Del 1168: Debattvågor i konstens närhet

Postat den 2011 1 februari av Lars Vilks

På min Facebooksida accepterar jag vänskap från unga muslimer trots att jag vet vad som väntar. Dessa som är uppemot 15 år har ett särskilt nöje med att svänga sig med en vokabulär som omfattar uttryck som ”knulla mamma”, ”horunge”, ”i röven gris”, ”bögdjävel” osv. Detta riktas inte bara mot mig utan också mot många andra som deltar. Jag gör vad jag kan för att få lite ordning på detta garde och ibland kan sakerna hamna på en bättre kommunikationsnivå. Igår inträffade det ovanliga att en annan muslim med världslig inriktning kastade sig över en av de ”religiösa”. Den striden har nu pågått i över ett dygn och vad dessa båda presterar är en uppvisning i hur de ovannämnda uttrycken kan varieras, kompletteras och accelereras. Sedan länge är jag bortglömd i den diskussionen.

Idag medverkade jag i en radiointervju i NPR i USA där jag bland annat nämner något om denna kontaktyta.

Om ni har missat Peter Weideruds senaste finns den att läsa Newsmill. Den här gången lyckas han med att prestera en av sina allra bästa tankeslingor. Han argumenterar för att han vill se en islamistisk regering i Egypten. Religion behövs i Nordafrika, menar denne store filosof. Av respekt för denna religiösa kultur nämner han inget om mänskliga rättigheter.

Just nu har Newsmill tagit över den lokala konstbevakningen och Alexander Dupé, katolsk konstnär, ondgör sig över Peder Gowenius satiriska påvebegravning som ställs ut på Liljevalchs vårsalong. Han åberopar respekten för ett mångkulturellt samhälle och menar att Liljevalchs bör inse detta – och alltså inte visa sådan konst. Innan han kommer fram till detta konstaterar han den uteblivna reaktionen från katolikernas sida. Fredrik Segerfeldt tar sig an Riitta Vainionpää broderade bild där Reinfeldt jämförs med Hitler och han tycker att det är fruktansvärt att kulturvänstern (inte minst representerad av juryn) skall få gå fram med sådana budskap. Båda dessa verk är alltför övertydliga och entydiga för att kunna åstadkomma något i konsten. Och alltför konventionella för att skapa någon debattstorm. Att någon överhuvudtaget bryr sig får man vara glad över på den trivsamma vårsalongen. Kritik som riktar sig mot immuna och starka grupper gör ingen skada. Men ger ändå intryck av att det inte enbart är idyll i de liljevalchska salongerna.

Publicerat i debatt, Muhammedsaken | 3 kommentarer

Del 1167: GEE kommer till Sverige

Postat den 2011 31 januari av Lars Vilks

Gardar Eide Einarsson skall snart visas på Bonniers konsthall (från den 16 feb). Jag minns honom väl från hans studietid i Bergen. Det märktes genast att han var en kapacitet som skulle klara sig bra i konstvärldssvängarna. Jag lade märke till att han hade en av Deleuzes skrifter på sitt skrivbord. Han läste den också. Det dröjde inte länge förrän han tillsammans med Matias Faldbakken öppnade en konsthall i Bergen där det gjordes utställningar och hölls föreläsningar. Går man fram på det sättet bör det alltså fortsätta på samma sätt. Just nu håller han en 678:e plats på artfacts och hans kurva är vackert stigande. Han är en andra generationens approprieringskonstnär som flyttar in diverse tecken och uttryck från samtidskulturen, gärna en blandning av rester, graffiti eller minimalism vilket han bearbetar i svårgenomträngliga installationer. För han har lärt sig att svårgenomtränglighet är en dygd, inga raka budskap, sådana har kort livstid. Hans konst ser provocerande ut men är det naturligtvis inte. Tvärtom är den mondän och det är säkert också meningen. Han kan få kritik för att det hela kan verka pretentiöst men det får han vara tacksam för. Här är ett exempel på hans appropriering, först Gardars arbete Oedipus 2007 och nedan Ed Ruschas 51 % Angel 49 % Devil från 1983.

 

 

Sara Arrhenius har skrivit en text där hon introducerar konstnären. Jag fäste mig vid hennes formulering:

”Ur ett konsthistoriskt perspektiv har bildkonstens lån från masskulturen kopplats samman med en föreställning av konsten som en trappa av förfining och stilistisk fulländning som förhåller sig omvänt till en ursprunglig rå energi.  Den hierarkin är absolut frånvarande i GEE:s konst.”

Ja, man skulle kunna tro det, men som alltid har konstvärlden en blind fläck nämligen sin egen hierarkiordning som oförtrutet ser till att masskulturen blir förfinad konst. Förvandlingen är total när något hamnar innanför väggarna i Bonniers konsthall och inte minst när Arrhenius lägger ut diskursen och talar om hur antihierarkiskt det är.

Vidare:

”Gardar Eide Einarssons konst får sin näring av ett samhälle där all information finns tillgänglig hela tiden men är läsbar av ett fåtal. En plats där konkurrerande världsbilder samexisterar och är i konflikt med varandra. Där en kunskapens hierarki har ersatts av olika men jämbördiga sorters information.”

