Del 1407: Samtidskonsten, konsten och allt annat

Den långa debatten med Peter Ekström på Kulturdelen fortsätter. Ekström har sagt att han är intresserad av att ordna en offentlig diskussion och det vore nog det bästa. Svaren kan bli mera klargörande och direkta i ett sådant sammanhang. För det är en del underliga argument som den starkt ideologiske Ekström presenterar. Att man har misslyckats med att definiera konst förklarar han med att:

 

”Skillnaden är att jag uppfattar ’misslyckandet’ som enbart konstbranschens. Det är branschen, marknaden, konstvärlden som tycker att det är besvärligt med en konstteori där högt och lågt inte går att urskilja och där deras värderingar inte får teoretisk bekräftelse.”

 

Det är nu inte fråga om högt eller lågt utan att kunna ge en definition som beskriver fenomenet konst. Han påstår vidare ”De kriterier som han tidigare använt för att beskriva vår tids konstepok, samtidskonsten – ’komplexitet, överskridande och diskursformulering’ – får nu beskriva konsten i allmänhet. Konsekvensen av det blir att konstvärldens möjligheter att bestämma fritt om vad som är konst begränsas.”

 

Det är ingen glidning utan grundläggande kriterier för det som vi kallar för konst. Ekström vurmar t ex för postkolonialism och feminism i konsten. Att dessa fenomen förekommer och möjligheten att ta dem på allvar kommer av att dessa kriterier har kunnat tillämpas.

 

Jag skall också vara tålmodig och reda ut det här:

 

”En av de viktiga sakerna med Lars Vilks bok Art var att han där försökte diskutera just kvalitet och introducera ett kvalitetsbegrepp i den institutionella konstteorin. Resonemanget går ut på att kvalitet är det som konstvärlden bestämmer. Detta är en relativistisk syn på kvalitet – en logisk följd av tanken att konst är en social konstruktion. Men sedan överraskar han och skriver plötsligt att det finns objektiv kvalitet. Det går inte riktigt ihop. Hur ska han ha det?”

 

För att något är en social konstruktion betyder inte det att vi har att göra med relativism. Det är visserligen teoretiskt möjligt för konstvärlden att ändra inställning till konsten och t ex säga att konst i fortsättningen endast skall vara harmlös underhållning. Men etablerade sociala konstruktioner fungerar inte så utan lever genom sina traditioner. Konstens traditioner tillhandahåller visserligen överskridandet men detta berör inte de grundläggande och allmänt accepterade kriterierna. Därmed är det inget egendomligt att tala om objektiv kvalitet. Man är överens om att överskridande, ifrågasättande, fördjupning och kritisk granskning av kulturella, sociala och politiska yttringar är kvalitetskriterier. Jag är förvånad över att Ekström har invändningar mot detta.

 

Ett annat bisarrt påstående är det här:

 

”När Vilks beskrivning av konst i allmänhet och samtidskonsten i synnerhet glider samman så visar det hur han biter sig fast i det som råkar dominera i nuet. ’Den internationella samtidskonsten är det som gäller.’

Ja, det gör den väl just nu. Men för all framtid? Knappast. Är det då inte dumt med en teoriskrivning som inte håller för förändring?”

 

Kvalitetskriterierna skiljer sig inte åt mellan samtidskonsten och det som har funnits tidigare, skillnaden är att samtidskonsten så direkt har kommit att ägna sig åt det sociala och politiska. Sannolikt kommer detta att bestå. Jag har svårt att tro att konsten skall övergå till pyssel & pynt eller återgå till modernistiska formexperiment.

 

Ekström skriver också, angående min svala inställning till ”cross-over”: ”Till exempel finns idag ingen gräns mellan fotografi och konst, vilket det fanns förr.” Men det är just det som finns. Nästan allt fotografi har andra uppgifter än att vara konst. Varje fotografi kan visserligen göras till ett konstobjekt men det är ytterst få som har någon anledning att hamna där. Varför skulle t ex en tidningsfotografs bilder beskrivas som konst när de har en helt annan funktion?

 

Jag har också uttryckt tvivel på att feminister skulle ha någon orsak att göra uppror mot ett konstbegrepp som gynnar deras verksamhet. Att kvinnliga konstnärer är nöjda med att bli en del av konsten/konsthistorien och att ge feministiska perspektiv på densamma. På detta skriver Ekström:

 

”Det är möjligt att det finns vissa feminister som skulle nöja sig med detta. Men inom delar av den feministiska konstdiskussionen finns en betydligt mer genomgripande och radikal agenda. Därtill har de feministiska anspråken på en reviderad konsthistoria öppnat för en mängd frågor. En lång rad uteslutna grupper och företeelser har precis lika rimliga anspråk på ’att få vara med’. Det går inte att öppna dörren för de västerländska kvinnorna bara för att sedan stänga den bakom ryggen på dem.”

