1456: Mot mitten

I dessa dagar citeras då och då Chantal Mouffe, professor i statsvetenskap, om hur politiken centreras. Som hon säger i en intervju: ”I remember that during the French presidential campaign in 2002 I joked with my students about the fact that the difference between the programme of Lionel Jospin – who had declared that he was not defending the socialist project – and that of Jacques Chirac was the same as the difference between Coca-Cola and Pepsi-Cola.”

 

För att bryta detta behövs mer passion, menar Mouffe, och avser att det är nödvändigt att kunna urskilja sina politiska fiender. Men samtidigt skall man erkänna de gemensamma spelreglerna. Ingen lätt uppgift även om det i den svenska politiken finns alternativ. Men alltsedan partierna i någon mån kom överens om att inte lägga fram orealistiska förslag har det politiska utbudet blivit magert. Några partier bryr sig inte om finansieringsproblematiken men har inte heller någon stor framgång. Högerpopulistiska partier kan sägas vara ett alternativ men deras begränsade framgångar används främst till att skapa identitetspolitik i de traditionella blocken: Sådana är inte vi, sådana är ni.

 

Vad kan en politiker göra när alla måsten är uppfyllda? Inte så mycket, dock har det lyckats för socialdemokraterna och partiordförande Stefan Löfven att skapa något som kan kallas för minimalistisk politik eller minimalistisk poetik. Genom att inte lägga fram några politiska förslag till förändringar låter man betraktarna skapa verket. Och hittills har detta fungerat över förväntan.

 

I konstvärlden är det på ett liknande sätt samling kring mitten. Visserligen går det att tala om tre alternativ i samtidskonsten maktkorridorer: De Radikala som förespråkar politiskt aktivism, Undersökarna som vill se konsten som publikovänlig forskning samt De Moderata som utan vidare tar sig an måttliga doser av de två förstnämnda men som dessutom lägger till lite halvtraditionell estetik eller – som en obetydlig varierad diet – det poetiska. Det sistnämnda ingår i temat för höstens biennal i São Paulo: ”The Imminence of Poetics”, curaterad av Luis Pérz-Oramas. Poesin i det som är på väg. Som brukligt är späs temat ut till den vanliga generella soppan: ”Poetics is understood as the instrumental repertoire that enables an individual or group, discipline or tradition, to establish – intuitively, intentionally or unconsciously – the discursive strategies or platforms that enable expressive acts of artistic

nature.” Och Imminence: “what is on the verge of happening, the word on the tip of one’s tongue, the expected silence that precedes the decision whether or not to speak, art as a discursive strategy and poetics in its plurality and multiplicity”.

 

Ja, det var väl den biennalen det. Återstår att se vad de 110 konstnärerna kan prestera. Brasilien har ett 20-tal representanter medan Sverige kan glädjas åt att se två så vitt skilda konstnärer som Andreas Eriksson och den allestädes närvarande Runo Lagomarsino, båda med uppseglande karriärer.

 

 

Publicerat i Biennaler, Kommentarer nästan varje dag, Tillståndet i konsten 2012 | Lämna en kommentar

1455: Yttrandefriheten eller den stora kalabaliken

Dror Feiler oroar sig över yttrandefriheten i dagens Aftonbladet. Hans oro gäller inte rasistdömda tårtor eller rondellhundar utan Günter Grass dikt där han kritiserar Israel och blir beskylld för antisemitism. Feilers plötsliga försvar av yttrandefriheten har naturligtvis politiska orsaker. Han ser Israel som ett större hot mot världsfreden än Iran. Bortsett från detta finns det all anledning att försvara Grass rätt att uttala sig genom sin dikt. Det olösligt problematiska är vilket utrymme han kan kräva. Grass är en litterär storhet av allra största format och det skapar självklart goda förutsättningar för att få sina alster publicerade på väl synliga platser. Hans dikt publicerades samtidigt i april i Süddeutsche Zeitung, la Repubblica och El Pais. Kritiken har emellertid varit hård och många har menat att publiceringen var olämplig.

 

Kritik mot USA och andra västländer är i regel oproblematisk och kan, med rätt skribent, beredas utrymme i medierna. Även diktaturer kan kritiseras. Israel får också utstå mycket kritik men det har blivit svårare eftersom antisemitismen inte längre kan räknas bort. Det finns en systematik i det här, kan något missförstås och uppfattas som kränkande av någon tillräckligt utsatt grupp bör det undvikas. Skall någon utnyttja yttrandefriheten är det inte rekommendabelt att ge uttryck åt något som av någon kan tolkas som rasism, islamofobi eller antisemitism.

 

”Var går gränsen för vad som får sägas nästa gång?”, skriver Feiler. Om jag tillåter mig en mindre justering av slutklämmen i hans artikel kommer sakfrågan att framstå något tydligare:

 

(”)Han är inte islamofob, han uttrycker åsikter som många människor har. Istället för att anklaga honom bör vi fundera över vad vi gjorde som ledde honom att uttrycka det.

