Konståret 2010 har sammanfattats av Mårten Arndtzén i SR och av Birgitta Rubin i DN. Några stora märkvärdigheter finns knappast att uppmärksamma. I vanlig ordning är Rubins käpphäst genusperspektivet vilket lätt kan berömmas i Sverige där vackra framgångar har kunnat noteras under en ganska lång tid. Arndtzén gör en liten översikt av mina äventyr vilket är nog så sensationellt. Han menar dock att:
”Samtidigt krymper utrymmet för en nyanserad diskussion av, exempelvis, Vilks och hans rondellhund som ett uttryck för de främlingsfientliga stämningar som tilltar i hela Europa.”
Jag tror inte han skulle ha behövt vara bekymrad om det hade funnits ett större intresse för just en nyanserad debatt. Trögföret för rondellhunden har skapat ett försteg för främlingsfientliga att sätta den högt på listan. Ändå är det uppenbart att den inte hör hemma där. Jag vill ändå mena, om man ser tillbaka på hur det såg ut 2007, att återerövringen går framåt. Om man så önskar kan man tolka den som rasistisk men det är en sak som betraktarna bestämmer efter de behov som dväljes i deras sinnen. Att utgångspunkten för projektet inte handlade om ett rasistiskt utfall är väl självklart för den som gör sig besväret att sätta sig in i saken. Men det går inte att förhindra att det inte är alltför många som gör det. Å andra sidan är en nyanserad debatt något som kan äga rum först när kulturkollisionerna har lagt sig. Vi är inte riktigt där ännu.
Arndtzén vill ha konst som handlar om den sociala verkligheten och även om den önskningen inte har blivit helt uppfylld i den svenska konsten finns det inget som tyder på att den internationella samtidskonsten skulle vika från det spåret. I varje fall hyllar han Yael Bartanas utställning på Moderna. Bartana som har ägnat stort intresse för Palestinakonflikten och en kritisk granskning av israelisk identitet borde vara en given deltagare på Sharjahbiennalen vars nästa upplaga öppnar i mars. Upplagan 2009 uppmärksammades av den svenska konstkritiken och lovordades. Något som aldrig nämns är att inga konstnärer med israeliska pass tillåts delta oavsett hur israelkritiska de är. Med andra ord en rasistisk biennal som får passera utan anmärkningar från konstvärldens agenter. Nåja, man kan alltid resonera pragmatiskt och säga att det är bättre att det finns ett litet kryphål än ingenting alls.
Kairobiennalen har också haft sin gång. Bland de svenska deltagarna fick Tobias Bernstrup, enligt Artforum, skickas hem eftersom hans konst inte riktigt passade in i sammanhanget. En annan performance där deltagarna kröp på marken stoppades genom polisingripande då krypandet uppfattades som ovärdigt. Men ändå, konsten går framåt, ehuru långsamt på dessa breddgrader.
Min nyårsönskan är att konstskribenterna skall undvika uttrycket ”lyfta fram”. Det har passerat smärtgränsen.
