Del 1117: Mycket konst men ändå svårt

Postat den 2010 7 december av Lars Vilks

För en gångs skull kan man sluka en hel biennal, och en stor en, på mindre än en timme. Det handlar om Gwangjubiennalen (Sydkorea) som avslutades i mitten av november. Temat var en boktitel, 10 000 liv, och mycket riktigt finns det gott om bilder i alla former av människor. En av vår tids största curatorprofiler, Gioni Massimiliano, var ansvarig och han fick några recensioner, åtminstone en som lovprisade föreställningen. Asien ligger alltid illa till för uppmärksamhet och det är för övrigt få biennaler som uppnår att bli intensivt diskuterade. Dock, det här är en riktigt stor biennal och det inser man när man kan göra den synnerligen raska genomgången via videoupptagningar som drar genom hela utställningen. Förmodligen är samtliga konstnärer uppvisade. Lika självklart som att det här är ett bekvämt sätt att konsumera, är att det stora arbetet återstår, att studera varje konstnär för att få fram vad det handlar om (”what-is-it-about?). Intet är särskilt utstickande och något mer provocerande än lite naket finns inte att uppbringa. Men som det heter: Många intressanta enskilda arbeten. Här finns t ex Sherrie Levine approprierade bilder från Walker Evans tillsammans med Walker Evans. Sådant är ändå historiskt. Tag turen, bli utmattad och förstå hur otroligt mycket kvalitativ internationell samtidskonst som finns tillgänglig. Allt detta är ändå bara en droppe i havet. HÄR.

I svenskbygderna funderar Frans Josef Petersson (Aftonbladet) på konstens uppgift. Han skriver om Victor Rosdahl (aktuell på Modernautställningen), målare med politisk inriktning. I hans bilder befinner sig världen i sönderfall särskilt tiden som kännetecknades av maskinhallar och riktiga arbetare. Rosdahl vill visa dem som placerats i periferierna och det är främst de upproriska arbetarna vilka som bekant inte nådde hela vägen fram. Rosdahl har sina idéer om hur arbetarmålen skulle ha uppnåtts (Proletären). Man skulle ha åsidosatt den personliga hygienen och undgått att studera sig till ett nyanserat förhandlingsspråk. Näven i bordet och pengar på fredag. Men det är historia och nu är Rosdahl en mondän målare som servar konstvärldens galleripublik, även med politiska appeller som han fångat upp i upprorets Malmö.  

Petersson försöker komma fram till något om konstens möjligheter:

”Den kritiska distinktionen går likafullt mellan verk som öppnar upp nya möjligheter, och de som nöjer sig med att peka på den egna utsagans begränsningar och bekräfta den legitimerande maktens anspråk.

Konstnärens intentioner har mycket lite med saken att göra. Sådan är själva tanken om verket som offentlig utsaga och föremål för omdömes kraften. Det är också skälet till att vad ett konstverk berättar alltid underordnas hur det berättas. Rosdahl har ett budskap som hamnar [sic] om ett samhälle i konflikt med sig själv, en tillvaro i ett tillstånd av upplösning.”

Petersson tycks säga att konstvärldens agenter och då särskilt kritikerna kan se verk som öppnar nya möjligheter eller inte. Petersson säger ingenting om vad detta skulle vara för några verk, vi har länge väntat på något som skulle få konstvärlden att ”öppna upp”. Kritikerna må väl främst, och då alltså Petersson själv, vara den instans som skall bekräfta den legitimerande maktens anspråk. Därmed blir det en intressant knut på hans artikel. När han skriver om öppna-upp-arna så kan man undra om det blir något öppna upp om kritikerna menar att det har öppnat sig.

Däremot har jag svårt att förstå logiken i hur han kommer fram till ”skälet till att vad ett konstverk berättar alltid underordnas hur det berättas”. Denna väsentliga, för att inte säga avgörande, aspekt på konstens identitet var självklar under modernismen. Med socialkritiken trodde konstvärlden att det skulle vara möjligt att gå direkt in i den politiska världen och med blotta kraften av konstens självklara storhet förändra världen.

