Del 1114: Väletablerad kitsch

Postat den 2010 4 december av Lars Vilks

Jag har äntligen kommit igång med det arbete som skulle ha gjorts klart i år: Boken om den institutionella konstteorin och samtidskonsten. Om det inte inträffar några nya mediestormar skall skriften kunna bli klar på några månader. Alltid aktuell, alltid fullkomligt rättvis och obeveklig, så fungerar denna förträffliga konstteori som konstvärlden ser sig nödsakad att luta sig emot samtidigt som man inte vill ha den. Då och då dyker det upp något påstående om att den inte skulle fungera i alla lägen men det visar sig alltid vara förhastade slutsatser. Teorins största svaghet är att den officiellt endast existerar som en ansats till en teori. Men den kan lätt, dock för konstvärlden smärtsamt, byggas ut till en fullständig teori.

I sin recension av Peter Johanssons och Barbro Westlings utställning ”Förspilld ironi och andra skulpturer” åberopar Carolina Söderholm (SDS) teorin:

”Det är längesen den institutionella konstteorin slog fast att allt som visas i konstens etablerade rum, också är konst, stulna trädgårdstroll eller ej.”

Utställningen består av kitsch och vardagliga objekt som t ex gjutets till brons. En del har hämtats och även stulits från trädgårdar. Bilder finns på Galerie Legers hemsida. Söderholm tvekade ett ögonblick om det var konst men det borde inte ha varit nödvändigt att gå genom den institutionella teorin. Kitschutställningar kom på allvar igång i slutet av 1980-talet och väcker idag ingen större sensation. För fullständighetens skull skall det också tilläggas att det inte behövs etablerade rum för konsten. Konsten kan lätt erövra ett rum som konstrum. Det enda som behövs är att någon har eller får legitimitet att utföra det och att konstvärlden går med på det. Och det är fortfarande möjligt för konstnärer att visa saker i konstrum utan att dessa behöver vara konst. Kataloger och andra texter brukar inte vara konst och det som bjuds på vernissager är i regel inte en del av ett relationellt verk.

Johannson/Westling delger SDS de intentioner de har med utställningen:

”Vi är båda intresserade av mötet mellan olika skikt i samhället. Ett galleri är en väldigt speciell plats. En teater däremot förväntas vara en mötesplats dit alla blir inbjudna. Ett galleri är mer slutet. Det är väldigt få som går in på ett galleri.”

Ur min synpunkt är det något som haltar i det här. Konsten, särskilt samtidskonsten, ställer stora krav på publiken och är därför inget bra medium för möten mellan olika skikt i samhället. Stora institutioner som t ex Moderna Museet och Louvren har en större bredd men kräver ändå ett visst mått av kulturintresse som ofta saknas i det bredare folklagret. Teatern är förbunden med underhållningsindustrin och äger därför en verklig publik. På de experimentella teaterscenerna är dock läget helt annorlunda.
Vidare menar konstnärerna: ”Genom att tvinga folk att titta på dessa objekt inne på ett galleri uppstår kanske en ny syn på objekten.” Jag blir mest förvånad över ett sådant uttalande. En gång i tiden hade det kanske varit läge att kasta fram detta men idag är det en variation på det tröttsamma temat ”konstnären lär oss att se”.

”Vi är inga genier som ska ’förstås’. Jag tycker inte om den synen på konst. Jag hör hellre vad publiken säger, för de kan ju, faktiskt, ha mer rätt än jag, säger Barbro Westling.”

Nuförtiden vill konstnärer inte gärna var genier, däremot går det bra att vara genial. Men konstnärer måste ”förstås”, dvs. det är ett alldeles självklart uppdrag för konstvärlden att tolka konstnärer, vad de gör, vad deras verk betyder osv. Konstvärlden är helt klar över vad Johansson/Westling gör för något och det är lätt för Söderholm att formulera (lägg märke till ”genialiskt”):

”På egen hand har Peter Johansson sedan 1990-talet konsekvent ifrågasatt den svenska folksjälens stereotyper, med falukorv, dalahästar, folkdräkter, röda stugor och nynazister – ofta på ett genialiskt och halsbrytande sätt.”

Även detta hamnar alltså i det socialkritiska båset och hur skulle det kunna vara på annat sätt? Vill Johansson/Westling något annat? Att kitsch förvandlas till något annat i en konstlokal har vi sett sedan länge liksom att dyra avgjutningar av ”ovärdiga” objekt är välkända grepp i konsten. Om konstnärerna vill nå ut till andra skikt i samhället bör de naturligtvis inte insistera på utställningar i gallerier och konsthallar. Man kan då lätt tro att de främst vill konstvärlden, alltså den bildade medelklassen, något. Vad jag saknar hos Johansson/Westling är diskursiv tyngd. Vad vill man egentligen? Relativisera smaken? Finna ett egenvärde i att vinna en bredare och för konsten mindre förstående publik? Eller är det en romantisk syn på konsten som finns längst ner trots alla förnekanden?  

