Del 1303: Cirkulationscentralen, Katharina Kiebacher

Postat den 2011 26 augusti av Lars Vilks

Jag beklagar att jag under de senaste dagarna i mindre utsträckning än brukligt hörsammat bloggens kallelse. Men det har funnits skäl, jag har haft flera journalistbesök, varav ett från Norge framkallat av att jag är omnämnd i Breiviks manifest. En av de centrala frågorna var naturligtvis huruvida jag som inspirationskälla för massmördaren på något sätt är medskyldig. Då hela folk och stater är inspirationskällor för Breivik är det nog så att alla är medskyldiga. Eller ingen.

 

Igår höll jag ett föredrag om samtidskonst på Grand Hotell i Mölle. Och idag, efter att ha fyllt en vinflaska med grus (i akt och mening att tillverka en lampa som skall belysa mitt arbetsbord för akvarellmålning), begav jag till Malmö och Cirkulationscentralen för att se Katharina Kiebachers utställning ”A Parallel Case”. Kiebacher (32.472) är fotograf men arbetar också med video. De bilder hon visar är främst arkitekturfoto men utförda på ett sådant sätt att fotona är manipulerade. Hon menar själv att hon vill använda fotografiet som en form av måleri och att därigenom göra avsteg från fotot som självklar verklighetsåtergivning. Bilderna kan vid en hastig anblick förefalla realistiska återgivningar av tämligen banala byggnader men vid ett närmare påseende inser man att de har justerats. En abstrakt struktur överlagrar den realistiska återgivningen. Kiebacher, som jag hade ett längre samtal med, har inte utvecklat någon mer ingående teori för det hon gör. Ännu finns det inte heller någon kritiker som mer detaljerat har producerat något sådant. Andreas Nilsson har dock i presentationstext skissat en sådan. För att skapa en diskurs är det vanligt att först ange det som kan tänkas vara förebilder. Nilsson nämner Andreas Gursky, Bernd och Hilla Becher. Därefter brukar skribenten visa olikheten, Nilsson nämner att då abstraktionsmomentet ”går ett steg längre”. Han drar också fram Uta Barth som en parallell. Så går det naturligtvis till när en konstnärsprofil skall bestämmas.

 

När ett konstprojekt skall ges en verbalteoretisk profilering är det alltid att våldföra sig. Konsten vill helst, i enlighet med sin tradition, befinna sig i den rena visuella kommunikationen. Något sådant är inte möjligt, när konsten ställs kan den, i bästa fall, skapa frågor och bli diskuterad. Detta sker alltid verbalt. Hur som helst är fotografierna mer än väl värda ett besök medan man funderar över vilken relevans de har eller kommer att få i samtidsdiskursen. Fler bilder finns här.

Stillbild från video. Detta videoarbete är ett bra exempel på hur den konceptuella traditionen kan föras vidare. Mannen som målar kommer ut genom den röda dörren, målar en linje och går sedan tillbaka genom dörren.

 

 

Katharina Kiebacher med författaren

 

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 5 kommentarer

Del 1302: Vår tids revolutioner och konstens

Postat den 2011 23 augusti av Lars Vilks

Den libyska revolutionen rullar vidare och Andreas Malm ser (Aftonbladet) äntligen en stor vänsterframgång. Han är övertygad om att det är en klassisk uppställning där alla väsentliga delar av befolkningen finns med: ”studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater”. Malm vädrar därmed morgonluft och hoppas på långt fler revolutioner: ”Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina”.

 

Lite mer sansat får man nog inse att revolutioner numera har vissa förutsättningar. De genomförs med hjälp av NATO och därefter är det, i bästa fall, ett intåg och deltagande i den neoliberala globaliseringsmarknaden. Något har man naturligtvis vunnit. I Libyen kan man bli av med tomten Gaddafi och folket kan få lite mer inflytande. Men sedan blir det svårare: Är du lönsam lilla nation?

 

I konsten har man slutat med revolutioner. Särskilt många har inte förekommit men i varje fall har man kunnat tala om revolter. Men även revolternas tid tycks vara förbi. De vägar som är aktuella i höstens visningar kan nog sammanfattas till tre:

 

Kunskapsproduktion, vilket är huvudpunkten i Göteborgsbiennalen som sparkar igång den 10 september. En sådan inriktning är tacksam eftersom ”kunskap” alltid kan utvinnas av vad som helst om man fördjupar ett konstnärligt initiativ. Och då ”konstnärlig kunskap” (som ännu inte kan definieras) är något annat än ”vetenskaplig kunskap” kan det bara bli rätt.