 

Och vad skulle den radikalismen vara för något som inte redan finns? Jag nämner t ex i min bok organisationen Curating Degree Zero Archive. Denna inflytelserika organisation är inte stängd bakom någon dörr. Det västerländska konstbegreppets överskridande och ifrågasättande natur och dess utlöpare i den internationella samtidskonstens politiska radikalisering har inga egentliga alternativ. Dessutom kan man undra vad Ekström menar med ”att få vara med”? Att vara med i den västerländska konsten med dess status och förändringspotential? För om allting, från idrottsrörelsen till underhållningsindustrin, skall vara med är det inte mycket att känna sig utesluten ifrån.

 

Vi får väl se vartåt det barkar framöver. Intentionen att låta hela världen vara med är uppenbart en favoritidé. Se t ex i Monopol där Hans Belting, Andrea Buddensieg und Peter Weibel är den internationella samtidskonstens ambassadörer. Min uppfattning är att det man faktiskt gör är att ytterligare exportera och förstärka det västerländska konstbegreppet medan utövarna tror på motsatsen.

Tidstypiskt: Foundland: Enacting Populism, 2011

 

 

Det här inlägget postades i debatt, konstteori. Bokmärk permalänken.

20 svar på Del 1407: Samtidskonsten, konsten och allt annat

  1. Cecilia skriver:

    Per Ekström har nog missat det, att var tid har den bok den “förtjänar”…?

  2. Krister skriver:

    …”skillnaden är att samtidskonsten så direkt har kommit att ägna sig åt det sociala och politiska. Sannolikt kommer detta att bestå. Jag har svårt att tro att konsten skall övergå till pyssel & pynt eller återgå till modernistiska formexperiment”.

    Men känns det inte som att den socialpolitiska konstvärlden krymper, att intresset minskar, att den har inget nytt att säga, ger ingen effekt längre, talar för döva trötta öron, i takt med att den socialpolitiska världskartan ritas om?
    En återgång till det gamla kommer givetvis inte att ske men en övergång till något nytt verkar gryende – inte 2012 eller 2013, men på gång.

  3. Cecilia skriver:

    De böcker, borde jag skrivit förstås. Gör det kanske aningens, aningens klarare?

  4. Lars Vilks skriver:

    Krister. Problemet ligger inte i den socialkritiska konsten utan dess direkta politiseringen och anpassning till att göra nytta i samhällsfrågor. Ambitionsnivåns inriktning på resultat och märkbart inflytande i samhället fungerar så uppenbart inte. Curatorns position som mediering av konsten har blivit en belastning, inte i alla sammanhang, men alltför ofta.

  5. Krister skriver:

    Den socialkritiska konstens verkningslöshet kanske också beror på att den ligger steget efter samhällsutvecklingen istället för före, som ju är konstens ambition.
    Den riktning den pekar ut är vi inte på väg mot.

  6. CeDe skriver:

    Socialkritisk konst är ett mode. Men som allt annat mode
    i ständig förändring med bakåtblickar och visioner som
    komponenter i nya illusioner. Visst kommer något nytt –
    det gör det alltid. Sen får det summeras i det skrivna.

  7. PM skriver:

    Konst ska handla om mystik, punkt slut. Det är konstens idé. Bara synd att kritiker inte har nåt att skriva om då, att socialkritiken vuxit sig stark är för att det är så tacksamt/intressant för både publik och kritiker. Men gud så tråkigt. Livet är intressantare och mer mystiskt än så.

  8. Lars Vilks skriver:

    PM. Alldeles självklart är att konsten, som given singularitet, alltid innehåller ett större eller mindre moment av obegriplighet. Det obegripliga, eller om du vill, mystik, utgör inget hinder för konstkritikern. Intet kräver så mycket formuleringar som det undanglidande. Socialkritisk konst är en bred ram och du är djupt orättvis när du kallar allt för tråkigt.

  9. CeDe skriver:

    Konsten är väl inte undantagen människan – mer eller mindre outgrundlig både för sig själv och andra.

  10. Krister skriver:

    Angående kvalitetsbegreppet så får jag funderingar kring den eviga filosofiska diskussionen om det subjektiva vs. det objektiva i estetiken och etiken. Finns det sköna och det goda oberoende av oss eller är det bara individuellt tyckande.
    Kvalitetsbegrepp i den institutionella konstteorin tycks vara en kollektiv subjektivitet kring gemensamma overenskomna grundläggande kriterier.