Han skriver inte precis glasklart, den gode kritikern. Jag har tuggat det här flera gånger:

”Om allt är föränderligt utom den samhällsordning under vilken vi verkar får estetiken en politisk funktion: att omvandla information till något vi kan greppa. Att förankra abstrakta skeenden i en plastisk närvaro vi kan förhålla oss till.”

Den senare delen känns dock igen. Tänka sig, konsten kan ändå. Vad jag särskilt undrar över är vem som avses med ”vi”. Är det konstkritikerna som äntligen, genom konsten, kan greppa informationen om det politiska samhället?

”Öppna-upp-konst” är inte så svårt. Tag ett ämne som inte är relevant, men gärna att det är känsligt. Lägg sedan huvuddelen av energin på formen (distansen), återigen på ett icke-relevant sätt. Då har vi en öppna-upp-konst. Kommer garanterat att inte fungera utan måste förses med den hötapp som skall få kritiker och andra att nafsa.

 

Victor Rosdahl: Elineberg, 2010

Publicerat i Biennaler, Konstkritik, konstteori, om utställningar m m | Lämna en kommentar

Del 1116: Att förvandlas till relevant samtidskonst

Postat den 2010 6 december av Lars Vilks

Lärorikt är att följa hur konst uppnår samtidsrelevans och formuleras på rätt sätt. Vid några tillfällen har jag nämnt att de stackars uteslutna figurativa kämpar i en hopplös motvind intill den dag då någon finner relevansformeln. Att anhängarna av denna rörelse envetet fortsätter att åberopa fel teoretiker gör att de inte kan tas på allvar. Jag har själv anslutit mig till denna rörelse men av lättförståeliga skäl blir jag en falsk medlem: Blott av hans verkan känner man ett sken. Om det tillåts mig att strö lite attiskt salt.

Vare det som det är, intressant nog har en ny figur arbetat sig upp i artfacts och dessutom, mot alla odds, hamnat på rätt köl i samtiden. Walton Ford, djurmålare, ställdes under det första halvåret ut på Hamburger Bahnhof. Den omedelbara reaktionen var att ifrågasätta om Walton Fords planschliknande djurbilder tillhörde den samtidskonst som konsthallen visar. Det gick vägen för Fords konst och samtidskritiken kunde nu snabbt skriva om hans verk i den internationella samtidskonstens vokabulär. Frågan är varför det sker och varför det här året.

Först skall man komma ihåg att all konst kan skrivas om till korrekt och relevant diskurs. När det gäller Ford kan han erbjuda något som avviker från de vanliga socialkritiska installationerna. En viktig detalj för anpassning är de berättelser som finns till hans bilder. Samtidskonst utan en social berättelse är otänkbart. Vidare är hans verk är populärt vilket i just detta fall kan ses som en god egenskap, Ford kan nå utanför den vanliga samtidspubliken. Hans verk kan också sägas vara överskridande eftersom det så starkt skiljer sig från vad vi brukar se på biennalerna. Överskridandet är självfallet falskt så det skorrar. Den obetydliga utmaning som finns i Fords bilder handlar om samtidskonstvärlden skall öppna sina armar eller inte. Nu har Walton Ford kommit Louisiana.

Den svenska konstkritiken är beredd. Ulrika Stahre i Aftonbladet skriver om Ford som hon jämför med Bruno Liljefors (Thielska galleriet). Jämförelsen, matchen är given från början, blir ju till Fords fördel. Den svenska nationalmålaren målar kapitalismens credo. Men Ford sätter hennes hjärtefrågor i rörelse:

”De asiatiska tigrarna och det afrikanska lejonet – kolonierna som plågas av sin kolonisatör, narrar för en blodtörstig publik. Fords bilder bär, inte alltid helt lättavkodade, idéer om mänskliga maktrelationer, förtryck, kolonialism.”

