Idag, äntligen, lite konstteori. Min bok om den institutionella konstteorin har det här året inte hunnit så långt som det var tänkt. Men mellan alla händelser har jag samlat material och skisserat texterna. Så det skall nog gå fort när det väl blir lite lugn.
I danska Weekendavisen (12 dec) skriver Anna Libak (kulturredaktör) om varför min rondellhund inte är konst:
”Ingen kan jo bestride, at kunst ikke nødvendigvis skal provokere, med mindre de i samme åndedrag er parat til at erklære, at Olafur Eliasson, Arnoldi* selv, Poul Gernes, ja snart sagt hvem som helst ( det er svært at provokere for en kunstner i dag) ikke er kunstnere. Det, Arnoldi mente, var jo ikke, at kunst absolut skal være salonfæhig, men bare at kunstens berettigelse ikke ligger uden for den selv, og derfor kan den være provokerende, men den kan også ikke være det. Lars Vilks tegning af Muhammed som Hund er for eksempel ikke kunst, selv om det provokerer, og det er ikke, fordi det er Muhammed, eller fordi det er hund, men fordi det er noget makværk. [”dåligt arbete”] Værket lever kun i kraft af provokationen. ( Til gengæld havde flere af Muhammed-tegningerne absolut kunstnerisk potentiale.) Også Surrends pornografiske plakat af kongefamilien var så dilettantisk, at det har været svært at hidse sig op over, at den blev censureret bort fra en udstilling i Århus.”
*Ordförande i danska Kunstrådet, Per Arnoldi (mycket känd modernistisk konstnär och designer), hade sagt att konst inte behöver provocera för att vara konst.
Hur är det nu med dessa saker?. Finns det konst som inte provocerar? Uppenbarligen finns det sådant. Nästan all konst är trevlig eller intressant, ställer frågor och vad den nu gör, men ingen är provocerad. Däremot kan man lugnt påstå att den helt överväldigande delen av genuin kvalitet, alltså sådan konst som tar plats i konsthistorien har varit provocerande. Däremot gäller inte det omvända, provokationen är inte ett tillräckligt villkor för bra konst. Det finns gott om exempel på provokationer som snabbt har blivit glömda.
Däremot är det inte så lätt att slå fast vad som är en god konstprovokation. En grundregel är att konstvärldens representanter skall bli provocerade. Konstvärlden kan inte förhålla sig positivt till en provokation då är det inte fråga om det. Men det är mer komplicerat än så eftersom provokationen alltid måste dela konstvärlden, åtminstone några måste vara (eller bli) helt eller delvis positiva. Är provokationen inte så stor kan den förstoras genom att konstvärlden beskriver den större än vad den var. En provokation kan beröra allmänheten men det är ovanligt. När allmänheten reagerar brukar det vara för något som redan är välkänt i konstvärlden.
All kvalitetskonst är inte provocerande och det beror på att det finns andra kriterier som kan räcka för att lyfta ett verk. Ovanliga sätt att gestalta en given stil kan, men det är inte så vanligt, ge en plats i konsthistorien.
Är inte Olafur Eliasson ett exempel på kvalitetskonst? Självklart är det så, konstvärlden ger denne en mycket framskjuten position. Han lär knappast provocera. Men frågan är om det räcker för en plats i konsthistorien i ett längre perspektiv. Jag skulle närmast se honom som den bekräftade kvalitetens representant, att jämföras med 1800-talets salongsmålare. Och hans rykte är redan naggat i kanterna när han numera beskrivs som underhållande designer.
När Anna Liback skriver att min rondellhund inte är konst begår hon flera misstag. Först att den naturligtvis är konst alldenstund den har behandlats som sådan av konstvärlden. Vilken kvalitetsnivå det handlar om är en annan fråga. Hon utgår också ifrån att konst och kvalitet i konst handlar om estetiska ideal som hon känner sig befryndad med. Det skall vara proffsigt gjort menar Liback. Det är naturligtvis en ålderdomlig uppfattning men så är Liback litteraturkritiker och har antagligen inte fattat vad som har hänt i konsten under de senaste 50 åren. Vidare kommer det inte för henne att det inte är teckningen som är konstprojektet utan den process som uppstår kring den. Hennes egen skrivning är i denna bemärkelse ett konstverk i konstprojektet och det skulle vara intressant att höra hennes synpunkter på kvaliteten i hennes egen text – som konstverk.
Som jag har varit inne på under längre tid är det ändå intressant att göra något åt formen som så många klagar på. Jag har tidigare presenterat ett par versioner av en mera vältecknad rondellhund. Kanske är denna slutgiltiga och officiella version tillräcklig för att Liback skulle tala om en ”konstnärlig potential” och kanske tillfredsställer den Helena Benaouda som rekommenderade mig att ”först lära mig att rita” när jag träffade henne på SvT i Göteborg.
