Del 1174: Nekrofil mångkultur

Postat den 2011 9 februari av Lars Vilks

Även här på bloggen har det uppstått en diskussion om den bild jag publicerade i del 1172. Några av rösterna har varit upprörda och vill gärna ha en förklaring. Eller rättare sagt, ytterligare förklaring eftersom jag tidigare beskrev bakgrunden. I en kommentar antyds att jag skulle ha gjort det för att tillfredsställa de rasister som i sistone har dykt upp och kommenterat. Skribenten menade att nu var de nöjda eftersom de inte mer syns till. Att det inte längre finns några sådana kommentarer beror på att jag censurerar bort dem. De tidigare fick passera för att jag fann det intressant att visa fenomenet. Men jag ser ingen mening i att i en anda av tolerans skapa utrymme för en hatkampanj. Så tack och adjö till det.

Men åter till nekrofilbilden. Den dök alltså upp på min FB-sida då den taggats på mitt namn. Avsändaren var en muslim som jag någon halvtimme tidigare hade accepterat som vän. Muslimer, även unga och hatiska, är välkomna att ventilera sina ståndpunkter. Som sagt blev det starka reaktioner på bilden och jag tog därför bort den. Saken var inte utagerad med detta eftersom bilden och dess avsändare fick en rad försvarare som i mångkulturens anda menade att muslimer också skulle ha rätt till yttrandefrihet. Man jämställde den med rondellhunden och menade att muslimernas reaktioner på rondellhunden kunde direkt jämföras med de många på FB som kände sig grovt provocerade (och till dessa får då läggas dem som har reagerat här). Några menade till och med att det var en adekvat yttring, en viktig bild, som diskuterade vad som skall vara tillåtet i yttrandefrihetens namn. Det som var särskilt intressant var att det enbart var typiskt svenska röster som skapade denna fiktiva bild om hur muslimer tänker och upplever.

Nu är det synnerligen osannolikt att det existerar något intentionsdjup hos mannen som lade upp bilden, långt mindre att han seriöst ville diskutera yttrandefriheten. Som jag redan har påpekat är ett återkommande utfall från yngre ilskna muslimer: ”Jag skall knulla din döda mammas fitta”, ofta åtföljt av ”horunge” och ”bögdjävel”. Jag ser naturligtvis inte detta som ett uttryck för muslimsk kultur men däremot ett uttryck från en krets av yngre muslimer som har låg utbildningsnivå. Svårigheterna att skriva svenska och att kunna föra någon som helst seriös diskussion är påfallande. Låt oss ändå säga att det är en yttring av mångkulturen. Då blir frågan om en sådan yttring skall värderas med tolerans och respekt enär vi har påbjudits ett mångkulturellt samhälle. Här är vi ute på rena dumheter, men det hindrade alltså inte en rad skribenter från att försvara bilden vilka också menade att det var inkonsekvent av mig att ta bort den. Jag hade ju gjort en lika provocerande bild.

Mot denna bakgrund valde jag att lägga ut bilden på min blogg. Den har ett givet sammanhang. Att göra en länk med varningsskylt ligger inte för mig. Vi har fått den sortens hänsynstagande till överdrift på museer och andra platser. Och det är hur som helst nödvändigt att se bilden för att fatta vad det rör sig om. Bilden är en fake, en produkt av photoshop, men människokroppen tycks vara original.

Att finna var gränserna går för yttrandefriheten är inte svårt. Gränsfallen kan alltid försvaras även in absurdum. Exemplet med att någon i en biografsalong falskeligen skapar panik genom att ropa ”Elden är lös” (och åberopar yttrandefriheten) nämnde jag vid ett tillfälle för några yttrandefrihetsfundamentalister. En av dem menade att det kunde väl aldrig skada att biografbesökarna fick motionera lite. Lite mera mening än så skall man nog försöka få till om en yttring skall kunna försvaras. I det ovannämnda fallet var det nog bara ett smaklöst infall på det kända knulla-döda-mammas-fitta-temat.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken | 59 kommentarer

