Del 1406: Min känsla är min, om Miriam Bäckströms identiteter och risktaganden

Som sagt, var jag i fredags på Miriam Bäckströms pressvisning i Lunds Konsthall. För att få lite översikt krävs en del studier. Bäckström är ingen lätt konstnär. Visserligen är hon lätt att placera. Hon hör hemma i det alltsedan 1980-talet populära ämnet identitetsundersökningar. Mera specifikt ägnar hon sig åt detta i den postmoderna traditionen, alltså att i första hand intressera sig för de generella frågorna och inte, som är mera vanligt idag, specificera dem i ett eller annat politiskt perspektiv. ”Verklighet” var något som de postmoderna gärna relativiserade. Som Bäckström formulerar sig i Sydsvenskan: ”Jag ser inte teatern som något som är bortkopplat från vårt dagliga liv, utan jag uppfattar nog mer vårt liv som den riktiga teatern.” Eller som hon säger i katalogen: ”Verkligheten lever i en livslögn.“ Redan i det postmoderna skedet gav sådana uttalanden upphov till problem. Kommer dessa uttalanden från någon ”riktig” verklighet eller är också detta bara teater? Är allt en trasa eller inte ens det? Dessutom fick de postmoderna på sin tid problem med AIDS. Var det också en fiktion som Reagananhängarna menade? Tillspetsat fångas problematiken i ”Är uppfattningen att AIDS är verkligt respektive fiktion, ointressant eftersom det inte finns något annat än en teaterverklighet? Bäckström säger också att hon ”vill gärna förstå om de känslor jag känner är mina eller någon annans.” Om man tänker sig att Bäckström lägger sin hand på en het spisplatta skulle hon då kunna ställa sig frågan: ”Här var det en känsla, vems är den?” Det är trots allt svårt att relativisera bort verkligheten. Däremot kan man tänka sig, och jag förmodar att Bäckström funderar i sådana banor, att konventionaliserade känslor kan iscensättas. Som när t ex den kränkte träder fram och skall ge luft och gestaltning åt sin indignation, eventuellt med sidoblickar på publiken. Känslan har då blivit berättelse.

 

Det konstnärliga risktagandet är ett annat stort ämne hos Bäckström, ”Jag önskade att varje utställning i stället skulle vara angelägen – ett risktagande i någon form, inte en rutin.” Orsaken till detta skulle vara att hon övergav arbetssättet som präglade hennes genombrottsverk Scenografier (1996-2002). Kreuger talar i katalogen om att ”vissa betraktare, också professionella betraktare, ifrågasätter de senare verk där du mer öppet ägnar sig åt sökande och experimenterande…” Jag undrar vilka dessa kan vara och vilken kritisk tyngd som ligger bakom. Tveklöst är ”den senare” Bäckström respekterad, uppburen och framgångsrik, hon brukar dessutom få goda recensioner. Förmodligen verifieras risktagandet i att en och annan kritiker vid något tillfälle har menat att hennes äldre verk var bättre. Ett annat risktagande som framhölls 2007 är verket Kira Carpelan. Risken handlade vid det tillfället om att konststudenten Carpelan skulle utföra ett eget verk dock under förutsättning att hela projektet skulle bli Bäckströms under titeln Kira Carpelan. Vad man tydligen inte såg var att risktagande låg hos den obekanta Carpelan som slutligen insåg att hon hade blivit Bäckströms konstverk (se den här bloggen Del 232 och 242). Vidare menar Bäckström ”Det är mig själv jag ska överraska och utveckla, inte publiken. /…/ Men hur mycket ska man bry sig om publiken? Och vilken publik?” Om hennes risktagande är en privat affär är det inte mycket att tillägga, men, liksom för många andra konstnärer, är publiken ett problem. Den initierade publiken, vill jag påstå, är alltid med i konstskapandet. När Bäckström blir postmodern identitetskonstnär är det en del av det allmänna samtalet och vad som är gångbart i den avancerade konstvärlden. Den egna profilen får konstnären skapa på egen hand men den måste bekräftas av de närmast sörjande. Så har också skett med Bäckström, hon är, som långvarig och framgångsrik internationell konstnär kontinuerligt bekräftad. Sådant betyder naturligtvis mycket. Inte bara den positiva upplevelsen utan även möjligheterna att få stipendier, uppdrag och utställningar.

 

Men nu är det så att även om konstnären har något knaggliga teorier är det resultaten, receptionen och konstens inskrivning i systemet som räknas. Jag har heller inget att erinra på den punkten. Hon når intressanta och överraskande resultat i sin konstnärsgärning. För identitetsundersökningarna fungerar, emellanåt övertygande och storslaget. Den clowndräkt hon hämtat hos Watteau och iklätt Börje Ahlstedt gav upphov till en monumental gobeläng. Så det spänner i identitetstrådarna.

Miriam Bäckström framför några av sina Negativer (2010-11)

Motsatsen till mig är jag, gobeläng efter fotografi, 2011

 

 

Det här inlägget postades i Konstkritik, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

11 svar på Del 1406: Min känsla är min, om Miriam Bäckströms identiteter och risktaganden

  1. CeDe skriver:

    “Min känsla är min…” där bet du av ordentligt.

  2. CeDe skriver:

    Tittade in på New Herald när jag hade vägen förbi./
    Du är en frejdig gutt Lars Vilks, du fortsätter dina
    byggnationer trots ev. böter och andra obehag, men du
    gör ju ingen illa, tvärtom så gläder du så många.

  3. Cecilia skriver:

    Mycket underhållande läsning. Tack, tack!

  4. nej skriver:

    kanns valdigt 90tal

  5. CeDe skriver:

    Jag visste det! jag visste det!
    De friande domarna överklagas av chefsåklagaren.
    “Resonemanget i tingsrättens dom om att förklaringen till männens agerande ligger i linje med åklagarens
    påstående” vilket haft betydelse för överklagandet”
    Nå´n j-la ordning måste det väl ändå vara!

  6. Krister skriver:

    CeDe,

    Bra nyheter!
    Sluta mesa er nu jurister och sätt dit de uppenbart skyldiga mordplanerarna.

    http://www.sydsvenskan.se/skane/article1607164/Vilks-malet-overklagas.html

  7. Cecilia skriver:

    nej,

    Beror nog på var man är med sig själv. Eller rättare sagt, var omvärlden är med sig själv.
    Och skillnaden däremellan, är väl egentligen bland det mest intressanta som finns?

  8. CeDe skriver:

    Krister.
    Kanske är det mera modet hos de politiskt tillsatta
    nämndemännen som är avgörande.

  9. Krister skriver:

    CeDe,

    Ok, hur det än funkar i dagens rättsväsende så hoppas jag att den som planerar mord straffas och den som fäller ett ruttet träd frias.

  10. CeDe skriver:

    Håller helt med dig, Krister.

  11. Cecilia skriver:

    CeDe:
    Håller helt med dig, Krister.

    Bortom all tvivel. 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.