Del 1144: Fiktionens väg

Fiktionen är grundläggande i konsten. Sålunda att det som ser ut att vara något inte är det. Likt, men undflyende. Överhuvudtaget är fiktionaliseringen ett utmärkt,( kanske det allra bästa) medel för att förstå. Fiktionen kan också spontant uppträda när en omfattande konventionalisering av en kommunikation har ägt rum. Jag tänkte på detta, inte bara idag, men inte minst ida,g med anledning av den debattartikel jag skrev om yttrandefrihet på SvT Debatt. Min roll är att spela yttrandefriheten (låt oss se min monolog som Akt III, scen 1). Yttrandefrihetens vara eller icke vara är en fråga och den ramsan kan jag alltjämt variera på skilda sätt. Intet om det känsliga ämnet. I kommentarerna återfann jag den gamla pjäsens hårdslitna konventionalia. Detta är den skönsjungande (men naturligtvis något utmattade) nostalgin:

”I ett demokratiskt samhälle ska naturligtvis konsten vara fri eftersom den berör yttrandefrihetens innersta nerv.

Det är en annan sak vad man använder den till. Genom att använda den som Lars Vilks för att håna och förlöjliga en redan utsatt, utpekad grupp, muslimska flyktingar – och därmed bli ett slagträ för fascistoida och främlingsfientliga grupper – bryter man mot ett av demokratins hedersbegrepp – humanitet och ansvarskänsla.

Gör tanke-exprimentet: Nidbilderna av judar publicerade i Tyskland på 30-talet, handlade dessa om uttryck för konstens frihet – handlade det över huvudtaget om yttrandefrihet?

I nästa offentliga performance – tillställning med polisskydd på ett par miljoner – varför inte ”symboliskt” skära halsen av ett par (bank) bonusdirektörer?

Eller den ultimata metaforen i blasfemisk anda i Sverige: Nacka den heliga kungafamiljen!

Då kan du vara säker på uppmärksamhet för din konst, Vilks – och det var väl det som var meningen?”

Den gamla godingen! Svag grupp, fascistoid, främlingsfientlig, jämförelse med 30-talets antisemitism, kostnader, förslag om korrekt kränkning samt uppmärksamhetens evangelium.

Utkast till ett omfattande men ännu ej helt utarbetat manus har varit under produktion en längre tid på min Facebook. Dessutom är det inte utan intresse. Många yngre arga muslimer ger sig tillkänna och man kan lätt inse att det finns en pedagogisk uppgift i att bringa lite stadga åt de föreställningsvärldar som där grasserar. Här ett exempel på den 15-årige Mamets världsbild:

”BÖGG LESB är förbjudet!!de inte jag som förbjöd gud har gjort de! och man får ej avbilda profeter punkt slut tror du inte vi muslimer ville göra en film av muhammed när han visas….. de står koranen en enda profet får ej avbildas…”

Eller ynglingen Redir:

”Lars vf visar du inte bilden på jesus istället för vår profet som en hund din bög:( , och du ska vara rädd snart kommer Jihad Jane knullar skiten av dig. Och jag hoppas att 2011 är ditt sista år din fitta:)”

Ungdomen Liban:

”Ska knulla din farmor fitta din mormors din syters och din mammas alla dom på samma kant o samma ställlning ska sätta dom på plats o sen ska ja halss hugga dig”

Argsinte Hayder:

”DEN SOM GILLADE BILDEN ÄR BÖGJÄVEL OCH SMUTSJÄVEL, NI KOMMER BRINNA I HELVETET OCH DÖ ERA FUCKING SVENNEJÄVLAR, NI DRICKER FÖR NI KAN INTE HA KULT.DRICK PÅ SVENNEBANANER TILLS NI BRÄNNS UPP I HELVETET ERA ÄCKLIGA SMUTSIGA GRISAR, NI LUKAT BAJS. VARJE GÅNG JA GÅR FÖRBI EN SVENSK SÅ MÅSTE HON/HAN LUKTA BAJS,ALKOHOL ELLER KUK FÖR NI KAN INTE LEVA UTAN KUKAR BÅDE MAN ELLER KVINNNA”

För att balansera genusperspektivet låter jag också Sara komma med en replik:

”tro mig, lars vilks ritade fler o fler bilder efter att han har blivit hotad för att nte de andra ska säga att han e rädd, men innerst inne vill han dö av rädsla, annars hade han vågat gå ut utan att ha polisen bakom sig.. O så som ni har yttrande frihet o får avbilda de ni vill så ska jag också ha yttrandefrihet o avbilda lars som en gris, de e ba yttrandefrihet ju..”

En i många stycken modern pjäs visar sina konturer.

 

Se, som ett tecken i tiden har även naturen ansträngt sig för att tysta yttrarens röst.

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 68 kommentarer

Del 1143: Den magiska Samtidskonsten

Den som inte är med i samtidskonsten är hopplöst akterseglad. Förvisso finns det nu samtidskonst överallt men man får inte blunda för kvalitetsstämpeln. Absolut Samtidskonst. Lite vassare. Lite mera angeläget.

De svenska arenorna för högre former av Samtidskonst är rätt många liksom dem som tillhör dess agenter. Magin saknas inte. Om det tidigare var en magisk akt att readymaden blev konst är det nu att något blir Samtidskonst. Och ingen kan vara emot Samtidskonst om man inte råkar vara en ovetande bakåtsträvare.

