Del 1407: Samtidskonsten, konsten och allt annat

Postat den 2012 8 februari av Lars Vilks

Den långa debatten med Peter Ekström på Kulturdelen fortsätter. Ekström har sagt att han är intresserad av att ordna en offentlig diskussion och det vore nog det bästa. Svaren kan bli mera klargörande och direkta i ett sådant sammanhang. För det är en del underliga argument som den starkt ideologiske Ekström presenterar. Att man har misslyckats med att definiera konst förklarar han med att:

 

”Skillnaden är att jag uppfattar ’misslyckandet’ som enbart konstbranschens. Det är branschen, marknaden, konstvärlden som tycker att det är besvärligt med en konstteori där högt och lågt inte går att urskilja och där deras värderingar inte får teoretisk bekräftelse.”

 

Det är nu inte fråga om högt eller lågt utan att kunna ge en definition som beskriver fenomenet konst. Han påstår vidare ”De kriterier som han tidigare använt för att beskriva vår tids konstepok, samtidskonsten – ’komplexitet, överskridande och diskursformulering’ – får nu beskriva konsten i allmänhet. Konsekvensen av det blir att konstvärldens möjligheter att bestämma fritt om vad som är konst begränsas.”

 

Det är ingen glidning utan grundläggande kriterier för det som vi kallar för konst. Ekström vurmar t ex för postkolonialism och feminism i konsten. Att dessa fenomen förekommer och möjligheten att ta dem på allvar kommer av att dessa kriterier har kunnat tillämpas.

 

Jag skall också vara tålmodig och reda ut det här:

 

”En av de viktiga sakerna med Lars Vilks bok Art var att han där försökte diskutera just kvalitet och introducera ett kvalitetsbegrepp i den institutionella konstteorin. Resonemanget går ut på att kvalitet är det som konstvärlden bestämmer. Detta är en relativistisk syn på kvalitet – en logisk följd av tanken att konst är en social konstruktion. Men sedan överraskar han och skriver plötsligt att det finns objektiv kvalitet. Det går inte riktigt ihop. Hur ska han ha det?”

 

För att något är en social konstruktion betyder inte det att vi har att göra med relativism. Det är visserligen teoretiskt möjligt för konstvärlden att ändra inställning till konsten och t ex säga att konst i fortsättningen endast skall vara harmlös underhållning. Men etablerade sociala konstruktioner fungerar inte så utan lever genom sina traditioner. Konstens traditioner tillhandahåller visserligen överskridandet men detta berör inte de grundläggande och allmänt accepterade kriterierna. Därmed är det inget egendomligt att tala om objektiv kvalitet. Man är överens om att överskridande, ifrågasättande, fördjupning och kritisk granskning av kulturella, sociala och politiska yttringar är kvalitetskriterier. Jag är förvånad över att Ekström har invändningar mot detta.

 

Ett annat bisarrt påstående är det här:

 

”När Vilks beskrivning av konst i allmänhet och samtidskonsten i synnerhet glider samman så visar det hur han biter sig fast i det som råkar dominera i nuet. ’Den internationella samtidskonsten är det som gäller.’

Ja, det gör den väl just nu. Men för all framtid? Knappast. Är det då inte dumt med en teoriskrivning som inte håller för förändring?”

 

Kvalitetskriterierna skiljer sig inte åt mellan samtidskonsten och det som har funnits tidigare, skillnaden är att samtidskonsten så direkt har kommit att ägna sig åt det sociala och politiska. Sannolikt kommer detta att bestå. Jag har svårt att tro att konsten skall övergå till pyssel & pynt eller återgå till modernistiska formexperiment.

 

Ekström skriver också, angående min svala inställning till ”cross-over”: ”Till exempel finns idag ingen gräns mellan fotografi och konst, vilket det fanns förr.” Men det är just det som finns. Nästan allt fotografi har andra uppgifter än att vara konst. Varje fotografi kan visserligen göras till ett konstobjekt men det är ytterst få som har någon anledning att hamna där. Varför skulle t ex en tidningsfotografs bilder beskrivas som konst när de har en helt annan funktion?

