Del 1170: Dilsa Demirbag-Sten

Idag skall jag vara kort och nöja mig med ett par rapporter.

Först en fingervisning om konstens väg. Det följande outgrundliga citatet av Maurice Rollinat (1846 – 1903) kan vara till vägledning för den som antingen vill skapa konst eller konsumera sådan:

”O! Att röka opium ur ett barnkranium

Med fötterna nonchalant lutade mot en tiger!”

(från diktsamlingen Les Nevrosés)

I afton har jag gjort entré (det är numera så att jag eller vi alltid gör entré) på kvällens föredrag i Höganäs. Ingen mindre än Dilsa Demirbag-Sten hade anlänt till dessa breddgrader för att tala om och kring sina böcker, sin självbiografi och den bok som jag har skrivit om här tidigare, Till frihetens försvar (med Per Bauhn). Hon var en av de första som försvarade min rätt att teckna vad jag vill. Demirbag-Sten är inte någon vän av det mångkulturella samhället, alltså det av regeringen beordrade. Ett sådant, sade hon, delar upp människorna i kollektiv och förhindrar individens egna önskningar. Som ett exempel berättade hon om en judisk vän som skulle hämta sitt barn på dagis. Han fann att barnen satt i en ring och att hans son hade en israelisk flagga. Dagisfröken arbetade på att förstärka barnets identitet. Hennes bekant sa då att de var svenskar och om de skulle ha någon flagga var det en svensk och insåg samtidigt att han var offer för en oönskad välvilja. Så opererar mångkultursamhället.

Jag och Dilsa