Del 1171: Konspiration, Bangladesh o flodgud

Som det snart visade sig var beskyllningen om min antisemitism ett verk av ett internettroll. Avsändaradressen judiska församlingen i Malmö var givetvis fabricerad. Man kan se detta som ett led i en ström av antisemitiska och rasistiska inlägg som florerar under de senaste dagarna. Om det är ett troll eller en hel trollskog är svårt att säga men i varje fall varierar datorerna men så kan man ju också göra.

I antisemitiska kretsar ruvar konspirationsteorierna. Grundanslaget är den judiska konspirationen som styr världen i hemlighet. Dess huvudorgan är Illuminaterna som då och då har hemliga träffar vilka dock är kända för konspirationsanhängarna. I dessa sammanhang åberopas ofta Sion Den Vises Protokoll, ett falsarium som avslöjades redan på 1920-talet. En stor del av texten kommer från Maurice Jolys satir från 1864. Den innehöll ingenting om judar. Emellertid utgör sådana futiliteter inga hinder för att genom nya publiceringar och stor övertygelse förnya tilltron. Skriften är populär i Mellanöstern men också i högerextrema församlingar. En annan omtyckt figur är Fred Leuchter som ofta beskrivs som expert. Han rörde sig med en falsk varudeklaration som ingenjör men hans ryktbarhet är förbunden med hans famösa undersökning av gaskammarväggarna i Auschwitz. Han lät ett laboratorium undersöka om det fanns spår av Zyklon B. Han kunde sedan lägga fram en rapport att det inte fanns några sådana spår. Det fanns faktiskt svaga spår vilka han inte nämnde men hela testmodellen är felaktig eftersom gasen endast avsätter sig i ett mycket tunt ytlager. Leuchten malde ner hela stenar. Men såsom fallet med Sion Den Vises Protokoll är detta inget som helst hinder för spridningen av ”forskningsresultatet” och det åberopas ofta som seriöst.

Judarna ordnade också 9/11, något som då och då dyker upp från yngre muslimer på min FB. Ett ”bevis” som då brukar nämnas är att de judar som arbetade i tvillingtornen tog ledigt den dagen. Ingenting finns bakom det ryktet men så är det inte sällan i den värld som lever med snabb ryktesspridning och där det finns sanningar av olika kvalitet för den hugade.

Idag kontaktade mig Bikash från Bangladesh på FB. Han ville att jag skulle hjälpa hinduerna i landet som befinner sig i ett besvärligt underläge gentemot muslimerna. Och om man då, som Bikash, är för Israel, är det naturligtvis riktigt illa. Bikash säger att han och andra är förföljda. Det är säkert riktigt, om man vill kan man läsa en hel del om de här problemen på nätet. Hela saken är inte särskilt intressant för världen som vill ha mer spektakulär politik. Så det är inte mycket jag kan göra för Bikash, men i alla fall dem alla som läser det här kan ett ögonblick tänka på att det finns problem också där.

Behovet av att tro på något verkar vara grundläggande. Gudar är fortfarande populära. Och jag skall inte vara sämre, fast bäst är att bli en själv. Därför siktar jag på en framtid som flodgud. Medan vattnet stilla flyter kan jag begrunda rika ting.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Teckningar | 22 kommentarer

Del 1170: Dilsa Demirbag-Sten

Idag skall jag vara kort och nöja mig med ett par rapporter.

Först en fingervisning om konstens väg. Det följande outgrundliga citatet av Maurice Rollinat (1846 – 1903) kan vara till vägledning för den som antingen vill skapa konst eller konsumera sådan:

”O! Att röka opium ur ett barnkranium

Med fötterna nonchalant lutade mot en tiger!”

(från diktsamlingen Les Nevrosés)

I afton har jag gjort entré (det är numera så att jag eller vi alltid gör entré) på kvällens föredrag i Höganäs. Ingen mindre än Dilsa Demirbag-Sten hade anlänt till dessa breddgrader för att tala om och kring sina böcker, sin självbiografi och den bok som jag har skrivit om här tidigare, Till frihetens försvar (med Per Bauhn). Hon var en av de första som försvarade min rätt att teckna vad jag vill. Demirbag-Sten är inte någon vän av det mångkulturella samhället, alltså det av regeringen beordrade. Ett sådant, sade hon, delar upp människorna i kollektiv och förhindrar individens egna önskningar. Som ett exempel berättade hon om en judisk vän som skulle hämta sitt barn på dagis. Han fann att barnen satt i en ring och att hans son hade en israelisk flagga. Dagisfröken arbetade på att förstärka barnets identitet. Hennes bekant sa då att de var svenskar och om de skulle ha någon flagga var det en svensk och insåg samtidigt att han var offer för en oönskad välvilja. Så opererar mångkultursamhället.

 

Jag och Dilsa

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 5 kommentarer

Del 1169: Från antisemit till around the clock

Mycket skall man vara med om. Idag blev jag betraktad som antisemit av judiska församlingen i Malmö. De grovt antisemitiska kommentarer som har inkommit de senaste dagarna föranledde mig bland annat att skriva en ironisk kommentar. Men församlingen förstår sig tydligen inte på sådant. Kanske är det bäst att jag blir kallad för allt man kallas för kan. Här är en teckning som numera förmodligen klassas som pedofili.

 

Mahmoud Kamal fortsätter (Newsmill), ej olikt Peter Weiderud, att lufta sitt missnöje med, enligt hans uppfattning, den rasism som strukturell, strukturellt, strukturellt omfattar nästan alla, och som bara blir värre. Hans desperation är nu så stor att han drar fram den ultimata beskyllningen (efter att ha slagit fast att medierna är rasistiska och att DO av främlingsfientliga skäl har fått sparken) att det är västvärlden skuld att talibanerna har blivit terrorister. Kamals taktik är att ständigt repetera sin ståndpunkt. Han är förmodligen missnöjd med att inte längre få samma gehör för sina klagovisor.

I konstvärlden har kritikerna bestämt sig för att Liljevalchs vårsalong är bra mycket bättre än Modernautställningen. Till och med Nils Forsberg menar sig föredra den brokiga blandningen framför ”konsthögskolekonceptualism”. Tydligen tar kritikerna det här på största allvar och en av mina favoriter är Katarina Wadstein Macleods kvalitetsargument: ”jury som bemödat sig om att inkludera verk som undersöker konsthantverkets subversiva kraft.” Vad jag minns var det på 1970-talet man höll på med det. Någon av kritikerna kunde ändå låta frågan framskymta huruvida vårsalongen och Modernautställningen spelar i samma division.

Thomas Millroth har (SDS) sett utställningen Escape som jag skrev om häromdagen. Eftersom samtidskonst för honom, och i synnerhet om den kan förknippas med någon angelägen fråga, är svindlande bra är hans sammanfattning given:

”Men Escape är optimistisk på en avgörande punkt, om konstens möjligheter. Detta är rasande bra politisk samtidskonst.”

Byter man ut ”Escape” mot ”Millroth” kommer man nog närmare sanningen.

Samtidskonsten har ändå intressanta inslag och jag tror på veteranen Christian Marclay som visar sin film The Clock på Paula Cooper Gallery i New York. En lång rackare som, med stringent logik, pågår i 24 timmar. Marclay har klippt samman scener från många olika spelfilmer där varje minut dyker upp. Och klippen sammanfaller med aktuell tid. Konstnären har också lagt märke till att det mellan kl. 5 och 5.30 inte sker mycket i filmvärlden.

 

Publicerat i debatt, Konstkritik, om utställningar m m | 9 kommentarer