En av de ursinnesskälvande meningar som Gunnar Bergdahl producerade i artikeln som jag skrev om igår är denna:
”Den svenske konstnär som uteslutande ägnar sig åt att bygga sin konst på provokation”
Vederhäftighet hos våra kritiker? Om Bergdahl hade gjort sig det minsta besvär skulle han ha kunnat se över vilka utställningar jag har gjort i år. De som har följt med här har kunnat t ex notera mina byggprojekt i Finland och i Nederländerna. Mitt senaste bidrag, från förra veckan är ett förslag till modell av slottet Duino som utfördes av en annan konstnär i Nya Zeeland. I fredags byggde jag en egen modell av datorskrot i Höganäs kommuns sessionssal. Svårt att tillskriva dessa projekt någon provokativ magnitud.
Slottet Duino, Karamea Beach, Nya Zeeland
Men det finns mer i detta uttalande och han är knappast ensam om det. Var har vi hört den harangen tidigare? Ja, den går genom hela konsthistorien, impressionisterna fick höra det, Munch, dadaister, surrealister osv. Vad är det som felar? Jag har nämnt det här tidigare, en generell önskan om pseudoöverskridande konst, alltså sådan som ”ställer angelägna och svåra frågor om kön, klass och etnicitet”. Den bildade medelklassens ofarliga konst och deras bekräftande konstkritiker.
Konstnärer i slutna samhällen censureras och kritiker som Bergdahl kunde göra sig omaket att visa sig intresserad även om han kan få besväret att kritisera resterna av en sovjetkommunistisk stat. Idag är det val i Vitryssland och som vanligt kommer Aleksandr Lukasjenko att vinna. Ett av otaliga led i hans kampanj är att undanröja alla missljudande röster. Konstnären Alex Pushkin åkte för någon vecka sedan i fängelse och släpps inte ut förrän efter valet. Efter vad jag har erfarit blev Pushkin angripen av en snöbollskastare i sin bostad. När han ingrep mot denne fängslades han. Pushkin har i Sverige ställt ut på Kalmar Konstmuseum. Mer om Pushkin här och här.
Ales Pushkin: Today
– Att provocera eller provoceras, det är frågan.
Saxat ur kommentarsfältet till Bergdahls artikel (patrikangelholm):
”Det är säkert sant att varken Sverigedemokraterna eller Lars Vilks hade kunnat yttra sig som de gör i det gamla DDR.
HD’s kultursida däremot hade blomstrat och redaktören belönats med en vecka då och då i politrukparadiset vid Krims stränder.”
Mycket skarpsynt analys, Lars! I synnerhet kraven på en politiskt korrekt, überintersektionell och allmänt ofarlig konst som tacklar de ämnen en intellektuellt vilsen medelklass upplever som angelägna (de andras kön/klass och etnicitet) fick mig att skratta högt. De högljudda kraven på beaktandet av alla möjliga och omöjliga kombinationer av tänkbara diskrimineringsgrunder har redan lett till en uppsjö av medioker eller rentav usel samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. Man vill helst slippa tänka på vilka konsekvenser en framtvingad implementering av intersektionalitetsparadigmet skulle få för konstvärlden.
Neee, ingen kul med vassa förståsigpåare, med underliggande syften kanske bara hans egen mamma kan begripa… Jag är däremot ingen förstmigpåare annat än det jag själv undersöker… Tänkte själv provocera dig genom att säga att du gör gulliggulliga saker… sånt blir jag arg av i alla fall…
mohammad,
mohammad,
Undrar vem som yttrar sig numera i det gamla DDR? En kasettinspelad pappegoja eller?
mohammad,
Jag tar gärna en kopp kaffe med dig Lars Vilks. Svårt att kommunicera genom en blog!
När är nästa föreläsning?
Vad händer på ett dagis/skola där alla få ha yttrandefrihet och hånar varandra… Och personalen inte bryter in och stoppar… hur skulle det se ut undrar jag? Lär man inte barnen att visa respekt för varandra…
Historierevisionisterna…?
>>Peace on terror
Alltså, yttrandefriheten är till för att öppet och utan att hålla igen, diskutera skeenden i en demokrati, den friheten måste vara absolut, annars är det inte någon yttrandefrihet.
Glåpord, personliga påhopp i kamratgänget och annat, kan göra ont, men sådana mellanmänskliga förehavanden får vi klara ut på ett privat plan, yttrandefriheten bör användas i de större sammanhangen.
Jodå, på dagis lär man barnen att inte slå varandra i huvudet med en sandspade och i skolan uppfostrar man dem till kritiskt tänkande individer som självständigt förmår skilja på läroplanens akademiska och vetenskapliga ämnen samt den kvasivetenskap som religionerna lär ut!
Dagisbarn får normalt lära sig kommunicera med varandra utan att spränga sig själva och andra i luften så fort nån retas. ”Respekt” handlar inte om av personalen påtvingad tystnad när andra hotar med våld. Inte heller om att under hot om våld tvingas hålla med om absurda påståenden.
Neee, ingen kul med vassa förståsigpåare, med underliggande syften kanske bara hans egen mamma kan begripa… Jag är däremot ingen förstmigpåare annat än det jag själv undersöker… Tänkte själv provocera dig genom att säga att du gör gulliggulliga saker… sånt blir jag arg av i alla fall…
Jag var plötsligt med om en déja vue…! 🙂