Del 1303: Cirkulationscentralen, Katharina Kiebacher

Jag beklagar att jag under de senaste dagarna i mindre utsträckning än brukligt hörsammat bloggens kallelse. Men det har funnits skäl, jag har haft flera journalistbesök, varav ett från Norge framkallat av att jag är omnämnd i Breiviks manifest. En av de centrala frågorna var naturligtvis huruvida jag som inspirationskälla för massmördaren på något sätt är medskyldig. Då hela folk och stater är inspirationskällor för Breivik är det nog så att alla är medskyldiga. Eller ingen.

Igår höll jag ett föredrag om samtidskonst på Grand Hotell i Mölle. Och idag, efter att ha fyllt en vinflaska med grus (i akt och mening att tillverka en lampa som skall belysa mitt arbetsbord för akvarellmålning), begav jag till Malmö och Cirkulationscentralen för att se Katharina Kiebachers utställning ”A Parallel Case”. Kiebacher (32.472) är fotograf men arbetar också med video. De bilder hon visar är främst arkitekturfoto men utförda på ett sådant sätt att fotona är manipulerade. Hon menar själv att hon vill använda fotografiet som en form av måleri och att därigenom göra avsteg från fotot som självklar verklighetsåtergivning. Bilderna kan vid en hastig anblick förefalla realistiska återgivningar av tämligen banala byggnader men vid ett närmare påseende inser man att de har justerats. En abstrakt struktur överlagrar den realistiska återgivningen. Kiebacher, som jag hade ett längre samtal med, har inte utvecklat någon mer ingående teori för det hon gör. Ännu finns det inte heller någon kritiker som mer detaljerat har producerat något sådant. Andreas Nilsson har dock i presentationstext skissat en sådan. För att skapa en diskurs är det vanligt att först ange det som kan tänkas vara förebilder. Nilsson nämner Andreas Gursky, Bernd och Hilla Becher. Därefter brukar skribenten visa olikheten, Nilsson nämner att då abstraktionsmomentet ”går ett steg längre”. Han drar också fram Uta Barth som en parallell. Så går det naturligtvis till när en konstnärsprofil skall bestämmas.

När ett konstprojekt skall ges en verbalteoretisk profilering är det alltid att våldföra sig. Konsten vill helst, i enlighet med sin tradition, befinna sig i den rena visuella kommunikationen. Något sådant är inte möjligt, när konsten ställs kan den, i bästa fall, skapa frågor och bli diskuterad. Detta sker alltid verbalt. Hur som helst är fotografierna mer än väl värda ett besök medan man funderar över vilken relevans de har eller kommer att få i samtidsdiskursen. Fler bilder finns här.

Stillbild från video. Detta videoarbete är ett bra exempel på hur den konceptuella traditionen kan föras vidare. Mannen som målar kommer ut genom den röda dörren, målar en linje och går sedan tillbaka genom dörren.

Katharina Kiebacher med författaren