 

Jag har också uttryckt tvivel på att feminister skulle ha någon orsak att göra uppror mot ett konstbegrepp som gynnar deras verksamhet. Att kvinnliga konstnärer är nöjda med att bli en del av konsten/konsthistorien och att ge feministiska perspektiv på densamma. På detta skriver Ekström:

 

”Det är möjligt att det finns vissa feminister som skulle nöja sig med detta. Men inom delar av den feministiska konstdiskussionen finns en betydligt mer genomgripande och radikal agenda. Därtill har de feministiska anspråken på en reviderad konsthistoria öppnat för en mängd frågor. En lång rad uteslutna grupper och företeelser har precis lika rimliga anspråk på ’att få vara med’. Det går inte att öppna dörren för de västerländska kvinnorna bara för att sedan stänga den bakom ryggen på dem.”

 

Och vad skulle den radikalismen vara för något som inte redan finns? Jag nämner t ex i min bok organisationen Curating Degree Zero Archive. Denna inflytelserika organisation är inte stängd bakom någon dörr. Det västerländska konstbegreppets överskridande och ifrågasättande natur och dess utlöpare i den internationella samtidskonstens politiska radikalisering har inga egentliga alternativ. Dessutom kan man undra vad Ekström menar med ”att få vara med”? Att vara med i den västerländska konsten med dess status och förändringspotential? För om allting, från idrottsrörelsen till underhållningsindustrin, skall vara med är det inte mycket att känna sig utesluten ifrån.

 

Vi får väl se vartåt det barkar framöver. Intentionen att låta hela världen vara med är uppenbart en favoritidé. Se t ex i Monopol där Hans Belting, Andrea Buddensieg und Peter Weibel är den internationella samtidskonstens ambassadörer. Min uppfattning är att det man faktiskt gör är att ytterligare exportera och förstärka det västerländska konstbegreppet medan utövarna tror på motsatsen.

Tidstypiskt: Foundland: Enacting Populism, 2011

 

 

Publicerat i debatt, konstteori | 20 kommentarer

Del 1406: Min känsla är min, om Miriam Bäckströms identiteter och risktaganden

Postat den 2012 6 februari av Lars Vilks

Som sagt, var jag i fredags på Miriam Bäckströms pressvisning i Lunds Konsthall. För att få lite översikt krävs en del studier. Bäckström är ingen lätt konstnär. Visserligen är hon lätt att placera. Hon hör hemma i det alltsedan 1980-talet populära ämnet identitetsundersökningar. Mera specifikt ägnar hon sig åt detta i den postmoderna traditionen, alltså att i första hand intressera sig för de generella frågorna och inte, som är mera vanligt idag, specificera dem i ett eller annat politiskt perspektiv. ”Verklighet” var något som de postmoderna gärna relativiserade. Som Bäckström formulerar sig i Sydsvenskan: ”Jag ser inte teatern som något som är bortkopplat från vårt dagliga liv, utan jag uppfattar nog mer vårt liv som den riktiga teatern.” Eller som hon säger i katalogen: ”Verkligheten lever i en livslögn.“ Redan i det postmoderna skedet gav sådana uttalanden upphov till problem. Kommer dessa uttalanden från någon ”riktig” verklighet eller är också detta bara teater? Är allt en trasa eller inte ens det? Dessutom fick de postmoderna på sin tid problem med AIDS. Var det också en fiktion som Reagananhängarna menade? Tillspetsat fångas problematiken i ”Är uppfattningen att AIDS är verkligt respektive fiktion, ointressant eftersom det inte finns något annat än en teaterverklighet? Bäckström säger också att hon ”vill gärna förstå om de känslor jag känner är mina eller någon annans.” Om man tänker sig att Bäckström lägger sin hand på en het spisplatta skulle hon då kunna ställa sig frågan: ”Här var det en känsla, vems är den?” Det är trots allt svårt att relativisera bort verkligheten. Däremot kan man tänka sig, och jag förmodar att Bäckström funderar i sådana banor, att konventionaliserade känslor kan iscensättas. Som när t ex den kränkte träder fram och skall ge luft och gestaltning åt sin indignation, eventuellt med sidoblickar på publiken. Känslan har då blivit berättelse.

