I den stora kampen mot fientligheten strömmar det in bidrag varje dag. I dagens rysare, i sin recension av Magnus Lintons bok De hatade, framlägger Jenny Aschenbrenner (Aftonbladet) att kulturens roll i debatten mot de högerextrema/besvikna vita män kan tillskrivas betydande makt:
”Striderna har påfallande ofta utkämpats på kulturens områden, det är där traditionella värderingar kan ställas mot sönderfall och dekadens – Sverigedemokraterns kulturpolitiska program och Göran Hägglunds ”verklighetens folk”- utspel rivstartade en utveckling som tyvärr nog inte peakade när Turteatern i Kärrtorp mordhotades efter att de satt upp en radikalfeministisk text strax före jul.”
Tja, SD:s kulturpolitik får väl ses som en kuriositet och Hägglunds som ett inhopp i den kulturkonservativa diskussionen. Men inte heller den senare har lyckats inkassera några betydande framgångar. Turteaterns uppsättning av Scumanifestet, den historieskrivningen väljer hon att framställa med största möjliga vinkling och fortsätter i samma stil:
”Jag har satt min tilltro till dialogen. Tyckt att det finns något spännande med att kulturen plötsligt tillskrivs en makt som den inte haft på länge, att en liten fri teatergrupp kan trigga en hel armé av högerdebattörer. Tänkt att det är bra att kulturvänstern inte längre pillar navel i slutna kamrar utan tvingas ut för att förklara performancevrålens absolut livsviktiga funktion i en demokrati.”
En liten förlängning av den sista meningen skulle inte skada: ”…absolut livsviktiga funktion i en demokrati, tänk bara på när Vilks visade en video av en kvinnlig konstnär som vände sig mot skäggiga och extremreligiösa mäns förlegade syn på homosexualitet. Då stormades podiet av mörka män och en hel armé av vänsterdebattörer triggades.” (Sannerligen kunde man tala om ”performancevrål”)
Kulturen kan alltid lyckas med att skapa debatt om den väljer tillräckligt kontroversiella ämnen och/eller försvarar extrema synpunkter. Men då är det å andra sidan inte konstens sfär som släpper krafterna lösa. Vad konsten förmår som konst är nästan alltid något som inte får kontakt med det stora debattmullret. Klara Lidén som alltfort och framgångsrikt klättrar på karriärstegen visar vad kulturen kan åstadkomma: Begagnade julgranar till salu. På New Yorkgalleriet Reena Spaulings (som har svensk anknytning genom galleristen och konstnären Emily Sundblad) har Lidén samlat utkastade julgranar och i galleriet skapat en lokal granskog. I ett försök att få liv i de övergivna granarna har de satts i vatten och enligt besökare doftar det barr i hela galleriet. Priset på installationen, med titeln S.A.D. har satts till 65.000 $. En imponerande prishöjning och samtidigt en osäker investering för eventuella konstälskande samlare. Diskursskrivningen av detta arbete lyder så här:
“Placed in water–?filled stands and buckets, under the purple–?ish lights sometimes used for growing marijuana in basements, this living–?dead material puts the holiday season in a state of suspension, making it out–?last itself in the form of an eerie, indoor nature preserve (on life support). A narrow trail winds through the forest, leading to a sofa where viewers can sit and enjoy the somewhat oppressive perfume of the trees.”
Inget för Maria Lind, men Daniel Birnbaum skulle säkert vandra förnöjd i den täta granskogen.
Klara Lidén: S.A.D. 2012
