Del 1111: Färskt helvete

Postat den 2010 30 november av Lars Vilks

”What fresh hell is this?” Det sägs att Dorothy Parker uttalade dessa ord när hon blev störd av telefonens ringande. Och att hon därefter använde sig av denna fras istället för ”Hello!” när hon svarade i telefon.

Sådant är användbart i samtidskonsten som gärna associerar till litteraturen. Sedan oktober pågår en utställning i Palais de Tokyo med titeln ”Fresh Hell”.  Utställningen curateras av en konstnär Adam McEwen (som har blivit känd för att arbeta med tuggummi och att han skriver falska dödsrunor). Det får sägas vara en trend att låta konstnärer sköta curatorrollen, så blir det också i nästa Berlinbiennal med Artur ?mijewski.

Adrian Searle i The Guardian uppskattar utställningen men det är värt att ögna genom de negativa kommentarerna till hans artikel. De är dock skrivna av fel personer, utställningen är naturligtvis bra med en rad rutinerade och väletablerade konstnärer. Och med några pågående som systrarna Hanna och Klara Lidén. Klara lyser klarast och har en intressant framtid för sig då hon bland annat kommer att omhuldas av Daniel Birnbaum. Systrarna deltar med en video, typiskt Lidénskt stökig. Kanske inte fullt övertygande.

 

Några gränser flyttas inte men hur skulle något sådant vara möjligt. Solid kreativitet och självfallet får utställningen ses som spetskvalitet i samtidskonsten. Så mycket förmår man just nu och under alla omständigheter är den inte tråkig.

När jag träffade Erik Berggren i förra veckan i Linköping delgav han mig sitt favoritcitat från Adorno. Det bästa konstverket är att spränga konstens gränser och – att misslyckas. Typiskt för Adorno som ständigt var ute efter negationens estetik. Genren gränssprängning har numera sin fastställda ordning. Om gränser skall sprängas måste detta bekräftas av konstvärlden – annars är inga gränser sprängda. Och eftersom bekräftelsen är ett godkännande kan det aldrig bli tal om att det sprängs något. Det sker i så fall tidigare, men utan bekräftelse. När konstvärlden godkänner betyder det att den godtar en förskjutning av gränsdragningen i efterhand. Om konstvärlden skulle få för sig att omedelbart bekräfta ett gränsöverskridande är det inget sådant, då har det redan skett. Med andra ord är överskridandet alltid preteritum och kan därför aldrig uppfattas av andra än de framsynta.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2010 | 15 kommentarer

Del 1110: Aktuellt i Sverige

Postat den 2010 29 november av Lars Vilks

Inte lär man inom den närmaste framtiden bli överraskad av samtidskonstens prestationer, men man kan anstränga sig. Möjligheterna är gränslösa men tycks fungera på samma sätt. Utom allt som inte är relevant men sådant går ju inte för sig.

Ett problem för konstnärer är att kunna fånga upp en konstkritikers intresseprofil eller något denne har snappat upp. Jag tänker på Ilona Huss Walin som under många år arbetat med performance och video. I fjor visade hon en film om råttor som spelar Hamlet. Hennes nu aktuella video En lärares interaktion med sina elever, som inte längre finns där (Galleri Box, Göteborg) råkade få sin relevans genom Fredrik Svensk som fick tillfälle att lägga ut texten om ”disciplinsamhället”. Inte alldeles oväntat kunde denna utflykt summeras med en reflektion kring skolan: ”Trots att just självständighet ses som något beundransvärt, så råder det knappast något tvivel om att det dominerande idealet är underkastelse och likriktning.”

Den här vinklingen är naturligtvis inte nödvändig men den gynnar konstnären och ger ett berättigat utrymme åt ett intressant arbete som har fler bottnar än man först uppfattar. En skådespelare går runt i ett tomt klassrum och talar med sina elever. Gestaltning och ordval är exakt desamma som en upptagning av en klasslektion. Originalet får man inte se men har man sett det skapar det en avbildningseffekt som gör skådespelaruppträdandet ännu märkligare.