 

Det konstnärliga risktagandet är ett annat stort ämne hos Bäckström, ”Jag önskade att varje utställning i stället skulle vara angelägen – ett risktagande i någon form, inte en rutin.” Orsaken till detta skulle vara att hon övergav arbetssättet som präglade hennes genombrottsverk Scenografier (1996-2002). Kreuger talar i katalogen om att ”vissa betraktare, också professionella betraktare, ifrågasätter de senare verk där du mer öppet ägnar sig åt sökande och experimenterande…” Jag undrar vilka dessa kan vara och vilken kritisk tyngd som ligger bakom. Tveklöst är ”den senare” Bäckström respekterad, uppburen och framgångsrik, hon brukar dessutom få goda recensioner. Förmodligen verifieras risktagandet i att en och annan kritiker vid något tillfälle har menat att hennes äldre verk var bättre. Ett annat risktagande som framhölls 2007 är verket Kira Carpelan. Risken handlade vid det tillfället om att konststudenten Carpelan skulle utföra ett eget verk dock under förutsättning att hela projektet skulle bli Bäckströms under titeln Kira Carpelan. Vad man tydligen inte såg var att risktagande låg hos den obekanta Carpelan som slutligen insåg att hon hade blivit Bäckströms konstverk (se den här bloggen Del 232 och 242). Vidare menar Bäckström ”Det är mig själv jag ska överraska och utveckla, inte publiken. /…/ Men hur mycket ska man bry sig om publiken? Och vilken publik?” Om hennes risktagande är en privat affär är det inte mycket att tillägga, men, liksom för många andra konstnärer, är publiken ett problem. Den initierade publiken, vill jag påstå, är alltid med i konstskapandet. När Bäckström blir postmodern identitetskonstnär är det en del av det allmänna samtalet och vad som är gångbart i den avancerade konstvärlden. Den egna profilen får konstnären skapa på egen hand men den måste bekräftas av de närmast sörjande. Så har också skett med Bäckström, hon är, som långvarig och framgångsrik internationell konstnär kontinuerligt bekräftad. Sådant betyder naturligtvis mycket. Inte bara den positiva upplevelsen utan även möjligheterna att få stipendier, uppdrag och utställningar.

 

Men nu är det så att även om konstnären har något knaggliga teorier är det resultaten, receptionen och konstens inskrivning i systemet som räknas. Jag har heller inget att erinra på den punkten. Hon når intressanta och överraskande resultat i sin konstnärsgärning. För identitetsundersökningarna fungerar, emellanåt övertygande och storslaget. Den clowndräkt hon hämtat hos Watteau och iklätt Börje Ahlstedt gav upphov till en monumental gobeläng. Så det spänner i identitetstrådarna.

Miriam Bäckström framför några av sina Negativer (2010-11)

Motsatsen till mig är jag, gobeläng efter fotografi, 2011

 

 

Publicerat i Konstkritik, konstteori, om utställningar m m | 11 kommentarer

Del 1405: Den politiska teatern

Postat den 2012 4 februari av Lars Vilks

Igår bevistade jag pressvisningen av Miriam Bäckströms utställning i Lunds konsthall. Det kommer mera om detta, idag skall jag bara nöja mig med att säga något om Bäckströms roller och illusioner. För det är hennes huvudtema, att i postmodern anda visa de olika gestaltningar som människan är uppbyggd av. Situationer och inlevelse, så skapas tillvaron. En av dessa roller är också Konstnären om vilken Bäckström säger (katalogen): ”Som Konstnär förväntas man gå över gränsen, visa det nya och tala om det man inte får tala om. Jag tar min yrkesroll – att just gå över gränsen – på sådant allvar att jag aldrig kan ha en representativ position och tala för andra…”

