Del 1132: Provokationens potential

Idag, äntligen, lite konstteori. Min bok om den institutionella konstteorin har det här året inte hunnit så långt som det var tänkt. Men mellan alla händelser har jag samlat material och skisserat texterna. Så det skall nog gå fort när det väl blir lite lugn.

I danska Weekendavisen (12 dec) skriver Anna Libak (kulturredaktör) om varför min rondellhund inte är konst:

“Ingen kan jo bestride, at kunst ikke nødvendigvis skal provokere, med mindre de i samme åndedrag er parat til at erklære, at Olafur Eliasson, Arnoldi* selv, Poul Gernes, ja snart sagt hvem som helst ( det er svært at provokere for en kunstner i dag) ikke er kunstnere. Det, Arnoldi mente, var jo ikke, at kunst absolut skal være salonfæhig, men bare at kunstens berettigelse ikke ligger uden for den selv, og derfor kan den være provokerende, men den kan også ikke være det. Lars Vilks tegning af Muhammed som Hund er for eksempel ikke kunst, selv om det provokerer, og det er ikke, fordi det er Muhammed, eller fordi det er hund, men fordi det er noget makværk.  [”dåligt arbete”] Værket lever kun i kraft af provokationen. ( Til gengæld havde flere af Muhammed-tegningerne absolut kunstnerisk potentiale.) Også Surrends pornografiske plakat af kongefamilien var så dilettantisk, at det har været svært at hidse sig op over, at den blev censureret bort fra en udstilling i Århus.”

*Ordförande i danska Kunstrådet, Per Arnoldi (mycket känd modernistisk konstnär och designer), hade sagt att konst inte behöver provocera för att vara konst.

Hur är det nu med dessa saker?. Finns det konst som inte provocerar? Uppenbarligen finns det sådant. Nästan all konst är trevlig eller intressant, ställer frågor och vad den nu gör, men ingen är provocerad. Däremot kan man lugnt påstå att den helt överväldigande delen av genuin kvalitet, alltså sådan konst som tar plats i konsthistorien har varit provocerande. Däremot gäller inte det omvända, provokationen är inte ett tillräckligt villkor för bra konst. Det finns gott om exempel på provokationer som snabbt har blivit glömda.

Däremot är det inte så lätt att slå fast vad som är en god konstprovokation. En grundregel är att konstvärldens representanter skall bli provocerade. Konstvärlden kan inte förhålla sig positivt till en provokation då är det inte fråga om det. Men det är mer komplicerat än så eftersom provokationen alltid måste dela konstvärlden, åtminstone några måste vara (eller bli) helt eller delvis positiva. Är provokationen inte så stor kan den förstoras genom att konstvärlden beskriver den större än vad den var. En provokation kan beröra allmänheten men det är ovanligt. När allmänheten reagerar brukar det vara för något som redan är välkänt i konstvärlden.

All kvalitetskonst är inte provocerande och det beror på att det finns andra kriterier som kan räcka för att lyfta ett verk. Ovanliga sätt att gestalta en given stil kan, men det är inte så vanligt, ge en plats i konsthistorien.

Är inte Olafur Eliasson ett exempel på kvalitetskonst? Självklart är det så, konstvärlden ger denne en mycket framskjuten position. Han lär knappast provocera. Men frågan är om det räcker för en plats i konsthistorien i ett längre perspektiv. Jag skulle närmast se honom som den bekräftade kvalitetens representant, att jämföras med 1800-talets salongsmålare. Och hans rykte är redan naggat i kanterna när han numera beskrivs som underhållande designer.

När Anna Liback skriver att min rondellhund inte är konst begår hon flera misstag. Först att den naturligtvis är konst alldenstund den har behandlats som sådan av konstvärlden. Vilken kvalitetsnivå det handlar om är en annan fråga. Hon utgår också ifrån att konst och kvalitet i konst handlar om estetiska ideal som hon känner sig befryndad med. Det skall vara proffsigt gjort menar Liback. Det är naturligtvis en ålderdomlig uppfattning men så är Liback litteraturkritiker och har antagligen inte fattat vad som har hänt i konsten under de senaste 50 åren. Vidare kommer det inte för henne att det inte är teckningen som är konstprojektet utan den process som uppstår kring den. Hennes egen skrivning är i denna bemärkelse ett konstverk i konstprojektet och det skulle vara intressant att höra hennes synpunkter på kvaliteten i hennes egen text – som konstverk.