När man ser det, och det ligger väl någonting i det, kan man vara lättad över att konsten kan erbjuda en plats där det inte finns några konkurrerande samexistenser i konflikt. Samtidskonstsystemet är globalt och fungerar på samma sätt överallt, När det är fråga om orter som tidigare var vita fläckar på konstkartan har vi nu operativa konstvärldar med lite exotiska inslag. Se t ex hur det ter sig på indisk mark. Tyvärr har denna globala omfamning en följdverkan. Det blir väldigt trevligt.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m | 25 kommentarer

Del 1166: Hur samtidskonsten föds

Postat den 2011 30 januari av Lars Vilks

För att fördjupa mitt förhållande till den fråga som jag länge arbetat med, ”Vad är samtidskonst?” begav jag mig till Lunds konsthall för att se fyra konsthögskoleelever visa resultatet av ett större samarbetsprojekt som inleddes 2009 mellan skolorna i Malmö, Braunschweig, Lissabon och Ramallah. Temat är ”Flykt” (”Escape”).

Att bli konstnär idag är i det närmaste omöjligt om man inte har gått på en konsthögskola eller åtminstone ha gått på tillräckligt många förskolor (vilka i dag har samma inställning till konsten). Redan när jag 1988 började min lärargärning på Kunstakademiet i Oslo fanns det en klar uppfattning om hur skolan skulle förändras. Mer teori, mera verbala elever, konceptuell inriktning. Mot detta stod det modernistiska måleriet som snart kom att dra det korta strået och därmed segrade det som vi får kalla för Det Undersökande Projektet som är en samlande benämning på hur konsten sedan dess har kommit att te sig. Från opposition till standard, för nu är detta standard på alla konsthögskolor. Den dröm som fanns i den modernistiska världen om att skydda studenterna från de internationella trenderna är bortjagad och de internationella trenderna äger lika mycket rum på skolorna som utanför. Vill man vara lite elak kan man skriva att konsthögskolorna återigen har blivit konstakademier där man lär ut vilka formler som är gångbara. Några alternativ finns det inte, man blir internationell samtidskonstnär, det finns ingen som man kan göra uppror mot, alla är överens, unga som gamla, att den rätta vägen är den rätta vägen.

Självfallet kan det ändå göras intressanta projekt och lika självklart är att varje individ kan finna en egen profilering. Det socialkritiska perspektivet är grundkursen i konststudier. Alla konstnärer kommer för den skull inte att formulera sig i aktivistiska termer eller ens röra vid direkta politiska ämnesfält. Men det kommer ändå att skrivas in i en socialkritisk tillhörighet. Identiteten ligger där sedan den estetiska har gått förlorad.

Med detta sagt kunde jag konstatera att utställningen flykt bjöd ungefär på vad jag hade förväntat mig. Man gör sina projekt och man formulerar sig. Några av studenterna är mera undflyende och poetiska men de flesta har en klar målinriktning. Projekten förklaras också i katalogen med konstnärernas texter. Resorna till de olika orterna profileras sammanfattande i katalogen: I Tyskland möter man nazismens och kommunismens fasor, i Lissabon postkolonialismens fasor, i Palestina Palestinakonfliktens fasor och i Sverige blev det galenskapens kreativa potential i form psykiska anstaltsteckningar. Klart nog är det oerfarna konstnärer som jag inte tycker att man närmare skall nagelfara. Några av projekten kan jag ändå kommentera. Lissabongruppen, som genomförde ett projekt om att göra en utställning där de delegerade uppgifterna till utomstående, tänkte sig att de hade brutit sig loss från det som är påbjudet att bryta med: Ett konstverks originalitet och autenticitet. Men eftersom verket är processuellt så blir det ändå autentiskt och en smula originellt. Konstteori är inte något som har en central plats i skolorna eftersom det mest handlar om teorier kring det sociala och politiska. Tidigare tecknade man antika gipser och modell, idag modellerar man i den sociala plastiken.

Professor Gertrud Sandqvist kom med den enda värdering som gjordes kring något enskilt arbete: ”Detta är ett starkt verk” och visade då Majd Abdel Hamids (nu på skolan i Malmö, tidigare Ramallah) Pain Killers.

 

Majd Abdel Hamid: Pain Killers, pillerkapslar, 2010

Objektet är en modell av den berömda Klippmoskén, ”sinnebilden för en framtida huvudstad” som konstnären skriver. Konstnärer motiverar materialet med att förbrukningen av nervpiller har ökat i de Palestinska områdena. Verket är onekligen rätt fyndigt men också snabbt förbrukat, låst som det är i en given tolkning. En kritiker som jag talade med hade ett överraskande marxistiskt alternativförslag: Religion är opium för folket…

 

Thale Vangen: Edens hål och Lydia Paasche nittio gånger tvåhundra

Den svenska konstkritiken har äntligen förnyats. Nils Forsberg visar vägen i Expressen.

Lexikon: 

Privat (priva’t) i slagdängan ”Det privata är politiskt”. För att undgå det totala raset bör man skriva ”Det privata är inte politiskt”. Sanningshalten i båda uttrycken är densamma, alltså ad libitum.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m, Samtidskonst | 38 kommentarer