Del 1173: För culturati

Postat den 2011 8 februari av Lars Vilks

Moderna Museet markerar med två stora separatutställningar. Dels har vi Christian Andersson i Malmö och dels Eva Löfdahl i Stockholm. Är det något mer än en tillfällighet? Kanske säger det någonting om hur konsten institutionellt bör framträda, åtminstone på etablerade arenor och åtminstone i Sverige. Båda utställningarna är grundligt estetiskt genomförda. Finish och effektfullt. Det estetiska är på goda grunder förbjudet i samtidskonsten men det går bra att ha det som ett mäktigt undertema. Ingen av utställningarna stör några ordningar, bortsett från den interna mystiken då här finns möjligheter för kritiker och andra culturati att fördjupa sig i det upphöjt outgrundliga. Culturati är den beteckning som Tom Wolfe använder sig av i sin satir över konsten Det målade ordet. Han beräknar det totala antalet av dessa individer till 10 000. Men det var 1976. Idag får man minst lägga till en nolla. Några av dem har naturligtvis aktiverat sig inför de nämnda utställningarna. Vi har att göra med important art shows varför kritikerna får ge sig in i närkamp med betydelser och visualiteter. Eva Löfdahl, generationen före Christian Andersson, håller sig ordknapp till skälvningarna mellan språk och icke-språk medan Andersson iscensätter den konstnärliga undersökningen och lite överraskande vill lära sin publik att förstå världen bättre: ”– Jag vill få besökarna att ifrågasätta vad de ser och skaffa en egen uppfattning av världen”.

Dan Jönsson använder sig av pi för att komma i slagläge, Peter Cornell tar som vanligt till den franska litteraturen. Ingela Lind som tänker på de fåkunniga och vill hjälpa de hjälplösa ger rådet att betrakta Löfdahls verk på ett öppet sätt.

Ännu en utredning om Anderssons verk har publicerats på Kunstkritikk.

Om man så önskar kan man klaga på att ingen av dessa konstnärer vill visa de medier som sköter överföringen från producenterna (ty de är flera) till konsumenterna. Tag därför lärdom av intervjun nedan! I den råder det ingen tvekan om att the media is the message och envetet dessutom. Videon är en intervju med Okwui Enwezor med den rubricerade frågan ”Does art imitate life?” Lägg märke till att det i det närmaste är omöjligt att höra vad Enwezor presterar för svar. Glöm inte heller att följa fotografens fotarbete med kameran. I sanning en glädjestund för en culturati.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, Konstkritik, om utställningar m m | 18 kommentarer

Del 1172: Vad Gud ägnar sig åt

Postat den 2011 6 februari av Lars Vilks

”Two innocent pro-Israeli Hindu women has been brutally killed in
‘FENI’, Bangladesh temples and deities of various places has been broken, valuable ornaments of the deities has been snatched, all has been done by the Muslim Fundamentalist and they are getting inspiration from the ruling party of Bangladesh, i.e.Awami League,
Hindus are afraid.”

Så skriver min FB vän Bikash från Bangladesh. Men intresset för dena information är inte stort på våra breddgrader. Och hur skulle det kunna vara det? Sedan den upplysta världen tagit ansvar för allt som sker är det fråga om var och när man skall göra en eventuell insats. Och att tänka på lönsamheten. Allting har sina omkostnader. Notisen visar att det populärt och på samma gång problematiskt med Gudarna. Idag blev jag uppringd av en religiös men vänlig muslim som talade för sin vara och lovade mig att om jag konverterade skulle allt vara förlåtet. Jag tackade för visat intresse men avböjde erbjudandet. Vad har dessa Gudar för sig? Jag tror att Hegel har kommit på svaret. Och det håller än: Gud tänker på sitt tänkande, helt och hållet. Där ser man, Gud har inte tid med människokäbbel utan tänker så det knakar eftersom att tänka om tänkandet är en rätt svår sport. För att i någon mån dyrka Gud, som sålunda inte intresserar sig för vare sig dyrkan eller inställsamhet, kan man efterlikna genom att på egen hand tänka på tänkandet. En del filosofer har ägnat sig åt sporten. Av alla som har sjunkit ned i detta är Heidegger den som har kunnat frambringa de mest komplicerade resultaten. Eller är det som Hegel nuddade vid, att tänkare som tänker på tänkandet är Guds befintlighet i skapelsen?