Som jag har varit inne på under längre tid är det ändå intressant att göra något åt formen som så många klagar på. Jag har tidigare presenterat ett par versioner av en mera vältecknad rondellhund. Kanske är denna slutgiltiga och officiella version tillräcklig för att Liback skulle tala om en ”konstnärlig potential” och kanske tillfredsställer den Helena Benaouda som rekommenderade mig att ”först lära mig att rita” när jag träffade henne på SvT i Göteborg.

Det här inlägget postades i institutionell teori, konstteori, Muhammedsaken, Teckningar. Bokmärk permalänken.

33 svar på Del 1132: Provokationens potential

  1. Peter skriver:

    Gör en på skiss på Stadsministern och hans 7 klöver och med Muhammed skrattar det blir nog en storsäljare 🙂

    MVH
    Peter

  2. viffslan skriver:

    Anna Libak fascineras uppenbarligen, liksom många andra konstteoretiker som inte riktigt har kunnat frigöra sig från det moderna konstparadigmet, av det som semiotiker kallar för substanseffekten, där det beteckande (signifikanten eller formen) på en och samma gång skyler och sammansmälter med det beteckade (signifikatet eller innehållet). Världen är som den är, allt annat är svårt att föreställa sig.

    Semiotiken utgör ju i mångt och mycket från ett synkront perspektiv på tillvaron som missar den diakrona, tidsmässiga dimensionen. I detta fall den utdragna, processuella kampen om konstverkets betydelse som äger rum på ett flertal olika fält samtidigt, allt från det akademiska till det politiska och inte minst konstnärliga. Eftersom alla fenomen som av konstvärldens legitima (läs: försedda med definitionsmakt) instanser betecknas som konst får en officiell status som samtida “konst” har hon naturligtvis fel när hon självsvåldigt försöker bestämma vad som är, eller inte är, konst. Därtill saknar hon helt enkelt tillräckligt med pondus.

    Det intressanta är emellertid att kritiken, från henne liksom så många andra, i så hög grad är inriktad på konstverkets formella dimension, som om ett verklighetstroget perspektiv eller en naturalistisk avbildning av något i sig skulle konstituera bra konst. Den mer traditionella konstkritiken har uppenbarligen svårt att frigöra sig från ett förmodernt estetiskt paradigm, där idealtypen av god konst ligger nära en fotografisk avbildning av världen, eller möjligtvis en uppbygglig skildring av värdens tillkortakommanden.

    Ironiskt nog är ju merparten av kritiken av rondellhundens form när allt kommer omkring inte riktad mot formen utan snarare mot innehållet, men eftersom en kritik av innehållet innebär vissa politiska utmaningar (krav på censur med mera) har utvägen varit att i stället kritisera formen. Personligen undrar jag om en formalistisk uppgradering av rondellhunden verkligen behövs, i stället skulle jag föredra en kubistisk version, där hunden främmandegörs i en brechtiansk betydelse (dags för ännu ett tyskt citat :-):

    “dem Vorgang oder dem Charakter das Selbstverständliche, Einleuchtende zu nehmen und über ihn Staunen und Neugier zu erzeugen …Verfremden heißt also Historisieren, heißt Vorgänge und Personen als vergänglich darzustellen” Bertolt Brecht, Gesammelte Werke, Band 15, s. 301).

    “att frånta en process eller karaktär dess självklarhet och påtaglighet och framkalla häpnad samt nyfikenhet…förfrämligande betyder alltså att historisera, att avbilda processer och personer som förgängliga”

    Alltså: mindre form, inte mer!

  3. Lars Vilks skriver:

    viffslan. tack för detta generösa tillskott i debatten. Kubistisk, ja, du har faktiskt rätt, en äkta kubistisk skulle inte vara fel. Så har jag Reinfeldt också på teckningshalsen. Oundvikligen.

