Del 1306: Till minnet av ett flaggskepp samt en pristävling

Postat den 2011 29 augusti av Lars Vilks

I en recension (SDS) av Emil Holmers utställning på Galleri 21 i Malmö passar Ingrid Stigsdotter på att göra några utläggningar om måleriet och konsten. Hon menar att måleriet, trots allt tal om dess död obehindrat lever vidare:

 

”Postmodernismens förkunnelser om måleriets apokalyps tycks idag dock lika passé som modernismens dödförklaring av figurativ konst.”

 

Men ”måleriets död” är inte tänkt bokstavligt utan handlar om dess tillbakagång, först och främst att dess position som konstens absoluta flaggskepp skulle gå förlorad. För så har det blivit, måleriet intar en blygsam roll om man ser på vad som gäller. Bland våra tjugo främsta internationella svenska konstnärer är två målare och de ligger i botten av listan. Ser man på biennalerna är det ytterst tunt med måleri. Och är man målera är det konceptualiserat måleri som gäller, oftast arbetar konstnärerna också med annat som t ex video och installationer. Har vi alls några nyare stjärnskott att fundera på? Wilhelm Sasnal torde vara den senaste och det var några år sedan han etablerade sig. Dessutom arbetar Sasnal med konceptualisering och med flera tekniker. Han är också ett exempel på det som Stigsdotter vill förklara som ett avslutat kapitel:

 

”Idag borde vi kanske istället tala om ’Den autokritiska konstens slut’. Populärkulturella referenser, massproduktion och ting som skapats av någon annan än konstnären som sätter sitt namn på verket chockerar inte längre. Men när konststrategier som skapats för att utmana och kritisera tidigare normer accepteras som likvärdiga med traditionen förlorar de också sin radikala potential. För konstnärer som anser att konst måste vara kritisk, radikal, oppositionell återstår idag egentligen bara två möjligheter: en oändlig (och tjatig) jakt efter tabun som fortfarande går att bryta, eller (mer fruktbart) att rikta sin kritik mot andra, mer brännande samhällsfrågor än vad konst är eller får lov att vara.”

 

Det är riktigt att dagens konst bygger på referenser. Men det görs knappast för att ”utmana och kritisera tidigare normer”. Det rör sig istället om att bygga upp konstprojekt vars delar utgörs av referenser men där helheten blir något annat. Ingenting tyder på att den metoden är på tillbakagång. Frågan om vad konst är och får lov att vara är överhuvudtaget inte något intressant i samtiden. Var Stigsdotter får det ifrån kan man undra. Tydligen har recensenten förlorat kontakten med det kontemporära som sedan ett par decennier inriktar sig på just ”brännande samhällsfrågor”. Konstnärerna idag har bara ett val: att vara samhällskritiska (och undersökande). Emil Holmer är onekligen ute efter att finna ett alternativ och få liv i måleriet. Men hans osammanhängande text (klicka på aktuellt) är inte särskilt imponerande. Det går bra att byta ut ”måleri” i hans framställning mot ”video” eller ”installation” utan att något förändras nämnvärt.

 

Skall något förändras får man nog börja med curatorn. Men jag skall ta det i morgon. Låt oss istället se på en populär företeelse: Pristävlingen. Det är dags att utse vinnaren i den tävling som Berlins Nationalgalleri har för unga konstnärer. De nominerade är redan välkända: Cyprien Gaillard, Kitty Kraus, Klara Lidén och Andro Wekua. Ser man det strikt kvalitetsmässigt bör Wekua vara klar vinnare medan Lidén möjligen kan ge Gaillard en match om andraplatsen. Men det är publiken som bestämmer och var och en som har lust kan lämna sin röst.

