Jag har nu skapat ett visningsrum för min konsthandel. Det som hittills har lagts ut är rondellhundsvarianter som rätt ofta efterfrågas av intressenter. Senast tillskottet är stilvariationer och av dem kommer det att dyka upp fler. Men även annat skall få plats där. Allt kan återfinnas under kategorirubriken Art shop.
Och här en bild från dagens övningar i ateljén utan gränser
Rondellhundsprojektet har, något överraskande, nått bygglovsstadiet. Igår kunde det meddelas att några privatpersoner tydligen irriterats av bevakningscentralens vid mitt hus uppställda husvagnen. Det kan påminna om Nimis, ”störande inslag i landskapsbilden” med den skillnaden att det krävs ett mer utvecklat och detaljerat estetiskt sinne för att reagera. Mina kritiker kommer förmodligen att slå fast något i stil med ”Det fattar ju vem som helst. Om man ritar profeten som rondellhund kommer det att leda till livvakter. Livvakterna kommer att ställa upp en husvagn för vilken det saknas bygglov. Alla vet ju vilket liv det blir med svartbyggen. Han gör det för att få uppmärksamhet.” Mer kan läsas i Helsingborgs Dagblad.
I vart fall är det ett intressant tillskott till projektet. Byggnadsnämnden skall nu rycka ut för att se vad vakterna har för sig i husvagnen. Skulle nämnden ta någon vakt på sängen vore det ett uppenbart underkännande av vaktuppdraget. Och innan nämnden kan genomföra sin inspektion får den först visiteras och visa legitimation. Minst av allt kan man lita på en byggnadsnämnd. Denna operation blir naturligtvis ett relationellt konstprojekt med avsevärd verkshöjd. Händelsen är noterad som kulturnyhet.
Den omstridda husvagnen vilken på goda grunder kan ses som ett konstobjekt. Konstens magi tar aldrig slut: Nyss husvagn, nu estetiserad till relationell skulptur.
Om någon har missat Karsten Thurfjells välgjorda program i SR om postmodernismen kan man lyssna här. För det finns anledning att fundera kring det postmoderna genombrottet under 1980-talet. Vad man gjorde upp med var romantikens och modernismens magiska autenticitet. Alltså att konstnären kan överföra vissa högre former av känslor och tillstånd genom penselskrift och färgfält. Och därvid producera det oförlikneliga originalet. De postmoderna kunde ta itu med detta original och till synes låta det vittra sönder. Allan McCollum som kommer till tals i programmet väckte stor uppmärksamhet med sina simulakrer, dvs. objekt som både var kopior och original.
Teckningar, alla olika, av Allan McCollum (335).
Även om det var mycket jubel i busken när det postmoderna ironiserade bort modernismen (i Sverige står Ulf Linde kvar som den siste store kämpen: ”Min rumpa är min rumpa”) kan man med fog fundera över hur det egentligen gick. Det autentiska originalet har inte försvunnit det har bara blivit formellt. Allan McCollums teckningar är t ex ett konstprojekt, en installation som handlar om original/kopia. Som installation är det ett autentiskt arbete, originellt och absolut ingen kopia. Konstnären och hans gallerist kan garantera för köparen att verket/projektet är en äkta McCollum. McCollums verk är inte självironiska och även om det skulle ha varit det skulle det sakna betydelse. Äkta självironi, autentiskt.
Det som håller samman kontinuiteten i konsten är konstvärldens övertygelse om sin betydelse och status, en status som av tradition också bekräftas av samhället. Original, originell, autenticitet, status överlever övergången från modernism till postmodernism. Och som vi vet har nya autenticitetsformer tillkommit genom konstens intensiva vändning till socialkritiken.
För att ingen tvekan skall råda proklameras konstens enorma betydelse och autenticitet genom biennalsystemet. Nu är det snart september och Istanbul, Lyon och Moskva kommer att biennala för fulla muggar. Peter Weibel, en romantisk och konceptuellt inriktad teoretiker, är tillsammans med Joseph Backsten ansvarig för Moskvabiennalen (tema ”Rewriting Worlds”) och kan deklarera:
”’Rewriting Worlds’ proclaims that art is a sphere where new things are unceasingly generated, and contemporary artists rewrite the world as it exists around them by conveying new ideas and viewpoints in their work.”
Istället för att uttrycka inre känslor med känsliga penselrörelser skriver dagens konstnärer om hela världen. Romantiken, och för den delen även modernismen, tycks inte ha släppt sitt grepp.