I Lunds konsthalls utställning Presentation framträder givetvis Samtidskonst. Det är dessutom ung samtidskonst som visas, alltså konstnärer i 30-årsåldern, vilket är ungt i dessa sammanhang. Man skall inte tro att de saknar erfarenhet. De har varit med ett tag. Generationsutslussningen av unga konstnärer i etablerade sammanhang torde nu ligga ungefär på födelseåret 1983, men de femton konstnärer som ställer ut i konsthallen är något äldre.

På intet sätt är det en dålig eller halvdålig utställning. Den är relevant och för den som följer med i samtidskonsten är den självfallet intressant och kan rekommenderas. Något verkligt anslående finns kanske inte, men det brukar sällan dyka upp i sådana sammanhang. Det är gott nog och framför allt är det ett exempel på hur samtidskonsten ter sig. En eller annan form av social kontext utgör bas för verken, litteraturreferenserna går ofelbart till Samuel Beckett och Virginia Woolf, det visas intresse för arkitektur och ljudverk.

Ett belysande exempel på hur Samtidskonsten skiljer sig från t ex 1960-talets konceptkonst är Nanna Debois Buhls och Liz Lindens Stormy Weather (2008-10) som visar övergivna engångsparaplyer på Manhattan. Bilder av dessa hade varit tillräckligt för ett traditionellt konceptverk. För den socialt orienterade samtidskonsten måste något socialt läggas till och i det här fallet är det sammanlänkat med korta börsutdrag. Marknaden återges ofta i meteorologiska termer. Så gör man i samtidskonsten.

Thomas Millroth har skrivit i SDS och hans kritikerstil är något förutsägbar. Den glade entusiasten för all slags konst. Och Samtidskonst är extra viktigt att visa sig öppen för. Att så att säga hamna på rätt plats i hierarkin.

”I de bästa konstverken finns en spänning mellan idé och process kvar”, skriver han och hänvisar till Hanna Sjöstrands skjutfältsmålningar som är ett inte alltför övertygande konceptmåleri. Inte heller saknas en slutkläm:

”Att försöka ge en bild av den samtida konstscenen är riskabelt, men Lunds konsthall har lyckats bättre än de flesta.”

Samtidskonsten är inte bara harmlös (bortsett från att det handlar om liv och död på karriärstegarna) utan även totalt riskfri. En något så när erfaren curator, och här har vi tre veteraner, Åsa Nacking, Anders Kreuger och Cosmin Costinas, kan inte missa öppet mål.

En liten institutionskritik kan dock noteras. Tamar Guimarães från Brasilien/Malmö/Köpenhamn lät hypnotisera Nacking och Kreuger och bad dem i detta tillstånd att uttala sig om framtidens kultur. Resultatet blev en långsam och intetsägande framställning som de båda intendenterna kanske finner föga smickrande. Men knappast någon skada skedd.

 

Hanna Sjöstrand: Skjutfältsmåleri, 2010

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, Konstkritik, om utställningar m m, Samtidskonst | 11 kommentarer

Del 1142: Elit och ishockey

I en diskussion på Anna Brodows blogg drar Thomas Millroth fram, på tal om vad som är konstens elit och vad som är en bred publik:

”ju att den givna, ’borgerliga’ kulturen (=traditionell allmänbildning)är upplöst eller uppluckrad. Har den inte blivit en subkultur? Där en annan subkultur är de som gillar Lennart Jirlow? En tredje är de som bara tittar på gammal konst? Ytterligare än är de som gillar konstfilmer? Ännu en är de som sätter allt på att följa våra yngsta samtidskonstnärer? Eller de som ägnar sig åt sci fi? Etc. Jag yxar till det; men detta förhållande krånglar till det. Det finns liksom inte någon bred konstpublik att vända sig till i traditionell mening.”

Trots allt är det fortfarande så att konstpubliken är den bildade medelklassen som har blivit betydligt större medan generellt sett bildningsnivån har sjunkit en del. Jag kan inte se att den är en subkultur med tanke på de publiksiffror konstutställningarna kan visa upp. Därför kan man också säga att konstpubliken är bredare än den någonsin har varit utan att därigenom vara särskilt bred om man tänker på allmänheten. Konsten elit är helt klart de som relaterar sig till samtidskonsten och den har också haft stora framgångar. Aldrig har samtidskonsten kunnat visa så stort publikintresse som i våra dagar. Det pris som betalas är att den inte är särskilt radikal, snarare kännetecknas den av att vara kvalitetssäkrad och publikanpassad.

Idag har jag också gjort en social insats. Jag får tacka Ingwar Åhman-Eklund för hans tips. Självklart måste konsten kunna göra någonting när idrotten brottas med värdegrundsproblem. Nyheten om den stackars domaren som fick dra sig tillbaka från sin gärning då han lagt upp en Muhammedkarikatyr på sin facebook har väckt stort intresse. Vägen ut ur dilemmat är den teckning som nu finns tillgänglig för ishockeydomare och även andra intressenter. Teckningen visar hur olika kulturer kan vinna förståelse för varandra.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, debatt, Muhammedsaken | 16 kommentarer