 

Emil Holmer i ateljén

 

 

 

Publicerat i Konstkritik, konstteori, om utställningar m m | 1 kommentar

Del 1305: Realistisk och postkolonial skönhet

Postat den 2011 28 augusti av Lars Vilks

I samtidskonsten är det inte möjligt att skapa ett ”object of beauty”. En utställning som berör detta ämne blir en utställning om Det Sköna. Som t ex den som öppnar den 20 september på Austrian Cultural Forum i New York. Skönheten som en social konstruktion, relativiserad. Den ståndpunkten möter inget allvarligt motstånd och med all rätt. För övrigt är Det Sköna svårt att hålla fast vid då det omedelbart kommer att omfatta det vidare begreppet ”estetiskt uttryck”. När något är tilltalande eller engagerande i estetisk mening som konst är detta alltid otillräckligt. Det krävs en institution som kan göra det värdigt och intressant: Estetiskt intressant för att det handlar om det och det. Först då kan det bli en korrekt svindlande upplevelse.

 

Samtidskonsten är sålunda om någonting som kan vara vad som helst – som äger relevans i konstvärlden. Det problem som uppstått är att den i dominerande utsträckning har blivit moralens väktare. Konsten får vara fri endast under betingelsen att den visar den korrekta moralen, en moral som i stor utsträckning är densamma som de ledande riksdagspartiernas. Bortsett från att den från sina konstsalonger bekämpar kapitalismen och neoliberalismen vilka samtidigt finansierar den.

 

Konst är emellertid också konflikt och förnyelse något som inte är så lätt att uppbringa i en konstvärld av enighet. I Sverige har Johan Lundberg och kretsen kring Axess fått äran av att betraktas som en intressant motståndare. Konstkritikersamfundet har utannonserat att det skall avhållas en diskussion (4 okt) ”Realismen – finns den? Ett samtal om 2000-talets drömmar om en riktig realism och samtidskonstens mångriktade realismer.” Detta i samband med att det nya numret om Konstperspektiv (Tema ”Radikalrealister?”). Det kan vara värt att kasta ett öga på presentationen där några vinnande citat kan läsas: ”Innerst inne är man alltid ensam” eller ”Känslan av sensommarsol över huden”. Det är alltså inte Axess som propagerar för konstens existentiella och sinnliga överhöghet men det låter olycksbådande. Men Axess florerar också i diskussionen alldenstund Therese Bohman medverkar. Och då en ny bok är på ingående med Lundberg som redaktör, Under omprövning. En antologi om konst, kanon och kvalitet, anar man att Bohman antagligen får gå i försvarsställning. Lustigt nog är det deklarerade innehållet delvis detsamma som den bok som jag just har överlämnat till tryckeriet. Men där lär nog likheten också ta slut. I vart fall är Lundberg upprörd och det skall han vara i egenskap av motståndare. Inte för att Lundberg och de estetiska kvalitetsvärdena har någon chans att hävda sig men för att det finns i alla fall en liten konflikt. Lundberg är också missbelåten med att konstvetenskapliga institutionen i Uppsala arrangerar ett seminarium om ”Kolonialism på svenska”. Han har ju rätt i att man redan genom rubriken förstår vilka åsikter och representanter som kommer att visa upp sig där. Sent som alltid skall konstvetenskapen vakna och kasta sig över det postkoloniala modet när vi har utmattats av dess omfångsrika diskurser och projekt under mer än ett decennium.

 

Allt fler konstnärer har tröttnat på de gångbara politiska projekten. Men eftersom de fortfarande anses vara relevanta kan man inte utan vidare söka sig andra vägar. Då riskerar man att tappa placeringar på artfacts.

Kolonial diagonalkomposition

 

 

 

 

Publicerat i debatt, konstteori, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2011 | 7 kommentarer

Del 1304: När konsten översätter

Postat den 2011 27 augusti av Lars Vilks

Bonniers konsthall har öppnat höstsäsongen med temat ”translation”: ”Spiralen och kvadraten. Övningar i översättbarhet.” Jag har inte sett utställningen men kommer att göra det om ett par veckor. Det finns ändå en del att fundera kring. Mårten Arndtzén har recenserat utställningen (SR) och säger: ”eftersom Bonniers konsthall håller sig väl au jour med trenderna i den stora konstvärlden var det bara en tidsfråga innan vi skulle få se en utställning om saken på Bonniers.”

