Del 1405: Den politiska teatern

Igår bevistade jag pressvisningen av Miriam Bäckströms utställning i Lunds konsthall. Det kommer mera om detta, idag skall jag bara nöja mig med att säga något om Bäckströms roller och illusioner. För det är hennes huvudtema, att i postmodern anda visa de olika gestaltningar som människan är uppbyggd av. Situationer och inlevelse, så skapas tillvaron. En av dessa roller är också Konstnären om vilken Bäckström säger (katalogen): ”Som Konstnär förväntas man gå över gränsen, visa det nya och tala om det man inte får tala om. Jag tar min yrkesroll – att just gå över gränsen – på sådant allvar att jag aldrig kan ha en representativ position och tala för andra…”

 

I konstvärlden är det förstås så enkelt att man obönhörligen skrivs in i en representativ position. Vidare är det sällan gränsöverskridande och överträdelse av förbud blir något annat än stillsamma rollillusioner. En annan av Bäckströms karaktärer är Verkligheten: ”Verkligheten är en ganska tråkig person, full av regler, Många regler, bara regler. Verkligheten kan inte leka, och tror att reglerna är sanningen. Sanningen är förresten också en fin karaktär…”

 

Emellertid är det ofrånkomligt att verkligheten, som den brutalt bestäms i det sociala, har konsekvenser. Jag kom att tänka på det anledning av Martin Aagårds inlägg i Aftonbladet under rubriken ”Ge Lars Vilks pengar”.

 

Han är orolig för att denna konstnärsroll har blivit alltför verklig och att den i denna verklighet har landat i olämplig omgivning. Han påtalar först att jag ”har en grundmurat negativ inställning till Islam.” Tja, det som jag ser som problem med Islam är att det är en religion som ännu inte har moderniserats utan bygger på en (tämligen naiv) bokstavstro. Något som leder till hävdandet av absoluta auktoriteter inte bara inom den privata sektorn utan även generellt. Det problemet bör nog Aagård vara bekant med. Men i övrigt får människor tro på vad de vill så länge de inte kommer springande med en politik som hämtar sin avgörande näring från Guds Heliga Ord.

 

Aagård har läst i Sydsvenskan att jag har uppburit ekonomiskt stöd från det danska Tryckfrihetssällskapet. Han är oroad över att jag besökte den svenska avdelningens konstituerande sammankomst i Malmö. Det omtalade stödet har bestått i att Tryckfrihetssällskapet genom det danska Galleri Draupner 2010 tryckte upp min teckning som grafiskt blad och distribuerade den. Samma sak har gjorts med Kurt Westergaards teckning. I och för sig inte världens största affär men några slantar blev det och inte minst kunde teckningen få sitt grafiska format.

Martin Aagård spelar sin roll väl:

”Men Lars Vilks är inte längre den ensamme underdoggen som skäller åt allt och alla.Även om han inte går i deras ledband så börjar han allt oftare hörsamma extremhögerns visslingar.”

Dessa hörsamheter utgörs av ”Inte bara har han blivit Sverigedemokraternas favoritkonstnär. Partiet har krävt att hans teckningar ska visas i riksdagen och missar aldrig att göra en politisk poäng på hans utsatthet. När han ställer upp på Tryckfrihetssällskapets evenemang är det en revirmarkering jag inte sett honom göra tidigare.

Frågan är om det är den toleranta delen av samhällets brist på engagemang som drivit honom i famnen på fascisterna?”

Lägg märke till Aagårds replik i den här delen av spelet, SD och Tryckfrihetssällskapet är fascister. I ett rollspel om identitetspolitik finns det ingen plats för nyanser. I det fortsatta resonemanget menar Aagård att jag skulle kunna räddas ur fascistfällan genom att jag borde ett ekonomiskt stöd från ett politiskt korrekt håll. Det politiskt korrekta skulle i det här fallet stödja det politiskt inkorrekta symbolvärde som det själv har skapat. Det vore ju trevligt men jag tror inte att vi är riktigt där ännu.

Den här diskussionen står nära, alltför nära, Bäckströms illusionsflöde.

Scen från konsthallen i Lund. Miriam Bäckström spelar rollen som konstnär medan de omkring stående agerar konstkritiker. Anders Kreuger, längst till höger, har tagit på sig rollen som curator för utställningen. Objektet, kring vilket man har samlats, är en rekvisita som gestaltar ett konstverk som har givits det illusoriska namnet Attractions.

 

 

Det här inlägget postades i Konstkritik, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

8 svar på Del 1405: Den politiska teatern

  1. CeDe skriver:

    Jag har också suttit i Vilks soffa, alltmedan han själv
    avspänt höll på att somna i liggfotöljen. Det är något att minnas.

  2. Sniff skriver:

    Man kan inte begära några nyanser av skribenter som Aagårds. Han saluförs av sin arbetsgivare ju med slogan “[han] vill att alla ska tänka som han tänker”. Det kan tyckas vara en grundmurat negativ inställning, som vi har skådat förr.

  3. Pingback: Veckan som gick « Vikboblogg

  4. Kreo skriver:

    Fråga, varför skyddar svenska staten en medborgare i Landonien. Personen i fråga har utropat en egen stat i ett naturskyddat område och i konsekvens med detta borde denna stats säkerhetstjänst skydda honom och mina skattepengar kan gå till gamla och vården istället.

  5. Lars Vilks skriver:

    Kreo. Förklaringen är enkel. Sverige vill inte erkänna Ladonien och för att visa detta skyddas den ladonske personen av svensk myndighet. Ladonien har valt att inte protestera mot denna handling eftersom personen ifråga har dubbelt medborgarskap och dessutom bor i Sverige. Den ladonska säkerhetstjänsten har inte tillstånd att arbeta i Sverige.

  6. Kreo skriver:

    Lars Vilks,

    Förstår problemet för säkerhetstjänsten. 🙂

  7. Krister skriver:

    Lars Vilks: Den ladonska säkerhetstjänsten har inte tillstånd att arbeta i Sverige.

    Vad består den ladoniska säkerhetstjänsten av, eller är det hemligt?

  8. Jag gillar människor som samtidigt gör sitt avtryck i historien och dessutom flörtar med det politiskt inkorrekta utan att ge avkall på sin egen integritet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.