Vilks.net

Jag skrev häromdagen om den köpenhamnska konstinterventionen då en byst av Fredrik V hävdes i hamnen utanför den danska konstakademin. Att det var ett utslag av den fanatiskt galopperande trenden postkolonialism/antirasism var det ingen tvekan. Ansvarig har nu trätt fram och visat sig vara konstnär och lärare vid konstakademin, Katrine Dirckinck-Holmfeld (Berlingske). Även om intentionen är välment så går det ändå inte an med den formen av desperation. Katrine Dirckinck-Holmfeld har tills vidare fått lämna sin post. Rektorn tar avstånd.

Jag kan förstå att även de mest inbitna postkolonialister till slut inser att endast en intern del av konstvärlden intresserar sig för deras ansträngningar. Det postkoloniala projektet främjas inte. Så blr ”något drastiskt måste göras”. I sådana beslut kan inte referera till några auktoriteter utan hamnar lätt i den amatörmässiga genren. Visserligen skapades en förändring och uppmärksamhet saknades inte. Men priset var högt och man kan utgå ifrån att man inte vann särskilt många nya sympatisörer.

Den som känner att postkolonialismen är ett absolut måste och en total övertygelse bör med fördel ägna sig åt frågan i den politiska sektorn eller de sektorer som ger den underlag. Sämsta alternativet är konsten. Efter postkolonialismen sedan avsevärd är en standard och är en del av den styrande makten kan den allvarligt menande konstnären inte göra mycket annat än att sabotera företeelsen. När en estetik är förbrukad får man i konsten etablera en ny. En sådan är alltid lite smärtsam.

Presentation av Katrine Dirckinck-Holmfeld: Artweekend

Minnesmärke/skulpturer kan komma till av olika anledningar och inta lite olika positioner. Vi har det neutrala minnesmärket som framhäver det som skall minnas, konstnären är av underordnad betydelse. Å den andra sidan finns minnesmärket som blir mer av ett konstnärligt signum och en gestaltning än uppgiften att framhäva ett minne. Det är naturligtvis också möjligt att landa någonstans mitt emellan men det vanliga är att det drar mest åt någotdera hållet.

Kvinnorättskämpen Mary Wollstonecraft har fått ett minnesmärke genom en insamling. Konstnären Maggi Hambling (f. 1945) är inte oäven förmåga. Man kan väl tala om en modernist med hygglig standard både som skulptör och målare. Hennes skulptur som minnesmärke för Wollstonecraft har väl inte riktigt slagit an. Ur en abstrakt massa reser sig en välgymnastiserad kvinnlig gestalt. Naken och därför utsatt för de så välkända manliga blicken. Det har kommit reaktioner på just denna sak (artnet). ”Kvinnan stiger fram” är skulptörens avsikt medan kritikerna ser nakenheten som en otrevlig konvention.

Åtminstone något att diskutera. I övrigt får jag nog säga att det inte är något minnesvärt storverk som har åstadkommits. Dock är ofta så fallet med denna typ av offentliga hyllningar.

Sensationella nyheter i konstvärlden domineras av två kategorier. Dels försäljningsrekord och dels om någon har råkat begå ett politiskt korrekt-misstag viket har utlöst protester.

Nog så sensationellt var priset på en skulptur av Nathalie Djurberg och Hans Berg på Bukowskis. Utropspriset 300 000 blev vida överträffat till 16 miljoner kronor. Det förefaller för mig att vara ett ordentligt överpris. För den summan borde det vara möjligt att få ett antal bra skulpturer av parets produktion. Visserligen är den här från 2012 vilket kan sägas vara rätt i tiden (Djurberg/Berg toppade enligt artfacts karriären 2015) men jag kan inte se att det räcker. Men auktionspriser kan variera kraftigt beroende på budgivarnas inställning. SR

Angående detta med att visa upp en standardiserad PK-front fann jag det här obetalbara exemplet i presentation av utställningen ”Third Space” på Skånes Konstförening:

”Utställningstiteln refererar till Homi K. Bhabhas teori om det postkoloniala tillståndet som en hybridisering av samhällen, platser och inom människan själv. Termen används också för att beskriva rum där röster som förfördelas i samhället får makt och utrymme. I en värld byggd av orättvisa maktstrukturer blir användningen av Bhabhas term i utställningen en reflektion över hur de som ofta åsidosätts kan skapa rum där de inte bara är föremål för samtalet, utan också är med och formar det.

Verken i utställningen kretsar kring aktörskap och förkroppsligande. Anna Iau riktar in sig på känslor av obehag kopplat till frivillig och ofrivillig informationsdelning på sociala plattformar. Maria Kim utgår från sin bakgrund som adopterad och utforskar koloniala spår mainstreamberättelser kring adoption. Ranya Asadi använder kitsch för att undersöka sina upplevelser av att vara en slags tidskapsel till följd av sin migration – att platserna vi lämnar blir kristalliserade i tid inom oss. Yahia Saleh dyker ner i en kommentartråd på Facebook och adresserar frågor kring svarta queera kroppar (eller bristen på dem) på publika platser i Europa.

I utställningen visas också Moncef Henaiens ”ŠUKA” och Rasmus Raphaëlle Östebros ”Femme Desires”, som inkluderas för deras specifika undersökningar av makt och förkroppsligande. Med utgångspunkt i dansaren Šuka Horns rörelser, skapar Henaien en känslomässig fristad genom hypnotiska upprepningar och drömlika klipp. Östebro presenterar en värld av feminina tecken – en alternativ, framtida plats där drag och lek används som strategier för frigörelse. Tillsammans genererar de två verken ett samspel mellan skydd och sårbarhet, mellan handlingsutrymme och marginalisering. Det handlar inte om verkliga fysiska rum, utan om fantasins potential och diskursiva effekter.”

Det mesta är med. Bhabha är en sedan länge en välkänd postkolonial teoretiker. Så följer hela raden av väl inkörda ord och formuleringar ”hybridisering”, ”förfördelade röster”, ”orättvisa maktstrukturer”, ”känslor av obehag”, ”migration”, ”svarta queera kroppar”, ”inkluderas”, ”känslomässiga frirum”, ” drag och lek används som strategier för frigörelse”, ”fantasins potential och diskursiva effekter”. Det är inte lätt att få till en konsttext utan att kitschen gör sig påmind. Ännu mer eftersom det helt och hållet saknas distans. Texten finns också i engelskt original.