 

Frågan är om det är särskilt trendkänsligt, ”översättningar” av och mellan kulturer har valsat runt både i och utanför konsten ett bra tag. Tankarna går osökt till Sarat Maharaj som från slutet av 1990-talet profilerade sig med översättningsbegreppet för att tränga in i de postkoloniala äventyren som blev en så stor sak i konsten. En utgångspunkt var Richard Hamiltons typografiska översättning av Duchamps anteckningar till ”The Green Box”. Hamilton kunde inte franska men såg det som en fördel (Se t ex Birnbaums intervju med Maharaj i Artforum 2002). Ett annat exempel är professor Nikos Papastergiadis som 1999 skrev texten ”Cultural translation and its limits”. På biennalerna har begreppet opererat i samma takt som postkolonialismen vann insteg. För att kunna bli användbart i konsten måste ”översättning” uppfattas mycket fritt och är mera ett sätt att arbeta än någon egentlig översättning. Bonniers utställning, som Arndtzén mycket riktat påpekar, är en utställning med övervägande brasilianska konstnärer. Men det går inte att ha det som tema. Den postkoloniala översättningsövningen är en kompensationsgest där den västerländska konstuppfattningen framgångsrikt skall utmanas. Den får ju inte dominera. I den här utställningen blir det inte så mycket av det. Utställarna är välkända kontemporära och det blir svårt att tala om översättningar på annat sätt än metaforiskt. De uttrycker sig alla på det språk som under en längre tid har varit konstvärldens självklara modersmål. ”Översättning” kan lätt bli en ironisk term eftersom samtidskonsten förvandlar alternativrörelser från jordens alla hörn till Den Internationella Samtidskonstens Språk. Det västerländska konstbegreppet har inte förändrats utan förstärkts genom nya tillskott som kan tillfredsställa dess omätliga behov av nyhet och originalitet. Allt kan med andra ord tämligen obehindrat översättas till det kontemporära språket. Den som inte förstår det kommer obönhörligen att exkluderas.

 

Öyvind Fahlström är också med. Han är född i Brasilien och kom till Sverige vid 11 års ålder. På artfacts har han tidigare varit noterad som brasilianare men det har nu ändrats till svensk. Där går det för övrigt bra för Fahlström (556) som har passerat Johanna Billing (577) och närmar sig Nathalie Djurberg (543). Den stränge och politiskt medvetne Arndtzén ser i Fahlström en ljusglimt i utställningen:

 

”…i sina mogna verk ville han något mer. Förstå och beskriva hur världen fungerar, kanske till och med förändra den.

En naiv och utsiktslös ambition för en konstnär, kanske. Men utan den blir det ganska tomt.”

 

Onekligen piggar det upp med lite radikal utopi. Fahlström hade samhällsvisioner som han lade fram i en debattartikel 1965, ”Det extatiska samhället”. Bland hans många förslag kan nämnas att ersätta alkoholen med det han kallar för ”goda droger”, fängelser med rehabilitering. Politiker skall bytas ut mot genier, En FN-bataljon istället för försvar medan biståndsarbetare och kulturhus skulle ersättas av nöjeshus där det skulle vara tillåtet för alla att bete sig så galet man önskade.

 

Den sortens idéer är inte vanliga i den undersökande socialkritiken. När man idag ställer ut Fahlström (som naturligtvis inte kände till den konstriktningen) kan man säga att man får socialkritiken översatt till Fahlström.

 

En av de deltagande konstnärerna är Natascha Sadr Haghighian (1.082). Man kan se hennes projekt El Paso här. Ett bra exempel på ett kontemporärt standarsprojekt. Haghighian har lagt upp ett cv-register som är fritt att låna ifrån om man så önskar. Jag tycker dock att det kunde ha gjorts mycket bättre.

 

Publicerat i Konstkritik, konstteori, om utställningar m m | 1 kommentar