Utöver att på ett oslagbart sätt förmedla och bygga upp nätverkskontakter skulle jag våga påståendet att det intressantaste resultatet av Brice Curigers Venedigbiennal är en överraskning. När jag först skrev om biennalen uppmärksammade jag de fem frågor som hon ställde till alla deltagare:
“Is the art community a nation?
How many nations are inside yourself?
Where do you feel at home?
Which language will the future speak?
If art were a state what would its constitution say?”
Frågesedeln är inte särskilt sofistikerad. Jag kan tänka mig att den är en prövning för de medverkande. Därför har det ett intresse att se hur de olika deltagarna hanterar formuläret. Man kan indela svaren i olika kategorier. De som står över den sortens förnumstigheter. De svarar överhuvudtaget inte alls: James Turrell (283), Rosemarie Trockel (36), Sturtevant (473), Philippe Parreno (158), Chris Marclay (95), Trisha Donnelly (549). På den listan är det självklart att också Klara Lidén (1.159) är med.
En andra kategori är de konstnärer som aktiverar sin kreativitet och raljerar med frågorna. Martin Creed (299) svarar på de fyra första med ”I don’t know” och den sista ”I dunno”. Loris Gréauds (1.197) svar är lexikala förklaringar på frågornas innehåll skrivna i fonetisk engelska. Gerard Byrne (748) drar till med en nejlingvistik ”no, none, nowhere, nonsense, nothing”. Katharina Fritsch vill ha en konstitution som gör konstnärerna fria från skatter (något för Odd Nerdrum).
Men de flesta tar frågorna på allvar och konstitutionsfrågan blir ett sätt att definiera vad konst skall vara. Maurizio Cattelan (79) har inga fyndigheter för sig (vilket man skulle förvänta sig). Han tycker att alla i konsten skulle kunna skriva sin egen konstitution. Pipilotti Rist (42) ger utrymme åt sin new age-stil, medan Thomas Hirschhorn (109) oundvikligt vill att konstens konstitution skall plädera för motstånd. En rad konstnärers följsamhet kommer säkert av solidaritet gentemot Curiger. Hon har skrivit texter om Cattelan, curaterat Rist etc.
Om konstitutionsinnehållet säger Ida Ekblad (4.196) att det bara behövs ”du skall göra vad du vill”, Andreas Eriksson (2.656) menar att det räcker med ”ja”, Karl Homqvist (1.183) bereder plats för ”The first rule is to break the rule. Never tell others what to do.” Ryan Gander (460) ”a relay race, a baton of innovation passing from one generation to another” medan Latifa Echakhch (1.451) önskar att den skall vara identisk med de mänskliga rättigheterna. Ett av de mera upplivande svaren kommer från Josh Smith (992): ”Don’t be a dick like Peter Halley”.
Konstvärlden behöver ingen konstitution. Den finns redan som man kan läsa i de idéer som venedigkonstnärerna med ryggradsreflexer ger uttryck för. Visst är det så att ”gör vad du vill”, men med det obarmhärtiga tillägget ”så länge konstvärlden också vill det”. Och ”bryt reglerna” där det tillkommer ”på rätt sätt”.
Josh Smith