Något mindre skriverier nu runt julen då en del annat pågår. I morgon är det fotboll och jag räknar med att få en eller annan titel med mig. Det konstteoretiska allvaret kommer snart igång igen, jag förbereder mig och inte minst att ge några perspektiv på detta 2010.
En färsk intervju finns att läsa HÄR. Klicka på länken till höger ”konstnärer”.
Och så en teckning av mannen med luvan som bär det klassiska arvet.
Julen inträder och det är sannerligen på sin plats att tillönska alla mina läsare och kommentatorer en god sådan. En god jul är för övrigt det som julvärlden anser vara en god jul. Så vet vi det.
En av kommentarerna framkastade tanken på en kubistisk rondellhund något som en annan kommentator inte önskade sig. Menjag kunde motstå denna intressana stilfråga och har med sedvanligt flit utfört en sådan. Den må vara rimligt oförarglig och ytterligare förstärka bilden av en parodi på nidbilden.
Den kubistiska versionen
Hackaren var på julbesök under sena natten, men webmaster ordnade snabbt fullständig återställning. Det lönar sig inte mycket att hacka in sig. Allt är kopierat och kan flyttas tillbaka på plats.
En liten konstdiskussion har dykt upp i kommentarerna från igår. Återigen ställs frågorna om konst kan beskrivas med ord och om det är nödvändigt att definiera den. Signaturen Anders ger ett exempel som han menar visar på svagheterna i den institutionella konstteorin (konst är vad konstvärlden kallar för konst):
”Att urinera offentligt är konst – om en s.k. konstnär gör det och konstvärden anser, att det är konst.”
Ett sådant konstverk producerades 2007 i Umeåfestivalen av konstnären Itziar Okariz som slog en stråle på golvet. Inte för att konstvärlden är överdrivet entusiastisk men Okariz hänger ändå hyggligt med och verket tolkas i ett feministiskt perspektiv. Feministiskt centrum för forskning eller vad det heter i Umeå ställde sig t ex bakom detta. För övrigt pinkas det rätt friskt i samtidskonsten och inte minst av kvinnliga konstnärer. Performancekonstnären Ann Liv Young har skvättat till sig vackra framgångar och jag skrev om henne i september. Man kan tycka vad man vill om sådana övningar men det är självklart att det är konst eftersom det visas på gallerier och konsthallar. Och man kan alltid kontrollera med artfacts.net om man är i tvivel.
Det finns något som gränsar till outhärdlighet när kritikern erkänner sin begränsning i att återge konstverket med ord. I en recension i SvD skriver Joanna Persman:
”Sällan är ord så otillräckliga som inför det abstrakta måleriet. De känns som om en språklig snara ofrivilligt läggs omkring verken. I grunden handlar det om att beröras av något som drar sig undan beskrivning när vi med konstens hjälp går in i det sublima.”
Jag ser det som banalt. I konsten är det en självklar förutsättning att operera med singulariteten, alltså att ett verk har en punkt av absolut subjektivitet. Men sådana punkter är inte så länge absoluta utan bildar förståelseutrymme som formuleras i ord och begrepp. En upplevelse i konsten kan kallas för sublim eftersom man benämner många konstupplevelser som sublima. Det kan förekomma också i t ex fotboll (går ej att i ord beskriva dessa dribblingar och skottet i mål) men det blir inte lika ambitiöst.
Samtidigt är konsten helt beroende av ord, den subjektiva punkten måste inkretsas med den livgivande diskursen. Och konstnärer önskar intet annat än att bli skrivna, dock inte förklarade för det är en annan femma. Därför brukar en erfaren skribent alltid antyda att texten inte kan gå hela vägen.
En helt annan sak är det intressanta förslag som dök upp på Newsmill idag Fil Dr antropologen Hedi Bel Habib har ett förslag hur vi skall föebygga terrorism. Vi skall tala vänligt med terroristerna helst innan de blir sådana. Och vi bör inte kartlägga dem ty då kommer de att uppfatta sig som terrorister – och så har vi själva skapat dem. Det är mycket som tänks ut i stugorna. Han har dessutom ett förslag hur vi skall komma ifrån reaktionerna på nidbilder. Hans problem är att staten inte tar avstånd från sådana. Men det kan ordnas menar han:
”En genuin livsåskådningsmässig pluralism skall således vila på ömsesidighet och ömsesidig förståelse, där ingen livsåskådning ges en överordnad politisk ställning. Indelning av extremism i sekulära och religiösa former gör det därför möjligt att ta avstånd från nidbilder av religion utan att ifrågasätta den enskilde tecknarens rätt till yttrandefrihet. Samtidigt kan man i det offentliga samtalet ta avstånd från både sekulär och religiös fundamentalism.”
Staten skall alltså börja recensera nidbilder. Och säga att ”den där gillar vi verkligen inte och tar avstånd ifrån” eller ”den däringa gillar vi däremot skarpt”.
Min senaste installation i Höganäs kommuns sessionssal, slottet Duino i modell av datorskrot.
”Vem om jag ropade, hörde mig då i änglarnas kretsar” (gamla översättningen)