 

Att något underbart skall inträffa är vad man hoppas på i Yokohamabiennalen och i Lyonbiennalen. I den senare med tillägget försiktig provokation. Hur man skall värdera detta är svårt att säga. Förmodligen är det något man tar till när man har prövat allt. Man kan vara tämligen säker på att det inte kommer att inträffa något underbart.

 

Det tredje är förstås den alltid närvarande socialkritiken. Det går inte att komma ifrån. Varje försök att sväva ut i en mera traditionell estetik kommer att hejdas av tillvaron i den globala världen. Konsten får leva med socialkritiken på vilken dock ett par specialiteter kan appliceras. Det ena är ”djupreflektionen” som skall ge konsten en långsamhet vilket för den bortom journalistiken. Det andra är metarelationen, att reflektera över mediet, vilket också ger konsten en särställning i förhållande till nyhetsförmedlingen. Det är alltså en fråga om estetisering av journalistiken men resan är svår emedan det inte är enkelt att navigera mellan form och innehåll. Skribenten, curatorn, konstnären m. m. Alfredo Cramerottis bok från 2009 Aesthetic Journalism kan vara värd att diskutera. En recension med praktiska exempel på hur det fungerar när socialkritikens sätts i verket (på Manifesta 2010) kan man läsa här. Det är samma gamla visa, vem är mottagaren av all djupreflektion och metakritik? Och vad tjänar det till?

 

Publicerat i Biennaler, Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 6 kommentarer

Del 1301: Konstens konstitution

Postat den 2011 21 augusti av Lars Vilks

Utöver att på ett oslagbart sätt förmedla och bygga upp nätverkskontakter skulle jag våga påståendet att det intressantaste resultatet av Brice Curigers Venedigbiennal är en överraskning. När jag först skrev om biennalen uppmärksammade jag de fem frågor som hon ställde till alla deltagare:

 

“Is the art community a nation?

How many nations are inside yourself?

Where do you feel at home?

Which language will the future speak?

If art were a state what would its constitution say?”

 

Frågesedeln är inte särskilt sofistikerad. Jag kan tänka mig att den är en prövning för de medverkande. Därför har det ett intresse att se hur de olika deltagarna hanterar formuläret. Man kan indela svaren i olika kategorier. De som står över den sortens förnumstigheter. De svarar överhuvudtaget inte alls: James Turrell (283), Rosemarie Trockel (36), Sturtevant (473), Philippe Parreno (158), Chris Marclay (95), Trisha Donnelly (549). På den listan är det självklart att också Klara Lidén (1.159) är med.

 

En andra kategori är de konstnärer som aktiverar sin kreativitet och raljerar med frågorna. Martin Creed (299) svarar på de fyra första med ”I don’t know” och den sista ”I dunno”. Loris Gréauds (1.197) svar är lexikala förklaringar på frågornas innehåll skrivna i fonetisk engelska. Gerard Byrne (748) drar till med en nejlingvistik ”no, none, nowhere, nonsense, nothing”. Katharina Fritsch vill ha en konstitution som gör konstnärerna fria från skatter (något för Odd Nerdrum).

 

Men de flesta tar frågorna på allvar och konstitutionsfrågan blir ett sätt att definiera vad konst skall vara. Maurizio Cattelan (79) har inga fyndigheter för sig (vilket man skulle förvänta sig). Han tycker att alla i konsten skulle kunna skriva sin egen konstitution. Pipilotti Rist (42) ger utrymme åt sin new age-stil, medan Thomas Hirschhorn (109) oundvikligt vill att konstens konstitution skall plädera för motstånd. En rad konstnärers följsamhet kommer säkert av solidaritet gentemot Curiger. Hon har skrivit texter om Cattelan, curaterat Rist etc.

 

Om konstitutionsinnehållet säger Ida Ekblad (4.196) att det bara behövs ”du skall göra vad du vill”, Andreas Eriksson (2.656) menar att det räcker med ”ja”, Karl Homqvist (1.183) bereder plats för ”The first rule is to break the rule. Never tell others what to do.” Ryan Gander (460) ”a relay race, a baton of innovation passing from one generation to another” medan Latifa Echakhch (1.451) önskar att den skall vara identisk med de mänskliga rättigheterna. Ett av de mera upplivande svaren kommer från Josh Smith (992): ”Don’t be a dick like Peter Halley”.

 

Konstvärlden behöver ingen konstitution. Den finns redan som man kan läsa i de idéer som venedigkonstnärerna med ryggradsreflexer ger uttryck för. Visst är det så att ”gör vad du vill”, men med det obarmhärtiga tillägget ”så länge konstvärlden också vill det”. Och ”bryt reglerna” där det tillkommer ”på rätt sätt”.

 

Josh Smith

 

Publicerat i Biennaler, konstteori, Venedig 11 | Lämna en kommentar