Idag kommer några rader i anslutning till de kommentarer som har skrivits av Lukas, Jacob C och Carl-Gustaf Wikstrand angående konstens ålder och historia.
För det första är det lätt att låta sig övertygas av den konventionella uppfattningen om konstens tidlöshet. Konsthistoria har skrivits sedan 1800-talet och vi är därför vana vid att se objekt från skilda tider samlade under det moderna konstbegreppet. Begreppet är inte mer än ca 200 år gammalt, det är man överens om. Men samtidigt antar de flesta i konstvärlden att det existerar en implicit uppfattning som motiverar en samlad konsthistoria. Från urtid till nutid och numera stadigt expanderande med åberopande det ”antropologiska konstbegreppet”.
Emellertid är det svårt att finna några starka motiv för att det finns en sådan sammanhållning av det som vi idag kallar för de sköna konsterna. Studerar man texter som berör sådana objekt blir man snabbt klar över det enorma avståndet mellan vår syn och tidigare epokers. Jag kan här påminna om medeltidens estetik. Umberto Eco skriver t ex att Thomas ab Aquino skulle ha kallat en hammare av kristall för ful eftersom materialet är olämpligt för sin funktion. I vår tid är vi inte riktigt inne på samma linje.
När vi talar om estetik och skönhet brukar vi i regel mena det ”intresselösa betraktandet”, alltså att se på något för formens skull. Men det är en modern inställning som inte finns i äldre historia.
Lukas föreslår att man skall kalla allting för design. Men eftersom design redan betyder något är det svårt att bryta den betydelsen. Design och konst samsas särskilt i engelska tidningars och tidskrifters kultursidor. Som jag har sagt vid flera tillfällen är det uppenbart att designvärlden inte är densamma som konstvärlden. Några distinkta skillnader är t ex konstens diskursberoende och dess krav på otydlighet. Båda dessa faktorer är också kopplade till en närmast gränslös ambitionsnivå. För en konstnär är i regel målsättningen oklar utöver att det skall vara konst som relaterar till konstvärldens intressesfär.
Jacob C: skriver ”Jag tror att kärnan i konstbegreppet handlar om hantverksmässig gestaltning av viktiga existentiella upplevelser och idéer (ofta inom en mer eller mindre fiktiv ram).”
Så ser vi saken men det är ett modernt tänkande som bygger på individens självmedvetenhet och ett samhälle som inte styrs av någon teologisk dominans. Den befriade individen framträder genom det romantiska geniet (och får alltså hänvisa till en privat gudomlig ordning för ett antal utvalda individer). När Carl-Gustaf Wikström undrar vad det är för skillnad mellan Lena Cronqvists och Rembrandts känsloexpressionism handlar det om det individuella. Cronqvist finns i en tid då expressionismen i modern mening etablerat sig i många variationer. T ex det Bergmanska ”Angst” eller släktingen Sartres ensamma människa i universum. I samhällen som styrdes av religion finns det inga sådana aspekter. Gud ordnar (med teologiskt eftertryck) allt som berör det mänskliga känslolivet. Barockens expressionism var konventionell, en målare eller skulptör lärde sig de olika känslouttryckens formmässiga rekommendationer och de uttryck det handlade om var de fastlagda ämnena, vanligtvis religiösa eller från den antika världen. Rembrandts tidiga självporträtt är exempel på övningar i den formmässiga affektläran. Det är möjligt att han i sina sena porträtt stoiskt identifierade sig med de bibliska gestalter som han skildrade i sina självporträtt. Han hade personliga skäl: Hans måleri ansågs hopplöst gammaldags, han hade förlorat hela sin familj och hade gått i ohjälplig konkurs. Men vi har inga belägg för detta och man skall akta sig för att se det man önskar.
Jag skrev om ryttarstatyn som ett exempel på hur skulptur användes. Och ställde frågan vad som händer när den blir konst. Jacob C kommenterar: ”Den blir viktig för människor. Den påverkar människors tankar och känslor på djupet och inte bara för stunden. Jag har svårt att föreställa mig en kultur utan konst (i vid mening).”
Tja, jag är inte med på det. Antikens ryttarstatyer blev samtliga sönderslagna eller nedsmälta så när som på en, Marcus Aurelius. Den skonades alldenstund man fick för sig att det var Konstantin den Store, alltså en kristen kejsare. Några estetiska intressen visades inte och det gällde för övrigt för större delen av de antika skulpturerna som gick ett oblitt öde tillmötes när de kristna tog över. Jag tror att man kan skriva om senare delen av citatet ovan med att ”Det är svårt att föreställa sig en kultur utan kulturyttringar”. Alltså att kulturen manifesterar sig genom traditioner, ceremonier, att dess sociala och politiska innehåll får en bestämd design. Konst, i meningen ”ett intresselöst betraktande” fanns inte att tillgå och ingen från den tiden skulle fatta poängen. Och alltså inte heller det egna själslivets uttryck utan enbart själen genom den teologiska ordningen.
Ämnet är stort men det bästa sättet att ta reda på mer är att gå till källorna. Det finns många texter som handlar om hur man uppfattade det vi idag kallar för konst. Genomgående finns det inget som tyder på att de skulle dela våra uppfattningar. Skall man tro på den tidlösa konsten får man tänka sig att de på något omedvetet sätt ändå uppfattade saker som vi gör.
Marcus Aurelius (romersk kejsare 161-180) ryttarstaty överlevde inte genom sina estetiska preferenser.
Information om annat: På onsdag blir det debatt med min kritiske motståndare från 2007, Erik Berggren, på universitetet i Linköping, Utrikespolitiska föreningen.