  4. Pingback: “Naj, han Vilks tajner såå dåårligt” « Snaphanen

  5. Anders skriver:

    Lars Viks skriver: “den naturligtvis är konst alldenstund den har behandlats som sådan av konstvärlden”.

    Vi har således fått en operationell definition för vad som betraktas som konst.

    Allt som konstvärlden säger är konst – det är konst.

    Här finns inga innehållsmässiga kriterier eller kvalitetskriterier.

    Att urinera offentligt är konst – om en s.k. konstnär gör det och konstvärden anser, att det är konst.

    Ser Lars Vilks några som helst problem med, att ha en operationell definition för vad som är bildkonst eller konst i form av en performance?

  6. Anders skriver:

    Jag ska kanske tillägga, att jag står helt på Lars Vilks sida i frågan om Muhammedhunden.

    Lars Vilks är i det här avseendet vår tids Giordano Bruno. Den katolska kyrkan insisterade på, att den religiösa dogmen skulle bestämma, vad som fick sägas offentligt. Islams religiösa ledare gör på samma sätt idag anspråk på att få bestämma över, vad som får sägas offentligt. Det är mycket sorgligt, att strider, som man trodde för länge sedan var vunna i vår del av världen, idag måste utkämpas på nytt.

  7. Anders skriver:

    Svar till viffslan

    “Den mer traditionella konstkritiken har uppenbarligen svårt att frigöra sig från ett förmodernt estetiskt paradigm”

    Nej, det är inte där skon klämmer (åtminstone inte för undertecknad). Det är imho underligt (och inte alls eftersträvansvärt) att frigöra sig från uppfattningen, att handens skicklighet eftersträvas inom bildkonsten.

    Genom en operationell defition (konst är vad konstvärlden säger är konst) så förvandlas bildkonsten till ett inkrökt groupthink hos ett kotteri.

  8. joanna skriver:

    Anders, hur vill du definiera konst?

    Och är det meningsfullt? Är definitionen av konst inte bara till för de som behöver vägledning i de allra flesta andra frågor också?

    Gör inte konst sig bäst odefinierad?

    Är definitionen kanske något nödvändigt för kulturstöd, eller prissättning av ett verk?

    Och är stöd till konsten något en upplyst civilisation behöver?

  9. Anders skriver:

    Svar till Johanna.

    Det går nog inte att definiera, vad konst är m.h.a. ord. Man kan knappast heller definiera vad t.ex. litteratur är.

    Litteraturkritiker kommer dock inte att betrakta spridda bokstäver på ett papper som litteratur. Vi kommer inte att få en genre inom litteraturen med spridda bokstäver lite planlöst utspridda (inkl. bokstäver upp och ned). Litteraturkritiker drar en gräns.

    På samma sätt hade jag önskat att konstkritiker skulle våga dra en gräns i stället för, som idag, betrakta sådant som väcker uppseende – t.ex. offentligt urinerande – som konst.

  10. joanna skriver:

    Anders, ligger inte bristen på en klar definition egentligen i konstens intresse?

    Odefinierat har en massa uppenbara fördelar, det saknar gränser, är tidlös och framtidssäkrat, helt oförutsägbart och omöjligt att beskriva.

    Så måste också idédebatten och den kreativa sidan av samhället vara om den ska kunna fortsätta bryta ny mark.

    Vilks stora “hang-up” på vad konstvärlden anser begriper inte jag, konstvärlden är ju en feg, konservativ, ängslig och lismande wanna-be-massa som låtsas vara radikala och nytänkande, men som inte förmår att tänka fritt och förutsättningslöst.

    Vilks kämpar för att vinna konstvärldens gillande, men “utanförskapet” är just poängen. Om Vilks varit fullt accepterad i de “fina salongerna” hade frågorna han intresserar sig för saknat styrfart.

    Vilks arbetar bäst utifrån.

    Vad är det för fel på en välbesökt blog där ärlighet och nytänkande dominerar?

  11. vAlter Ego skriver:

    Är det konstteoretisk debatt på liv och död, kan man ju inte hålla sig –
    Påståenden:
    Konst är accepterat som en subjektiv realitet, alltså kan vi inte objektivt bedöma dess varande. I princip skulle vi då kunna säga att Picassos alla verk är dynga – om hela mänskligheten instämmer.
    Å andra sidan räcker det i så fall med en enda persons positiva utslag för att fastställa en okänd konstnärs verks existens som konst.