 

I konstvärlden är det förstås så enkelt att man obönhörligen skrivs in i en representativ position. Vidare är det sällan gränsöverskridande och överträdelse av förbud blir något annat än stillsamma rollillusioner. En annan av Bäckströms karaktärer är Verkligheten: ”Verkligheten är en ganska tråkig person, full av regler, Många regler, bara regler. Verkligheten kan inte leka, och tror att reglerna är sanningen. Sanningen är förresten också en fin karaktär…”

 

Emellertid är det ofrånkomligt att verkligheten, som den brutalt bestäms i det sociala, har konsekvenser. Jag kom att tänka på det anledning av Martin Aagårds inlägg i Aftonbladet under rubriken ”Ge Lars Vilks pengar”.

 

Han är orolig för att denna konstnärsroll har blivit alltför verklig och att den i denna verklighet har landat i olämplig omgivning. Han påtalar först att jag ”har en grundmurat negativ inställning till Islam.” Tja, det som jag ser som problem med Islam är att det är en religion som ännu inte har moderniserats utan bygger på en (tämligen naiv) bokstavstro. Något som leder till hävdandet av absoluta auktoriteter inte bara inom den privata sektorn utan även generellt. Det problemet bör nog Aagård vara bekant med. Men i övrigt får människor tro på vad de vill så länge de inte kommer springande med en politik som hämtar sin avgörande näring från Guds Heliga Ord.

 

Aagård har läst i Sydsvenskan att jag har uppburit ekonomiskt stöd från det danska Tryckfrihetssällskapet. Han är oroad över att jag besökte den svenska avdelningens konstituerande sammankomst i Malmö. Det omtalade stödet har bestått i att Tryckfrihetssällskapet genom det danska Galleri Draupner 2010 tryckte upp min teckning som grafiskt blad och distribuerade den. Samma sak har gjorts med Kurt Westergaards teckning. I och för sig inte världens största affär men några slantar blev det och inte minst kunde teckningen få sitt grafiska format.

Martin Aagård spelar sin roll väl:

”Men Lars Vilks är inte längre den ensamme underdoggen som skäller åt allt och alla.Även om han inte går i deras ledband så börjar han allt oftare hörsamma extremhögerns visslingar.”

Dessa hörsamheter utgörs av ”Inte bara har han blivit Sverigedemokraternas favoritkonstnär. Partiet har krävt att hans teckningar ska visas i riksdagen och missar aldrig att göra en politisk poäng på hans utsatthet. När han ställer upp på Tryckfrihetssällskapets evenemang är det en revirmarkering jag inte sett honom göra tidigare.

Frågan är om det är den toleranta delen av samhällets brist på engagemang som drivit honom i famnen på fascisterna?”

Lägg märke till Aagårds replik i den här delen av spelet, SD och Tryckfrihetssällskapet är fascister. I ett rollspel om identitetspolitik finns det ingen plats för nyanser. I det fortsatta resonemanget menar Aagård att jag skulle kunna räddas ur fascistfällan genom att jag borde ett ekonomiskt stöd från ett politiskt korrekt håll. Det politiskt korrekta skulle i det här fallet stödja det politiskt inkorrekta symbolvärde som det själv har skapat. Det vore ju trevligt men jag tror inte att vi är riktigt där ännu.

Den här diskussionen står nära, alltför nära, Bäckströms illusionsflöde.

Scen från konsthallen i Lund. Miriam Bäckström spelar rollen som konstnär medan de omkring stående agerar konstkritiker. Anders Kreuger, längst till höger, har tagit på sig rollen som curator för utställningen. Objektet, kring vilket man har samlats, är en rekvisita som gestaltar ett konstverk som har givits det illusoriska namnet Attractions.

 

 

Publicerat i Konstkritik, om utställningar m m | 8 kommentarer