o.
Ser inte konstnären lite arg ut på teckningen?
Jag tycker inte han ser arg ut. Jag tycker han ser besviken ut. Detta är ju inget Vilks brukar utstråla på tv och därför är teckningen extra intressant.