Del 1302: Vår tids revolutioner och konstens

Den libyska revolutionen rullar vidare och Andreas Malm ser (Aftonbladet) äntligen en stor vänsterframgång. Han är övertygad om att det är en klassisk uppställning där alla väsentliga delar av befolkningen finns med: ”studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater”. Malm vädrar därmed morgonluft och hoppas på långt fler revolutioner: ”Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina”.

 

Lite mer sansat får man nog inse att revolutioner numera har vissa förutsättningar. De genomförs med hjälp av NATO och därefter är det, i bästa fall, ett intåg och deltagande i den neoliberala globaliseringsmarknaden. Något har man naturligtvis vunnit. I Libyen kan man bli av med tomten Gaddafi och folket kan få lite mer inflytande. Men sedan blir det svårare: Är du lönsam lilla nation?

 

I konsten har man slutat med revolutioner. Särskilt många har inte förekommit men i varje fall har man kunnat tala om revolter. Men även revolternas tid tycks vara förbi. De vägar som är aktuella i höstens visningar kan nog sammanfattas till tre:

 

Kunskapsproduktion, vilket är huvudpunkten i Göteborgsbiennalen som sparkar igång den 10 september. En sådan inriktning är tacksam eftersom ”kunskap” alltid kan utvinnas av vad som helst om man fördjupar ett konstnärligt initiativ. Och då ”konstnärlig kunskap” (som ännu inte kan definieras) är något annat än ”vetenskaplig kunskap” kan det bara bli rätt.

 

Att något underbart skall inträffa är vad man hoppas på i Yokohamabiennalen och i Lyonbiennalen. I den senare med tillägget försiktig provokation. Hur man skall värdera detta är svårt att säga. Förmodligen är det något man tar till när man har prövat allt. Man kan vara tämligen säker på att det inte kommer att inträffa något underbart.

 

Det tredje är förstås den alltid närvarande socialkritiken. Det går inte att komma ifrån. Varje försök att sväva ut i en mera traditionell estetik kommer att hejdas av tillvaron i den globala världen. Konsten får leva med socialkritiken på vilken dock ett par specialiteter kan appliceras. Det ena är ”djupreflektionen” som skall ge konsten en långsamhet vilket för den bortom journalistiken. Det andra är metarelationen, att reflektera över mediet, vilket också ger konsten en särställning i förhållande till nyhetsförmedlingen. Det är alltså en fråga om estetisering av journalistiken men resan är svår emedan det inte är enkelt att navigera mellan form och innehåll. Skribenten, curatorn, konstnären m. m. Alfredo Cramerottis bok från 2009 Aesthetic Journalism kan vara värd att diskutera. En recension med praktiska exempel på hur det fungerar när socialkritikens sätts i verket (på Manifesta 2010) kan man läsa här. Det är samma gamla visa, vem är mottagaren av all djupreflektion och metakritik? Och vad tjänar det till?

 

Det här inlägget postades i Biennaler, Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

6 svar på Del 1302: Vår tids revolutioner och konstens

  1. Krister skriver:

    Lars, du ger ju intryck av att ha en kritisk och negativ syn på samtidskonsten, med sin tyngd i det socialkritiska.
    Finns det några ljuspunkter eller undantag som du skulle vilja lyfta fram?
    I vilken riktning skulle du vilja att konsten rörde sig nu?
    Hur blir konstnärerna konstnärer igen istället för djup/meta journalister, hur kan konsten tjäna något till igen osv.?

  2. cecilia skriver:

    Krister,

    Igen?

  3. Lars Vilks skriver:

    Krister. Det är tämligen stora frågor som du ställer och jag skall återkomma med en lite längre betraktelse. Den stora frågan är vilken roll en socialkritisk konst skall spela. Själv tror jag att man bör börja med konstteori och bedriva en långt mer aktiv och smärtsam institutionell kritik än vad som finns nu. Tyvärr är det så att konstnärerna har varit konstnärer på falska betingelser. Ungefär som de asatroende.

  4. Bastion Styrbiskop skriver:

    Problemet är att man ser inte skogen för alla socialkritiska träd. Det är bara sedan 1960talet som konstvärlden har växlat in på denna sociala vänsterbana. Tidigare under konsthistorien var detta ett marginellt fenomen. Van Gogh gjorde vadmalsgrå potatisätare i början på sin karriär men sen blev det motiv som pekar åt ett annat håll. Färg och form – mycket roligare än det låter! Hans tidiga måleri är nog okänt för den stora publiken idag.

    Bildkonstnärer saknar i allmänhet den stringens som krävs för samtida skildringar av komplexa fenomen, kanske direkt samhällskritik. Undrar om inte litteraturen är ett betydligt vassare instrument?

    Konstvärldsmänniskor tror att Picassos Guernica öppnade folks ögon. Det hade man ju läst i pressen och hört på radio och sett på journalfilm redan! Världen var medialiserad redan 1937.

    Picasso estetiserade det som hände i Spanska inbördeskriget. Vilket nog får sägas vara konstnärens uppgift – men vad var egentligen själva effekten? Betydelsen? Inom konstvärlden, och utanför konstvärlden. Vad räknas?

  5. Werther skriver:

    Socialkritik ja, men vilken roll får/ska duendet (se Lorka) spela in i konsten? Min personliga uppfattning är att socialkritiskkonst som ens närmar sig journalistiken bidrar till att konstvärlden skjuter sig själva i foten.

    Stockholms bandet “Fattaru”: i första hand muskier/rappare i ANDRA hand samhällsdebattörer och socialkritiker. Samma väg måste konsten gå!

  6. Galne Gunnar skriver:

    Hasse Aro ljuger medvetet för att dölja invandrarbakgrund hos brottsling

    http://www.youtube.com/watch?v=2DLClvxkFKo

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.