Där satt den! Dan Jönsson i DN har också ett dubbelperspektiv genom aktivisten, författaren, konstnären Hans Scherfig, dansk modernist som har blivit omåttligt folklig genom sina djurbilder (Arken, Köpenhamn). Jönsson famnar dem båda under begreppet ”naturpolitik” och kan runda av med samtidskritikerns berättelse:

”De korta, torra texterna bryter av mot bildernas brutala detaljer på ett sätt som lyfter djuren ur det typiska och generella och i stället gör dem till porträtt av tragiska, historiska individer. En sorts vilsna antihjältar i den mänskliga kulturens grymma marginaler.”

Intet fel på Walton Ford. Och inte heller något fel på att vi det här året kunde se hur han skrevs in i samidskonsten.

 

Walton Ford: Jack on his deathbed

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2010 | 6 kommentarer

Del 1115: Något om censur

Postat den 2010 5 december av Lars Vilks

Trots allt händer det emellanåt intressanta saker i konstvärlden och till och med på biennalerna. Shanghaibiennalen, den åttonde i ordningen, har fått goda recensioner. Curatorn har förvandlat biennalen till en scen för repetition. Jag skall återkomma till denna biennal som Fredrik Svensk påpassligt recenserat.

Idag skall jag blott uppmärksamma Svensks funderingar kring likheterna mellan diktaturer och Sverige. Han för fram två censurfall på sistone, i Shanghai, Gao Lings och Gonnas utställning, New Femininity. Ett enkelt kissverktyg för kvinnor som önskar att slå en stråle stående var nog för att censuren skulle sätta in. Så har vi den lika välkände som besvärlige Ai Weiwei som får ständiga påhälsningar av den kinesiska regimen. Svensk menar:

”Att den politiska makten i Sverige reagerar på ett liknande vis i sina uttalanden har vi på senare år lärt oss känna igen från både socialdemokratiska kommunalråd i Göteborg och en moderat kulturminister. Rädslan för konsten kanske rent av är densamma i totalitära och demokratiska regimer? Antingen är man nervös för hur konsten kan påverka befolkningen i fel riktning, eller så litar man inte på att det ekonomiska resultatet av konsten ska kunna utvärderas och redovisas i nästa kvartalsrapport.”

Det första fall som Svensk nämner torde vara Pål Hollenders deltagande i Göteborgsbiennalen 2007 med vitt pulver där intresserade skulle kunna dumpa sitt kokain. Kulturnämndens ordförande socialdemokraten Helena Nyhus vägrade komma på öppningen eftersom hon ansåg att verket stred mot kommunens drogpolitik. Hon menade också att konstnärer ”som söker bidrag ska garantera att de håller sig till en gemensam värdegrund, som inte accepterar kränkningar eller olagligheter.” Även om det är solklart att Nyhus är lika fyrkantig som en svart kub är det inte fråga om censur. Det var aldrig tal om att verket skulle tas bort av de skäl som Nyhus anför. Problemet är snarare lagen om knarkinnehav. Det intressanta som har större bredd är tendensen att bortse från kontexten. Det andra fallet är väl kulturministerns berömda utfall mot NUG:s graffiti: ”Det är inte konst”. Obegåvat och orutinerat men också där handlar det om vad som är skadegörelse. Politikerna är oroliga för att förknippas med sådant som är oegentligt och som kan väcka folklig irritation men deras agerande gör att konsten istället når ut till en större publik. I fallet NUG kan man säkert kalkylera med att det kan fungera som en inspirationskälla, kanske inte för folket men för en hel del yngre talanger inom genren. Men censur? Vanligtvis sköter konstvärlden själv den svenska konstcensuren eftersom den i de flesta fall har samma värderingar som sina politiker. Och varken Hollender eller NUG äger någon större popularitet i den svenska konstvärlden.

 

Pål Hollender kontra Helena Nyhus 2007: ”Biennalens listigaste verk… lyckas det faktiskt peka på några outredda frågor om ansvar, risker och ekonomi, i konsten och utanför”, skrev Dan Jönsson.

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag | 11 kommentarer