 

Mike Bouchet: Decaburger 2007 brons (upplaga 3)

Publicerat i institutionell teori, konstteori, om utställningar m m | 11 kommentarer

Del 1113: Den rasande rasismen

Postat den 2010 3 december av Lars Vilks

Få saker äger ett så upphetsat intresse som rasismen. En uppenbar trend, ett mode som ej förnekas, eller kanske hellre ”modus”. Rasismvärlden följer samma linje som man kan iaktta i konstvärlden och den institutionella konstteorin. Konst är det som konstvärlden kallar för konst. I konstvärlden är det ordning och reda och det är därför relativt lätt att slå fast att något är konst och eventuellt bra konst. Med sin hierarkiska uppbyggnad och en uttalad konsensus avgör den internationella samtidskonstens medlemmar vad som skall gälla. I rasismvärlden är det mera komplicerat, men grunden får man genom tillämpning av den institutionella teorin: Rasism är det som rasismvärlden kallar för rasism. Och bra rasism (”bra” är här en negativ faktor) är vad rasistvärlden kallar för bra rasism (alltså när det anses vara ett mer eller mindre fruktansvärt fall av rasism). Men vem bestämmer egentligen? Jag kan inte se lösningen på problemet annat än genom att en rasistisk kandidat blir officiellt godkänd vilket känns igen genom att objektet behandlas av officiella instanser och etablerade medier som rasistiskt gods.

En i detta sammanhang intressant kandidat är ”hedersmord”. Det välkända fallet med adoptivpappan, som för en tid sedan högg ihjäl den 21-åriga dottern Jian, annonserades som ”hedersmord”. Detta begrepp är dock inte okontroversiellt och för någon vecka sedan ifrågasattes användningen. Eva-Britt Svensson (V) hävdar på Newsmill att det är ett rasistiskt uttryck och motiverar: ”En man med svensk bakgrund mördar en närstående kvinna. Det kallas då för mord. Men när mördaren är från en minoritetsgrupp med ursprung i andra länder, då ska det plötsligt betecknas som ”hedersmord”. Jag anser att detta är fel.”

Hon får uppbackning från Masoud Kamali, (professor, centrum för multietnisk forskning) som ökar eldgivningen genom att avlossa (Newsmill) en kanonad mot Nyamko Sabuni: 

”Nyamko Sabuni som har fått sin ministerpost tack vare demonisering av personer med utländsk bakgrund hänger återigen ut män eller hela familjen eller släkten som kommer från ’Mellanöstern’ som kulturella mördare.”

Så har vi att invänta hur det går. Kommer rasismvärlden att fortsättningsvis betrakta begreppet ”hedersmord” som rasism eller kanske t o m ”bra rasism”? Emellertid är det ingen enkel resa in i rasismvärlden eftersom det finns ett kraftigt motstånd. De här nämnda skribenterna tänker sig att det finns en radikal realism där en händelse kan benämnas på ett sådant sätt att det är en neutral beskrivning. Ett underliggande motiv är att tillskriva användarna av ”hedersmord” (alltså begreppet, inte handlingen) en dold agenda. De får naturligtvis av sina kritiker smaka sin egen medicin, att de själva har en dold agenda. Agendorna är inte särskilt dolda utan politiska men dock något komplicerade. Rasismvärldens huvudaktörer är splittrade i en vänster och en liberal flygel. Hittills har statsminister Reinfeldt lyckats med sin politiska taktik att landa ett ben i varje och det är också sällan han påtalas som rasist. Vägen att dra in statsministern i rasismen går i så fall via hans ekonomiska politik, kanske även utrikespolitiken. Men för det krävs minst en Åsa Linderborg och det blir problem med att få brett genomslag.

Vi kan bara avvakta det fängslande utfallet. Nya kandidater dyker upp konstant och häromdagen var det DO Katri Lina som slog fast att det var diskriminering att förbjuda heltäckande slöja i undervisningen. Mothuggen är många och kritiken mot DO har blivit uttalad. Det är tills vidare inte rasistiskt att kritisera denna myndighet.

En sak är självklar. Sådana udda fall blir mediemässiga storsäljare, engagerar en talrik publik och kommer knappast att minska rasismvärldens ständiga utnämnande av nya rasismer och rasister.

Dagens teckning kommenterar ett objekt som skulle ha kunnat bli en angelägenhet för rasistvärlden om den hade haft tid, Kristusstatyn i polska Swiebodzin. Den är 36 meter hög och slår Rio de Janeiros med 3 meter. Och ve den som får för sig att idka blasfemi i detta land. Avgudabilder enligt den falliska principen och med en tungsint byråkrati.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Teckningar | 24 kommentarer

Del 1112: Med Apollon i rondellen

Postat den 2010 1 december av Lars Vilks

Mitt nyfigurativa tecknande fortsätter med stor envishet. Sedan 2007 har ”dålig konstnär”, underförstått, ”dålig tecknare”, valsat runt i spalterna. Andreas Ekström skriver om saken i SDS. Uppdelningen av form och innehåll i sagan om rondellhunden (här begränsat till själva teckningen) ger fyra värderingsmöjligheter (och vi utesluter mellanlägen).

Dålig form, dåligt innehåll

Dålig form, intressant innehåll

Bra form, dåligt innehåll

Bra form, intressant innehåll

Ingen tvekan om att de båda första dominerar. Trean är minst förekommande. I vart fall är jag intresserad av den goda formens rondellhund eftersom skribenterna som kritiserar tycks mena att det spelar en viss roll. Jag tror att den klassiskt figurativa är den teoretiska lösningen, teoretisk eftersom det i praktiken är för sent och att det säkert kan komma nya invändningar.

För att manifestera min figurativt klassiserande inriktning har jag slitit med den nedan reproducerade teckningen. Den har en del brister men teckningen bjuder också på finn-fem-fel i den heroiska uppgiften att kopiera Apollo spegelvänd.

Publicerat i Muhammedsaken, Projekt, Teckningar | 20 kommentarer