Statsministern har talat. Det blev 8 personer som får samlas. Högst. Men varifrån kom just 8? Varför inte 7 eller 9? Min teori är att 8 är en standardiserad myndighetssiffra. När skulpturen ”Omfalos” 2001 blev borttagen genom myndigheternas försorg (därmed kunde den fortsätta sin resa till Moderna Museet) inkom jag med en skrivelse till länsstyrelsen. I denna utbad jag mig att få resa ett minnesmärke över det försvunna verket. Jag fick det. Men det fick vara högst 8 cm. Så blev det och än idag står den kvar dock svår att upptäcka p g a sin ringa storlek.
Efter gårdagens artikel i UNT har Thomas Nydahl fortsatt diskussionen med en artikel på sin blogg Inre Exil.
Så har vi konsten: Aktionen i Köpenhamn har nått Kunstkritikk där Merete Jankowski gör en kritisk granskning av tilltaget med Fredrik V:s byst. Rimligtvis kan man, som Jankowski menar, inte komma med något riligt försvar.
Raseriet fortsätter att breda ut sig i kvantiteter. Någon distans eller självironi tycks inte existera. Så t ex en entreprenör i rasmassorna, Hanni Kamaly som även kostar på sig ett konstteoretiskt uttalande:
”De nordiska länderna har en romantiserad syn på konst som skild från samhället. Inom konsten bör vi – konstnärer och konstutövare – ta ansvar för den visuella kulturens historia. Det finns ingen neutralitet i konsten.” (Kunstkritikk)
Först vill jag säga att alla som är involverade i konsten har en romantiserad syn. Det går inte med mindre eftersom man aldrig kommer ifrån en våldsam överskattning och betydelse av det man gör. Oftast kan det – som t ex hos Kamaly – nå formidabla höjder. Om det finns neutralitet eller ej i konsten blir en fråga för alla inblandade som tillsammans skapar verket. Den allmänna frågan om det finns någon objektivitet är filosofisk. Jag skulle nog tro att Kamaly ser sin kritik av rasismen i Norden som ett objektivt ställningstagande.
Kamaly har problem med Stig Blombergs skulptur från 1964 ”Torgbrunn” eftersom hon ser menar att den ”innehåller en rasistisk karikatyr av en svart människa”. Det passar dock väl in i trenden. För att hålla igång maskinen krävs naturligtvis alltmer nordisk rasism, absolut inte mindre.
