Samtidskonstfloran i den svenska konstvärlden står nu i sin grannaste blomning. Det är också möjligt att urskilja dess maktkoncentrationer och friktionen dem emellan. I Stockholm möter det kontemporära upp när Moderna Museet visar Eija-Liisa Ahtilas videoinstallationer. En solid historia och ett lika starkt varumärke. Tveklöst är Ahtila ett av de få nordiska toppnamnen i internationella sammanhang. Om man skall placera Birnbaums regemente i den kontemporära ordningen kan man säga att den är säker standard. Inte för mycket politisk deklaration, men inte heller utan. På ungefär samma sätt kan man karakterisera Sara Arrhenius regering på Bonniers konsthall där alldeles nyss ”Resan till månen” drog upp sin ridå. Konsten och filmen är ett kärt ämne i kontemporära kretsar och det blir aldrig fel med benägen hjälp av en tidsmedveten curatorhand. Georges Méliès film från 1902, som har gett namn åt utställningen, är en ofta använd referenspunkt. Några kan säkert minnas William Kentridges 7 Fragments for Georges Méliès från 2003. Socialkritik, naturligtvis, liksom att politiken inte saknas. Men, som det sig bör i den dominerande standardversionen av samtidskonsten, inte för mycket. Jämfört med dessa två institutioner ter sig Maria Linds ”Abstract Possible” i Tensta konsthall mera radikal. Jag kan inte bli helt klok på hur mycket politisk profilering som hon egentligen går in för men det verkar ganska uppenbart att hon värjer sig för konsten som en instrumentell ideologi. ”Abstraktion” är tacksamt genom sin totala böjlighet och kan därför även ge upphov till att Jan Hjärpe kommer till Tensta på tisdag för att tala om ”Abstraktion i muslimsk konst- och arkitekturtradition”. Varifrån intresset för ”abstraktion” härstammar skulle jag vilja veta lite mer om. Måhända är en inspirationskälla utställningen “Besides, With, Against, and Yet: Abstraction and The Ready-Made Gesture” i The Kitchen, New York 2009 (Curator Debra Singer). Läser man pressreleasen förefaller den passa väl in:
“Renegotiating histories of painting with a mixture of both irony and sincerity, these artists appropriate aspects of non-narrative abstraction as “ready-made” vocabularies to be reinvented. Whether resulting from detached and mechanized modes of production or more direct, hand-rendered means, the works’ formal gestural qualities are offered up in relation to conceptual, minimalist, process, and pop art traditions.”
Caroline Busta (kritiker, artforum) har skrivit en intressant recension av den utställningen där hon bland annat berör Rosalind Krauss text Picasso Papers från 1999. Krauss, som hämtar tankegods från den franske filosofen Jean-Joseph Goux läsning av Marx, kommer fram till att den moderna abstraktionen kan knytas till upphävandet av guldmyntfoten. Konsten, liksom penningen blir en abstraktion, ett tecken som håller sig flytande genom att referera till andra tecken. Denna postmoderna reflex bör hänga samman med Linds stora intresse (liksom Goldin + Sennebys) för penningens (nu i vår tid) allt mer abstrakta väsen. Om dettas referentiella väsen i konsten och måleriet skall jag återkomma. Dock har jag svårt att tro på att det finns några avgörande framgångar att hämta i denna form av allt uppslukande abstraktionsidé.
Smalare, men mera akut trendvänlig, är den inställning man kan fånga upp i Göteborg. Tidskriften Paletten har blivit den mest påtagliga institutionen för konsten som politisk aktivism i kamp mot kapitalism och högervindar. Nytt nummer får sin release den 14 februari. Förra numret var i sin politiska heroism inte särdeles övertygande. Den här gången har man hämtat Matthew Rana och Anthony Marcellini från Valand och Konstnärliga Forskarskolan. Den politiska andan kommer tvivelsutan att dominera men kanske med lite bättre texter. Man kan t ex läsa Ranas recension av Göteborgsbiennalen där konstperspektivet också inkluderar polisaktionen mot de knivbeväpnade. Marcellini ger i en artikel sitt förslag på hur konsten och politiken skall kunna finna den rätta vägen: ”Perhaps the most radical political project would be to consider art as political, and pleasure as edifying. Then we may be able to see how these things can work in concert, as active political processes of learning and teaching without distance, as collective projects for the increase of joy.” Genom att konstens uppbyggliga budskap emottages i glädjens tecken skall man skönja det slutgiltiga ljuset. Gamle centerledaren Hedlund torde ha varit före sin tid när han en gång uttalade: ”Jag tycker politik är roligt”.
Trendradikalt i Göteborg vilket flankeras av konsthallen vars utställning ”Offer och martyrer” tyvärr inte förmår att leva upp till Marcellinis vision. Se själv här.
Från utställning 2009 i The Kitchen
(fortsättning följer)