    Konst har ett budskap som blir till provokation när det publiceras. Själva utförandet av konstverket i sig är alltså inte provokativt om det inte sker offentligt. Gallerist, kurator, förlag osv. är då lika delaktiga i provokationen.

    När konstnären publicerar sitt verk, skapas också automatiskt en värderingssituation. Vidare hamnar konstnären i samma stund i ett skrå med ett förhållande till andra med samma sysselsättning.

    Sistnämnda ger paradoxalt nog vid handen att en etablerad och snäll konstnär har det lättare att få ut sitt budskap, jämfört med motsatsen – som kanske har mer att säga.

    Om provokationen är för stark kan den utlösa en försvarsmekaninsm hos betraktaren – Förkastelse, vilket raderar ut budskapet.

    För övrigt – Är det inte ofta bara verkets titel som står för kraften i provokationen?
    I så fall har formen och estetiken en mindre betydelse för budskapet.
    Dagens teckning skulle t.ex. kunna vara en skiss till ett surrealistiskt, kontemplativt verk av Giorgio De Chirico med titeln “Portvakten”. (även om perspektivet är förvrängt och varelsen i förgrunden – den arge portvakten/ kyrkvaktmästaren och hans hunds ihopsmälta kropp – tar upp för alldeles mycket plats i det drömlika stadsrummet…)

    Personligen gillar jag De Chirico bättre.

  12. rabert.berg skriver:

    vAlter Ego,

    Det är precis som vAlter Ego skriver; om provokationen i konsten inte bara är en formell historia, så ligger den nästan alltid i titeln. OM Wilks vill bråka skulle han meddela offentligheten att han bara skojade när han sa att teckningens titel var Mohammed som hund. I själva verket föreställer bilden hans gamla farfars far som hund; den heter EGENTLIGEN GammelKalle som rondellhund. På så sätt skulle provokationen kunna gå vidare! Och vidare!
    Rabert Berg

  13. Lars Vilks skriver:

    Rabert. Riktigt så enkelt är det inte. Konstnärens möjligheter att bestämma vad som skall gälla är begränsad. Det som avgör är hur något uppfattas.
    Skulle jag gå ut och säga att det var en helt annan hund än den som kommit på tal blir det problem med trovärdigheten. “Han försöker ändra titeln för att han har blivit
    orolig”.

  14. Anders skriver:

    joanna,

    Jag efterlyser inte någon definition – jag efterlyser konstkritiker, som inte är så ängsliga att dra en gräns mot offentligt urinerande, obäddade sängar, klyvna djur i formalin, pannåer med elefantbajs m.m.

    Litteraturkritiker anser inte, att utspridda bokstäver är litteratur. Musikkritiker anser inte, att det inspelade ljudet från jetmotorer är musik. Varför kan inte konstkritiker på motsvarande sätt våga dra en gräns.

  15. viffslan skriver:

    Anders,

    Hej Anders, en operationell definition handlar ju snarare om att göra ett fenomen eller en egenskap hos ett fenomen mätbart. Det du pratar om är snarare en nominell definition, i detta fall av konst, som fastslår vad som är konst, respektive vad som inte är konst. Jag förstår dock inte problemet med en väldigt vid definition av konst, själv håller jag med mycket Beuys vida konstbegrepp enligt vilket de flesta mänskliga aktiviteter kan var konst. Konstkritikern, liksom litteraturkritikern, har ju egentligen inte som uppgift att definiera vad som är konst/litteratur, utan att analysera och värdera verket. En god litteraturkritiker bör till exempel kunna förhålla sig till det skrivna ordet i alla möjliga former, även om verket böjar med orden “jolifanto bambla ô falli bambla”.

    Jag tror att det du är ute efter snarare är en värdering av konsten i normativa och estetiska termer som bra eller dålig konst. Här skulle förstås många önska sig entydiga kriterier som tillåter en transparent operationalisering, men eftersom konst är ett socialt, och inte ett naturvetenskapligt, fenomen, låter sig detta svårligen göras. God konst är til syvende og sidst vad som definieras av god konst av aktörer utrustade med symboliskt kapital och definitonsmakt på konstens fält.

