Del 1129: Bergdahls iver

Postat den 2010 18 december av Lars Vilks

Besatt är han, Gunnar Bergdahl, kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad, av att hetsa upp sig när han tänker på Sverigedemokraterna. Inge kan betvivla att han vågar visa känslor när det dyker upp en liten sverigedemokrat. Om logiken inte ryms i hans konklusioner spelar mindre roll. Han måste säga det! Sverigedemokraterna är liksom bara det värsta som kan inträffa. Han har lyssnat (HD) på SD:s kulturdebatt. Och se, de gillar inte provocerande konst. Precis som i DDR – hamrar han ursinnigt ner på sitt tangentbord. För ordningen skull (hans skildring av DDR bär ett omisskännligt nostalgiskt skimmer) skall tilläggas att i DDR var det förbjudet och den som missbrukade statens tålamod råkade illa ut. SD nöjer sig med att dra in subsidierna. Eller rättare sagt, de vinglar fram ett förslag i den riktningen som endast SD har anledning att bry sig om. Riktigt vad de menar vet vi inte heller. Bergdahl pekar belåtet ut Vilks provokation som det SD hyllar. SD består inte precis av några intellektuella giganter och hur de tänker reda ut vilken konst som kan uppnå status som statligt understödd vet ingen, förmodligen inte SD heller. Eftersom det behövs åtskilliga mandat för att lägga något reellt på bordet är det enbart en kuriositet. När Bergdahl hoppar jämfota, skummande av raseri mot den Sverigedemokrat han inte kan hejda sig från att tänka på, kan man undra vem han gagnar. Som expressiv form i ett konstprojekt är han inte oäven.

Särskilt glad är Bergdahl när han naglar sig fast vid ett yttrande som jag fälle i Lund:

”Är du rädd?” ”Nej, här i Lund är jag inte orolig. Lund är en väl segregerad stad, så här känner jag mig hur lugn som helst.”

Därefter kommer hans självbelåtna elakhet:

”Så talar en segregationens förespråkare, han med av Karlsson godkända provokationer som specialitet.”

Ändå vet Bergdahl att det inte finns någon sådan koppling. Jag vet inte hur många konstnärer som drabbats av censur som jag har skrivit indignerat om. Oftast är jag ensam i landet om att påtala dessa censueringarr och det handlar ytterst sällan om Islam eftersom konstvärlden självcensurerar detta ämne. Bergdahl intresserar sig inte för sådant. Dene man tycks dag och natt vara förföljd av tanken på att det finns Sverigedemokrater. Hur var det nu med Hjalmar Söderbergs sprattelgubbe? Hette den inte Röda Turken?

Mitt uttalande om segregation var beskrivande, inte värderande. Det är skillnad att placera Vilks i t ex Rosengård gentemot Lund. Från Rosengård har jag fått otaliga hot, en del av dem riktigt grova. Det är bara så att i segregerade områden är säkerheten större. Jag har sagt, och det är knappast någon kontroversiell ståndpunkt, att det inte är så lyckat att dra samman stora mängder invandrare i begränsade områden. Men det visar sig att det finns ett kompakt politiskt motstånd i att bryta segregeringen.

 

Här har vi Jimmie och Gunnar Bergdahl. Kompisar som har funnit varandra i rondellen framför den stora moskén i Djenné i Mali. Äntligen!

Publicerat i debatt, Muhammedsaken, Teckningar | 79 kommentarer

Del 1128: Några svar på tilltal

Postat den 2010 17 december av Lars Vilks

Anders Carlbergs utbrott på Newsmill var inte precis någon imponerande skrivning, han spelar i samma division som Weiderud. Mitt svar publicerades idag.

Signaturen Anna vill gärna ha svar på två funderingar som hon långt ifrån är ensam om:

”Den första är: Varför måste man håna andras tro, gudar och profeter oavsett vilken tro det än må vara… Och den andra funderingen är: Varför går en del av mina skattepengar åt till att betala ditt polisskydd? Med tanke på att du själv valde att teckna något som uppenbarligen retat upp en hel del, du valde ju det själv? Fast du visste att det skulle få konsekvenser.”

För att ta den senare frågan först. Vanligtvis har inte blasfemiska framställningar av profeten några större konsekvenser. Internet är fullt av kränkande bilder av profeten, bilder som man i allmänhet inte visar någon uppmärksamhet. När Jyllands-Posten tryckte sina karikatyrer hände just ingenting. Det var först efter en intensiv motståndarkampanj som indignationen drog igång. Men det spelar ingen större roll om det handlar om en kränkning som är medveten eller ej, bryter en svensk medborgare inte mot några lagar men blir hotad till livet har den hotande begått lagbrott. Myndigheterna bestämmer sedan vad som bör göras. Det finns naturligtvis möjlighet för den utsatte, i detta fall alltså jag, att hårdnackat avböja alla förslag till ökad säkerhet. Sådant är dumdristigt inte minst mot bakgrunden att jag inte vet vad Säpo vet. Jag får inte heller kännedom om några detaljer, bara om hur de ser den generella hotnivån. Om Anna tycker att det är kostsamt och onödigt med en sådan ordning kan hon verka för att den förändras genom att föreslå omskrivningar av lagarna för sina politiker.

Man måste inte håna, men det görs konstant och det skulle bli egendomligt om man inte gjorde det. I den politiska debatten hånar t ex vänstersidan högersidans uppfattningar och vice versa. Men man respekterar den andres rätt att ha sin uppfattning och man använder inte hot eller våld. Så länge religionen är en privatsak bör den respekteras men när den blandar sig i politiken är det inte längre det privata det är fråga om. Religion är som sådan också en politisk åskådning och kan kritiseras generellt utan att man kan tala om bristande respekt för den enskildes tro. Man har alltså rätt att ifrågasätta att det finns heliga profeter och trossystem som inte får kritiseras eftersom de skulle vara särskilt heliga.

Publicerat i debatt, Muhammedsaken | 81 kommentarer

Del 1127: I rondellgrisens tid

Postat den 2010 16 december av Lars Vilks

Som sagt, i grisstriden blev Carlos Latuff först. Även om konsten arbetar långsammare är tidsavståndet inte så stort. En del arbete har det onekligen kostat. Stor draghjälp av Latuff som har fått leverera griskroppen. Min är lite trindare och något mera julgris, men annars följer den så slaviskt som möjligt den brasilianska bravuren. Som det sades var ansiktet på Latuffs bild rätt likt gamle finansminister Sträng och jag har infogat ett mera egentligt där jag också bär mina efter-Uppsala glasögon. Ni kan se Latuffs teckning i en artikel i Helsingborgs Dagblad.

Latuff är som sagt inte konstnär utan karikatyrtecknare. Det är ingen värdering utan bara ett sätt att beskriva var han hör hemma. En konstnär är aktiv i konstvärlden medan en karikatyrtecknare har andra arenor. Karikatyrteckning skiljer sig från konst genom att den har en punchline, den skall säga något entydigt och slagkraftigt. Latuff är vänsterkritiker och har engagerat sig för Palestina och starkt emot Israel och USA. Förbindelsen med Jinge är sålunda glasklar.

Konsten fungerar med större mångtydighet och skall vanligtvis inte läsas ut med en given poäng som utan alltför stora svårighet kan förstås. Min respons, och därmed premiär för denna omtalade Vilks som rondellgris, proklamerar något bestämt men inget särskilt. Skulle jag mena. Men här är det betraktaren som skapar verket.

 

Vilks som rondellgris, 2010

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken, Teckningar | 103 kommentarer