Inte för att det råder någon brist på aktivitet i konsten, verksamheten är intensiv även med de begränsningar som pandemin för med sig. Men det dyker inte upp något särskilt annat än det som nu pågått alltför länge, representationen och de ständiga repetitionerna av postkoloniala projekt som skall världen bättre.
Konstforskningen har diskuterats en del. Ingen stor sak i konsten men i brist på annat kan man fundera på den. Inte för mycket sagt att det enda lyckade resultatet hittills har varit en underkänd doktorsdisputation. För och emot-lägren är förutsägbara. De frälsta, verksamma och ansvariga håller på att konstforskningen är oerhört viktig medan resten av konstvärlden ser mer bekymmer än fördelar. På Kunstkritikk skriver tjänstlediga rektorn på Konsthögskolan Sara Arrhenius ett försvarstal som inte har något särskilt nytt att lägga till diskussionen. Som avslutning prövar Arrhenius att framhålla konstskolornas betydelse:
”För en experimentell och forskande konst som haft svårt att hitta en plats inom konstens traditionella förmedlingskanaler har vissa konstskolor blivit viktiga knytpunkter för ett konstskapande som idag förmodligen skulle ses som konstnärlig forskning. Legendariska exempel är förstås Black Mountain College där bl a John Cage och Merce Cunningham skapade banbrytande verk. Eller Nov[i]a Scotia College of Art and Design som under flera decennier var en viktig scen för konceptkonst, installationskonst och land art med namn Dan Graham, Lucy Lippard, Miriam Shapiro och Robert Smithson[son].”
Jodå det finns fler exempel på att det kan hända saker på konstskolorna, det går att lägga till t ex Joseph Beuys som professor på Konstakademin i Düsseldorf och Goldsmiths i London med Damien Hirst och hans medstudenter. Det är bara det att konstskolorna kan ta upp saker som pågår i konstvärlden. Någon gång kan det bli intensivt. Det sker dock sällan. Man får nog erkänna att konstskolornas främsta uppgift är att leda in studenterna i konstvärldens stamsamhälle och de därstädes styrande koderna. Om studenterna inte råkar studera under en tid när konsten genomgår en kontroversiell förändring blir upplärningen en standardutrustning som de sedan har en liten möjlighet att skaka av sig. Bättre än så blir det förmodligen inte.