  16. Anders skriver:

    Svar till viffslan.

    Nej, jag är inte ute efter “en värdering av konsten i normativa och estetiska termer som bra eller dålig konst”.

    En bok med glest utspridda bokstäver här-och-där och upp-och-ned är inte dålig litteratur.

    Varför är det enbart inom konsten som man möter genren “post-skill art”? Det finns inte någon post-skill music t.ex. en post skill orkester med artister som spelar sitt musikinstrument utan någon skicklighet i framförandet.

  17. joanna skriver:

    Anders, jag förstår fortfarande inte varför du söker en auktorisation eller kvalitetsstämpel, vad du tycker är mening, känsla och innehåll ur upplevelsesynpunkt måste slå varje tanke på ranking, definition eller betyg?

    När man talar om överstatlighet och kontroll kan man alltid ställa sig frågan; who watch the watchmen – det borde ligga lika nära när det gäller de fria konsterna!

  18. Viffslan skriver:

    Anders,

    Ok, jag kan ha läst slarvigt, skyller på en annalkande julförkylning som även ligger bakom ett antal horribla slarvfel i mitt förra inlägg.

    Post-skill art kan jag inte riktigt uttala mig om, däremot har jag under senare tid stött på ett antal exempel av “post-skill science” (eller snarare “sub-skill science”). Kanske ett fenomen som sprider sig till allt fler områden?

  19. mohammad skriver:

    viffslan: Den mer traditionella konstkritiken har uppenbarligen svårt att frigöra sig från ett förmodernt estetiskt paradigm

    En lärorik och vähållen framställning måste jag tillstå viffslan, jag läste din kommentar med stort nöje, en reflektion nedan bara vad gäller dina tankar kring den allmäna kritiken av Rondellhundens “formella dimension”.

    Du missar, som det verkar, att just den allmänna formalistiska kritiken ger incitament till Lars Vilks konstnärliga pånyttfödelse och transformering av uttrycket i hans senare teckningar, vilket omvittnat uppskattats av bloggens läsare.

    Den formkontrast som uppstår i mötet mellan dessa senare formmässigt traditionella teckningar och den “spretiga” rondellhunden, ger ju växkraft åt rondellhundens “formella dimension” att nu nå full verkshöjd och stå på egna ben.

    Anna Libak hamnar på samma sätt fel i uppfattningen att Rondellhunden enbart lever på grund av den innehållsmässiga provokationen.

    Genom detta förbiseende förlorar Annas kritik också tvärr något i tyngd och analytisk trovärdighet.

    Mot bakgrund av det konstnärligt spännande resultatet av Lars Vilks “underkastelse”, ligger det ostridigt viss nytta i att den samtida konstkritiken inte alltid kan frigöra sig från “det förmoderna estetiska paradigmet”.

    För övrigt har jag personligen inga som helst problem i att anta Rondellhundens “politiska utmaningar”, någon kubistisk rondellhund vill jag dock inte se…((blink))

    Halal – Halal…..

  20. mohammad skriver:

    Hej Lars…

    Du synes att väva analysen kring ditt eget projekt, inte alls uppseendeväckande då man ju vanligtvis selekterar tillrättaläggande associationer ur den egna situationen.

    “…när allmänheten reagerar brukar det vara för något som redan är välkänt i konstvärlden” skriver du.

    Angreppet på den Islamska världen är ju vad som gett projektet dess världsrykte, ummah reagerade långt innan dina kolleger i konstvärlden.

    Här får du en provocerande Jul-sång att minnas flydda tider….skratt eller gråt, your pick!

    Världen är så stor, så stor,
    Lasse, Lasse liten!
    Större än du nånsin tror
    Lasse, Lasse liten.

    Där är hett och där är kallt,
    Lasse, Lasse liten!
    Men Gud råder överallt,
    Lasse, Lasse liten!

    Många mänskor leva där,
    Lasse, Lasse liten!
    Lycklig den som Gud har kär,
    Lasse, Lasse liten.

