Jag vill inte undanhålla mina läsare den performance som Tamy Ben-Tor gör av den undersökande konceptkonstnären, allvarlig, diskursfylld, resande och stipendiebenägen.
[youtube]elbbgRstOco[/youtube]
Den visas på hennes utställning på Zach Feuer i New York. Vill man se fler: LÄNK
På torsdag blir det sålunda debatt i Örebro konsthall mellan mig och Peter Ekström på temat ”Vad är konst?” Sådana debatter är numera tämligen ovanliga vilket kan förklaras med den internationella konstvärldens inriktning på produktion. Ny konst måste fram och den beledsagas av en sociopolitisk diskurs vars akademiska omfattning har kommit att utgöra samtidens konstteori. Tills vidare, vill jag tillägga, för förändringar i konsten kommer förmodligen att kunna ske under förutsättning att man vet vad man talar om. Idag härjar en ohämmad tilltro på konstens möjligheter att påverka och förändra världens tillstånd och kvantitet har blivit en ersättning för kvalitet – överallt och hela tiden visas ständigt nya kvalitetsprojekt. För att närma sig frågan om vad konsten förmår och vad den består av har man anledning att fundera kring den institutionella konstteorin som har fått oförtjänt dåligt rykte. Det är inte bara Johan Lundberg som fnyser åt den ”med utgångspunkt i den institutionella konstteorin” (Axess). Konstvärlden är inte heller förtjust och är ovillig att erkänna sitt beroende av den. Sant nog att George Dickies försök bara blev ett utkast men som jag menar att jag har visat kan man göra mycket med den, till och med alltför mycket.
Väsentligt är att komma ihåg att den institutionella teorin inte stödjer det ena eller det andra utan är skapad som en traditionell konstteori, dvs. att besvara frågan om vad som alla konstverk har gemensamt. Och svaret är att alla konstverk har bekräftats eller kommer att bekräftas av konstvärlden. Detta är emellertid bara början för vad betyder en sådan egenskap? Å den andra sidan finns den spekulativa estetiken som vill se egenskaper i konsten som inte är beroende av konstvärlden. Trots ett par århundraden av försök har det projektet inte lett till någon övertygande framgång. Mer om detta i Örebro.
En kommande konferens (7 – 8 maj) förtjänar att uppmärksammas; Do we really need yet another piece of public art? – Towards a new approach on art in public spaces”. Ett samarbete mellan Kalmar Konstmuseum och Ölands Folkhögskola. Här kan man bland mycket annat lyssna på ”Professor Varg: Nimis, a Public Project With a Large Audience”.
Något försenad anlände Stefan Jonsson till tårtkalaset (DN). Inte oväntat drar han igång sin politiska retorik på högsta varv, djupt indignerad över den strukturella rasismen som gör de flesta svenskar till rasister. Man kan lugnt säga att Jonsson i sin skummande vrede finner vad han önskar:
”Den svarta kvinnan är fejkad och hennes lidande fejkat. Men de flabbande vita ansiktena är äkta. Äkta är kamerornas iver att dokumentera alltsammans, liksom ministerns råa njutning när hon sätter kniven i den svarta massan.
Detta var alltså förvandlingen som ägde rum, när Lena Adelsohn-Liljeroth och hennes krets blev ryckta ur sina vanliga sammanhang och flyttade till en plats nära mörkrets hjärta.”
Kulturministern är alltså i grund och botten en sadistisk rasist som bara har väntat på sitt tillfälle. För att komma undan det uppenbara problemet med att händelsen rycktes ur sitt sammanhang genomför Jonsson två operationer. USA förklarar bort belastande bilder med att säga att de visas utan att sammanhanget förklaras. Samma sak med kulturministern och konstnären. Den andra är konstteoretisk: ”Men vad är ett museum, om inte bilder ryckta ur sina sammanhang? Vad är en av konstens poänger, om inte att riva sönder sammanhang och ställa ihop nya?”
Ett museum visar bilder som ingår i en välkänd konstkontext och som i regel är gjorda som konst. Undantag finns. Äldre målningar kan t ex ha haft religiösa uppgifter. Men idag är det helt okontroversiellt att påstå att de egentligen alltid och främst har varit konstbilder. Jonsson fortsätter – och här går det undan med konklusionerna:
”’Det är konstens uppgift att visa att en sten är en sten’, sade en gång den ryske kritikern Viktor Sklovskij – och ryckte upp stenen ur sitt sammanhang så att vi såg att det var en sten.
Nu har alltså Linde visat att en vit kvinna som skär i en svart kvinna är en vit kvinna som skär i en svart kvinna. Och då ser vi plötsligt: den vita skär i den svarta. Samt att vår kulturminister deltar och att detta är en del av ordningen, en naturlig del av ordningen, att vita människor skrattande skär sönder en attrapp av en svart kvinnokropp.
Vilket i sin tur betyder att rasismen är en del av ordningen. Men vi har upphört att märka den.”
Via citatet berör Jonsson en av konstens djupa dimensioner, att visa det existentiella. Vad är något? Eller i den vanligare tappningen, den slitna frasen som de flesta konstnärer brukar dra till med om konstens uppgift: Hur det är att vara människa. I praktiken har det visat sig störst omöjligt för konsten att visa att en sten är en sten. Den blir obevekligt ett konstobjekt. Hur sedan en sådan sten skall tolkas och uppfattas beror på den rådande diskursen. Idag är det sålunda läge för att en sten blir en del av socialkritiken. Den genomgående effekten när något blir konst är, om det är oväntat, att det kan bli konst. Den föreliggande tårtan är naturligtvis inget problem i det hänseendet. En utbildad konstnär som har valts av KRO och sanktionerats av Moderna ger en självklar konstatus och dessutom en kvalitetsbekräftelse.
Jonsson vill gärna se den strukturella rasismen ständigt bekräftad och frågar sig inte om ministern och publiken skulle ha reagerat på samma sätt om tårtan t ex hade föreställt en vit man eller kvinna. I efterhand kan man säga att omgivningen borde ha förstått att Lindes performance var mer allvarlig än komisk. Men snarast är det så att kulturministern och den skrattande omgivningen inte tänkte på att i alla lägen agera politiskt korrekt. Om kulturministern inte hade skurit i tårtan hade hon ändå kunnat anklagas för strukturell rasism genom att vägra befatta sig med en afrosvensk konstnärs verk.
Även Jonsson kräver kulturministerns avgång. Ett hovsamt krav. Eftersom större delen av svenska folket är strukturella rasister borde han kräva inte bara samtliga ministrars avgång utan även folkets.
