Vilks.net

Yttrandefrihet och mångkultur är svåra ämnen eftersom de har landat i ett enkelt knapptryck. Trycker man ja för yttrandefrihet blir färgsättningen blå. Den som reserverar sig framtonas med röd färg. Ett ja för mångkultur ger givetvis röd signal liksom att ett nej blir blått med blåsande vind.

Mångkultur är, och det är helt uppenbart, ingen bra konstruktion. Den som konstruerar en sådan modell måste själv representera någon form av kultur, mångkulturgivarkulturen som är en västvärldskonstruktion. Denna ståndpunkt förnekas eller förblir passiv. Kulturer utanför mångkulturgivaren skall kompenseras och definieras, medan bristen på självdefinition skapar problem. Vad är västvärldskultur? Vad är svensk kultur? Att ge svaret att sådan kultur är mångkultur blir bara att gå runt i cirkel Att definiera kulturer är, om det skall ha mening och precision omöjligt. Men i mångkultursamhället är det omöjliga möjligt men bara för de andra kulturerna. Uppdelningen, som man har velat undvika, vi och de andra, infinner sig ofelbart.

Men att vara mot mångkultur läses omedelbart som ett ställningstagande för ”högervindarna” som blåser över Europa. Och därmed kommer misstänksamheten. Det kan vara så att kritikerna av mångkultur använder sig av kritiken som en täckmantel för främlingsfientlighet. Sak samma med yttrandefrihet.

Danmark, som har blivit ett moraliskt dåligt land i mångas ögon, har på regeringsnivå krafter som vill definiera det danska kulturarvet. Jag tror inte det skulle vara särskilt svårt att bestämma vad som är dansk kultur, eller svensk, men den som rör vid detta ämne hamnar omedelbart i en ja eller nej-situation. Att ta upp ämnet är redan ett ställningstagande.

I veckan införlivades den danska kyrkan med kulturarvet genom att dansk radio ingick ett avtal om att bevaka det kyrkliga utbudet. Därmed fick danskheten en religiös tonart och Dansk Folkeparti fick utlopp för sin kristlighet. Ingen höjdare precis, men trots allt en liten sak med få konsekvenser. Om det inte vore för det symboliska innehållet. Det kan ses som ett ytterligare steg mot att befrämja främlingsfientlighet.

I danskt konstliv gör man vad man kan för att vara en kulturell motkraft. För den danska paviljongen på sommarens Venedigbiennal har den grekiska curatorn Katerina Gregos fått uppdraget att curatera det danska bidraget. Tidstypiskt lyckas hon undvika det danska genom att göra en grupputställning med 18 konstnärer (varav dock två faktiskt är danska – även svenskargentinaren Runo Lagomarsino deltar). Det valda ämnet är ytttrandefriheten och Gregos skall nu visa hur detta komplex skall hanteras. Utgångspunkten är som hon säger kontroversen kring Muhammedkarikatyrerna. Men den kommer inte att tas upp eftersom det är en ”vi och dom”-fråga. En tillbakablick på censur i Öststaterna och i Kina är onekligen en grundligare infallsvinkel. Men också okontroversiell. Det borde vara möjligt, åtminstone för konsten, att kunna nyansera frågan och inte undvika den för rädslan att hamna politiskt fel. Men det är långt dit.

Den utställning om yttrandefrihet på två platser, Berlin och Hamburg, visade hur konsten närmar sig de danska karikatyrerna. Där fanns de med men tillsammans med den iranska regimens motåtgärd, karikatyrtävlingen om Förintelsen. Så är man på säker och onyanserad mark. Relativiseringen är bekväm, häcklade religiösa symboler eller en häcklad Förintelse, yttrandefrihet som yttrandefrihet.

Katerina Gregos

(som också skriver om Renzo Martens film i Moussemagazine)