    Men kan det finnas objektiva ej definierbara värden? Själv gillar jag Hugo Meynell’s idéer som kombinerar både subjektiva och objektiva karakteristika och använder sig av analogin med hur filosofer vill analysera påståenden om färger. Det är exempelvis sant att ett föremål är blått om det har sådana egenskaper (objektiva) att den orsakar en upplevelse av blått hos en person som inte är förgblind (subjektiv).
    Det finns alltså enligt den teorin objektiva egenskaper som skapar subjektiva upplevelser av blått, godhet, skönhet och hög kvalitet hos den färgseende, hos den etiskt utvecklade, hos den estetiskt känslige och hos de som är insatta i konstvärlden.

    Kanske är det dessutom just i det objektiva som mystiken finns.

  11. Cecilia skriver:

    Lars Vilks:
    Intet kräver så mycket formuleringar som det undanglidande.

    Och visst är väl det dunkla, det allra mest spännande?

    Lars Vilks:

    Socialkritisk konst är en bred ram och du är djupt orättvis när du kallar allt för tråkigt.

    Möjligtvis är tråkigt, mest ett “olyckligt”/personligt ordval av PM?
    Förslag på alternativ är: nutidsrelaterat, kortsiktigt, just i nuet, utvecklingsfas, given länk (inte nät-dito), retro-omedveten, historielös, egoist, girig (på ett eller annat sätt), överengagerad, …dum…kanske (på ett eller annat sätt, beroende på kriterierna för dumhet). Etc.
    Tillhör själv den sistnämnda dum-kategorin, enligt just-nu-principen. (glad ändå)

  12. Cecilia skriver:

    Krister:
    Tror att mystiken finns lite var stans.
    För min del just nu i filtret, då jag “citerat”.

    Angående objektiva ej odefinierbara värden, så har jag mina egna envisa lisor, t ex denna:
    http://www.youtube.com/watch?v=PvE82cyV0ms
    Märkligt så annorlunda den låter idag- på nya skivan – än bara alldeles helt nyligen.
    Det bär ju också hopp om möjligheten till en god ålderdom- kan Cohen så kan väl jag! Ständigt förändras.

  13. Cecilia skriver:

    Utöver mystiken finns ju det reella, i en eller annan form.
    Ett par av dem, kan man läsa om här:
    http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteratur-portraett/11252-angaende-humaniora-en-intervju-med-svante-nordin

  14. Gurun Gudrun skriver:

    Mystik är något för mig!

    Vårens mode:
    Korta rockar, låga hattar (silver och guld);
    I långa nätter – som ljusnar alltmer/
    bländar alla, Allah, som i nätverk blottas;
    Nära, så nära, men bara spöken
    i vidgade näsborrar –
    inte ande;
    bara signal
    på spaning.

    Rutiga skjortor blir knutna om ruttnande stammar;
    glöms bort
    men finns

    för fåglarna.

    Ja, håll till godo, konst kan vara gratis.
    (tyskarna och fransmännen i Parlamentet betalar mig hur som helst rundligen för mina spådomar just nu.)

  15. Cecilia skriver:

    GG:
    Fåglarna? – vet du varför de alltid blir beskyllda?
    Är de månne släkt med råttorna?
    Som tur väl ändå är, har de inga rockar att vara korta i.

  16. Cecilia skriver:

    Cecilia:
    Krister:
    Tror att mystiken finns lite var stans.
    För min del just nu i filtret, då jag ”citerat”.

    Sleep, baby, sleep
    The day’s on the run
    The wind in the trees
    Is talking in tongues

  17. Cecilia skriver:

    CeDe:
    Socialkritisk konst är ett mode. Men som allt annat mode
    i ständig förändring med bakåtblickar och visioner som
    komponenter i nya illusioner. Visst kommer något nytt –
    det gör det alltid. Sen får det summeras i det skrivna.

    Så här på en lördag, när jag är ledig – så fick jag för mig att läsa lite i det allra närmaste bakåt Och då fastnade jag för detta:
    “Visst kommer något nytt – det gör det alltid. Sen får det summeras i det skrivna.”
    Undrar förstås – vad menar du med detta? Att du har anslutit dig till mystiken, eller fortfarande bara tittar på det skrivna ordet?

  18. Krister skriver:

    Cecilia,

    “Ring the bells that still can ring
    Forget your perfect offering
    There is a crack, a crack in everything
    That’s how the light gets in.
    That’s how the light gets in.
    That’s how the light gets in.”

  19. Cecilia skriver:

    Krister:
    Cecilia,

    There is a crack, a crack in everything
    That’s how the light gets in.

  20. Cecilia skriver:

    Då jag är en otålig människa, som då inte har tålamod med filtert, upprepar jag mig:
    “There is a crack, a crack in everything
    That’s how the light gets in.”

    Gör sig nog bättre i “kortversion”?
    Då hinner ju dessutom alla läsa det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.