Stillbild från Ilona Huss Walins video

Avsaknaden av fiender blir ett allt större problem för konsten. Den enda fientlighet vi känner till i Sverige är den klassiska figurationen och trots att det inte är mycket till fiende har bataljen brett ut sig. När Odd Nerdrum och hans elever visar sig i Borstahusen är fienden framme igen. Thomas Millroth har tagit sig an problemet. Jag skrev för några dagar sedan och efterlyste en mera kritisk Millroth. Och jag blev bönhörd. I sin artikel i SDS recenserar han också Maria Linds ”Abstract Possible” på Malmö konsthall. Han meddelar att han inte tycker om att Linds utställning är svårtillgänglig och att Nerdrumutställningen är hierarkisk. Millroth är förtjust i publik öppenhet. Det hierarkiska i Nerdrumutställningen är att Nerdrum är den enda riktigt stora profilen i den klassiska figurationen, åtminstone i Nordisk tappning. Det lär vara svårt att ändra på även om man ville. Sedan får man nog ge konsten möjligheten att emellanåt vara uttalat elitistisk. Med den publiktillvändhet som alltmer präglar utbudet är det ingen större risk att den bildade medelklassens genomsnittsbesökare skulle lida brist på begripliga utställningar.

Svårt är det när det är så lätt som det är. Göteborgsbiennalen skall gå av stapeln 2011 och curatorteamet är redan på plats. Den vältalige professorn vid Malmö konsthögskola Sarat Maharaj leder och har framlagt temat Pandemonium: Art in a Time of ‘Creativity Fever’. ”Pandemonium” har länge varit ett älsklingsuttryck i konstvärlden och varför inte kasta in det i en biennal som handlar om att det görs väldigt mycket? Som bispringare har Maharaj fått Gertrud Sandqvist vilket öppnar frågan om vem som blir den verkliga huvud- eller bispringaren. Nästan bombsäkert är att det kommer att visas konstforskningskonst. Mera osäkert är om Malmölärarna, efter Modernautställningen, kommer att välja särskilt många Malmöutbildade deltagare. Säkert torde också vara att utställningen, om inte annat, kommer att spegla sitt tema.

Publicerat i Biennaler, Konstkritik, om utställningar m m | 15 kommentarer

Del 1109: Från Linköping till Berlin

Postat den 2010 28 november av Lars Vilks

En liten tid har jag varit på resande fot. Från Utrikespolitiska Föreningens arrangemang om yttrandefrihet for jag vidare till Berlin för att guida om konst.

I Linköping debatterade jag med min motståndare från 2007, Erik Berggren. Mötet blev vänligt. Han är klok nog att förstå att jag inte är den fiende som jag i vida kretsar uppmålas som.

Berlin bjöd på Carsten Höllers renar i Hamburger Bahnhof som jag tidigare nämnt. Utställningen behöver inte besökas, den framgår utmärkt genom texter och videoupptagningar. Renar är dock alltid skojiga att se på. Mössen var inte publikvänliga. På Alte Nationalgalerie visades Tino Sehgals This Is Propaganda. En sångare som utställningsfunktionär utbrast med jämna mellanrum i sången ”You know, this is propaganda, this is a work by Tino Sehgal”. En utställning som också motsvarade mina förväntningar var ”Barriere (Frei)” i ratskeller – Galerie för zeitgenössische Kunst. Curaterad av Sabine Winkler visades arbeten av 13 konstnärer. Man kan kalla den en utställning typisk för vår tid. För den som kan läsa tyska kan hela projektet ses föredömligt presenterat på galleriets hemsida.

De svenska konstkritikerna fegade som väntat ut från att skriva om Birnbaums invigningsfest. Men recensionen hamnade i Artforum.

 

Med Erik Berggren i Linköping

 

Stillbild från Sandra Schäfer & Eife Brandenburgers video The Making of a Demonstration (2004). En rekonstruktion av en demonstration av talibankvinnor som protesterar mot införandet av talibanlagar som förbjuder dem att arbeta.

Publicerat i debatt, Föreläsningar, Muhammedsaken, om utställningar m m | 5 kommentarer