Nå, att i all välmening släppa ut den tanken på FB är inte meningsfullt (om man inte med största noggrannhet har valt sina interlokutörer). FB är vår tids inkluderande ordning. Den borde vara önskedrömmen för samtidskonsten som aldrig upphör med att formulera sin strävan efter nedbrytandet av hierarkierna och att öppna slussen för den stora gemenskapen. Emellertid är jag övertygad om att denna tanke är bäst som idé. Vill man fullfölja den är det bara att dra igång på FB och där är livet att ge och ta. Igår kväll var det livat i FB-holkarna. På goda grunder förstår jag att ett prisvärt lördagsnöje för unga arga muslimer är att utnyttja den frikostiga inkludering som jag idkar på mitt konto. Aktiviteten var till en början helt normal och frekvensen av ”knulla din döda mammas fitta” var som vanligt omfattande. Idyllen bröts när en något äldre muslim, Emir (troligen från Jönköping) taggade in en bild som antagligen var ett försök att visualisera denna formulering, ett modernt böneutrop som borde beaktas som självständig sura.

 

Första skriket kom från min persiska muslimska. Hon är min motståndare men högeligen rättvis och mild i sitt väsen. Hon brukar ryka ihop med arga unga muslimer vilket i regel också är en konfrontation mellan sunnimuslimer och shiiter. Klagomålen haglade över mig eftersom man trodde att jag hade lagt ut den. Sedan kom försvararna och menade att en kränkning inte är värre än en annan och yttrandefriheten skall alltid respekteras. Att komma fram till något på FB är sällan möjligt på grund av inkluderingen. Och så även i detta fall.

Yttrandefrihet är principiell men det är på samma sätt som med konsten: Allt kan vara konst men allt är inte bra konst. Vad som är en god användning av yttrandefriheten kommer alltid att innehålla en kraftfull kränkning. Annars är det så att säga ingen mening med att utnyttja den. Kvaliteten kommer fram i det som åstadkommes och det kan ta sin tid att göra en sådan bedömning. I fallet med den photoshopade bilden (man kan kontrollera den på tineye) är det svår uppförsbacke att få nekrofilbilden att framstå som tillräckligt meningsfull. Avsändaren har svarat en av debattörerna att det skulle ha varit en kompis som hade lagt ut den. Ett sådant svar är standardsvar när något illa har ägt rum så det är inte mycket att lita på. Vi vet inte vilka avsikter som fanns men troligen handlar det om att försöka sig på en genuin kränkning. Bilden skulle utan vidare kunna inplaceras i ett surrealistiskt sammanhang men då skulle kontext och diskurs vara på plats och det skulle äga rum på hög nivå. Men det blev hur som helst liv i luckan och många senanlända blev nyfikna på vad det kunde vara för bild som uppväckte en sådan fasa hos stora delar av FB-folket. Diskussionen pågår ännu.

För att svänga tillbaka på den smala vägen. Alison Knowles, legendarisk konstnär från Fluxus glansdagar har uppfört sin performance ”Identical Lunch” från 1968 på MOMA. Som man kan läsa i NYT var den också politisk. En av deltagarna var vegetarian och 1968 hade man inte riktigt kommit på det obligatoriska vegetariska alternativet. Deltagaren valde i det här fallet konsten framför principen.

Samtidskonstens banerförare borde vara Friedrich Schlegel. Hans vision om konsten, formulerad 1800, var att den skulle vara en existensform. Den skall omfatta alla konstarter och samtidigt vara samhällsmedveten och dess kännemärke är att befinna sig i en evig tillblivelse. En ytterligare klausul är kanske så populär i våra dagar men sanningshalten är hög: Den högsta instansen är det skapande jaget som alltid befinner sig i utveckling. I vår tid befinner sig det skapande jaget på artfacts.

Jag har företagit mig att under avsevärda ansträngningar teckna den store filosofens konterfej. Jag har tänkt mig att porträttet skall ingå i den bok som jag ivrigt sysselsätter mig med i dessa dagar då hemmets dörr är stängd utifrån.

 

Friedrich Schlegel (1772-1829)

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, Muhammedsaken, om utställningar m m, Teckningar | 31 kommentarer