    När Guds ängel med dig går,
    Lasse, Lasse liten!
    Ingen orm dig bita får,
    Lasse, Lasse liten.

    Säg, var trives du nu mest,
    Lasse, Lasse liten?
    Borta bra, men hemma bäst,
    Lasse, Lasse liten!

    http://www.youtube.com/watch?v=mV77t1Zmx40

  21. Mattias skriver:

    Anders:
    ” Musikkritiker anser inte, att det inspelade ljudet från jetmotorer är musik.”
    Jo, John Cages 4’33” är musik eftersom det presenteras som musik.

    “Det finns inte någon post-skill music”
    Jo, punken är ett utmärkt exempel på det.

  22. Anders skriver:

    Hej Mattias

    Jag känner väl till John Cages 4’33. Du verkar missförstå min poäng.

    John Cages 4’33 gav inte upphov till en ny genre – varken John Cage eller någon annan kompositör skrev 3’18, 5’03, 4’12, 4’48 osv.

    Det har också funnits en del experiment inom det skrivna ordet – t.ex att lägga en hög med papperslappar med enstaka ord på golvet, dra lappar från denna hög och skriva ned de slumpvis valda orden och kalla det för en dikt. Men – detta gav inte upphov till någon ny genre.

  23. Mattias skriver:

    Du pratade inte om någon specifik genre i det första citatet – jag tolkade “musikkritiker” som medlemmar i det musikteoretiska etablissemanget, där hållningen sedan länge är att alla ljud som någon säger är musik är musik, oavsett “genre”.

    Och att punken är en musikgenre torde man väl kunna hävda?

  24. Lars Vilks skriver:

    Mohammad. Jo, det brukar vara så att konst som väcker reaktioner utanför konstvärlden brukar vara välkänt i densamma. Så var det t ex med Anna Odells projekt. Men inte i mitt fall eftersom jag gjorde något som konstvärlden avvisade. En mycket kraftfull reaktion från omvärlden väcker alltid liv i konstvärlden som gärna vill vara med i medierna och uttala sig. Så blev det både i fallet Odell och i mitt fall. Eller Ohlson Wallin för den delen.

  25. Nils-Eric skriver:

    Den kubistiska versionen var väldigt fin. Den tycker jag om och skulle gärna få tag i ett exemplar att njuta av i mitt hem.

  26. Cecilia skriver:

    mohammad:
    För övrigt har jag personligen inga som helst problem i att anta Rondellhundens ”politiska utmaningar”, någon kubistisk rondellhund vill jag dock inte se…((blink))Halal – Halal…..    

    Varför inte en kubistisk rodellhund…?

  27. Cecilia skriver:

    PS till mohammad
    Fin sång!

  28. mohammad skriver:

    Cecilia: Fin sång!

    Mycket fin tycker jag med, skickade länken så att Lars kunde sjunga med i versen…hehe!

  29. Karl skriver:

    Visst är en avbildning konst i många ögon… På hemsidan till INNOVATIONSPARTIET har man exempelvis en tävling i att rita FIGURER på en SKOSULA, för att mönstret sedan skall ge gott grepp och fint avtryck i snö eller efter att ha trampat på våta underlag. Vilket onekligen även det är en möjlighet för billig konstnärlig utsmyckning som försvinner nästan lika snabbt som det skapas.

  30. Konservator skriver:

    Lars,
    Du har väl skickat bilden till Helena Benaouda? Hon kan kanske behöva litet tröst och själaspis, nu när svärsonen Munir Awad (och dottern Safia B?) återigen har ertappats ute på tokroligt dumdristiga äventyr i Fredens och Toleransens Religions namn.

  31. Sarah Bright skriver:

    Helena skulle vilja titta på den här bilden.
    Du gör ett utmärkt jobb Lars. För demokratin och svenska folket!

  32. Pingback: ExtremeCentre.org » Caricatures, Lars Vilks remet une couche (le Momolosse d’Allah): Blog Politique Francophone pour les Libertés Fondamentales et Contre Tous les Totalitarismes, qu'ils soient de Droite ou de Gauche

  33. Pingback: Teater som propaganda « minerva

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.