Så det är ännu inte för sent att bryta tigandet och ställa upp för det fria ordet till försvar för yttrandefriheten och Lars Vilks, och till och med teckna eller tillverka (ännu bättre) rondellhundar av profeten och skicka till de muslimska ambassaderna och vänta och se vad som händer.(”)

 

Feilers mening är mycket användbar och ni kan själva pröva med att sätta in ”rasister” och lägga till de detaljer som behövs för att ge plats åt Makode Lindes tårta. Och det är sannerligen av nöden. En av dagens höjdpunkter i tårtdramat är Elisabeth Ohlson Wallin (SvT)som drabbats av en omfattande sinnesförvirring och som därför dragit tillbaka sin donation av foton till Moderna: ”Moderna Museet har bidragit till att sprida ett rasistiskt budskap. En institution måste ha kontroll över sina konstverk.”

 

Hoppsan, var det inte tvärtom? Makode Lindes projekt är ett antirasistiskt budskap och ett sådant bör väl få plats på Moderna? Vidare talade Ohlson Wallin: ”Den vita medelklassen dricker champagne och fnittrar. Moderna Museet borde ha bjudit in svarta människor också.” Man kan utgå ifrån att alla intresserade var välkomna att delta i konferensen och att anmäla sig till tårtkalaset. Svart som vit, arbetare som medelklass. Men det går inte att blunda för att konstintresset är koncentrerat till den bildade medelklassen. Och om det vore så att KRO tillsammans med Moderna i bästa PK-anda skulle ha bjudit in svarta, tvingas man av självklara skäl att också bjuda in gula, röda, blåaktiga och albino men även samer och romer. Om möjligt så också ett par neandertalare, denna av homo sapiens utträngda ras. För att inte tala om problemen med att få en bred och rättvis representation av det moderna könstänkandet, likaledes företrädare för samtliga stora och små religioner och en politisk viktning som ger företräde åt antikapitalistiska åsikter. Jag tror inte att ens Ohlson Wallin kan mena att allt kan klaras på en enda World Art Day så djurens rätt får nog invänta ett kommande år då vi kanske kan glädjas åt såväl diverse däggdjur som reptiler, ej att förglömma våra ofta förtryckta insekter.

 

Ett ytterligare intressant tårttillskott och exempel på tårtans utmarsch ur varje rationell kontextorientering är European Network Against Racism som kräver (Expressen) en svensk ursäkt.

 

Nu vet vi i varje fall så mycket som att de värsta rasisterna återfinns i konst- och kulturvärlden.

 

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, debatt, om utställningar m m, yttrandefrihet | 28 kommentarer

1454: Tårtkalaset fortsätter

Sedan i går har Makode Lindes tårta ytterligare dekorerats och garnerats. Den har även varit föremål för åtskillig pajkastning. Det påminner en del om Ulla Karttunens kritiska projekt om pedofili vilket slutade med att konstnären dömdes för pedofili. Så illa har det inte gått för Linde som istället har fått igång ett intressant processverk. En av konstens givna uppgifter är att granska makten och tårtan har lyckats väl med den saken. Huvudaktör är Afrosvenska riksförbundet vars makt och inflytande man inte har någon anledning att betvivla. Med rasiststämpeln kan man t o m jaga ministrar; kulturministern får finna sig i att strö ursäkter kring sig. Å andra sidan är förbundets jakt på rasister inte särskilt framgångsrik; dock har konstvärlden visat sig vara en ypperlig jaktmark: Dan Park, Lena Adelsohn Liljeroth, Moderna Museet och inte minst konstvärldspubliken på Moderna har hittills fångats i jakten på den strukturella rasismen. Konstnären Linde, som inte kan fångas, får en rejäl åthutning av ordförande Mariam Osman Sherifay på Newsmill. Han är mer problematisk än kulturministern hävdar hon. Liksom ett brev på posten kommer den vanliga ramsan: han vill säkert spekulera.

 

Konstvärlden ställer sig avvaktande. Läget är besvärligt eftersom konstnären automatiskt har mandat att agera i dessa känsliga ämnen. Mårten Arndtzén (SR) menar dock att Lindes tårta kan ses som en listigt gillrad fälla eftersom den gav upphov till glada skratt bland borgarna från konstvärlden. Han hötter istället åt kulturministern och påtalar att hon måste tänka sig för. Han anför två exempel på problematiska situationer för ministern. Vad hade hon gjort om hon hade varit närvarande när Marina Abramovic utlämnade sig själv åt publiken för en del år sedan. Antagligen hade hon inte gjort något alls (utom att möjligen åberopa kniv- och pistolag), att några besökare våldförde sig på konstnären låg i själva idén med verket – det är därför det har blivit så berömt (tårtor och nakna kvinnor i en kontroversiell installation prövade hon i fjor). Det andra exemplet kommer från Arndtzéns kreativa sida: Om hon ombads rasta en rondellhund utklädd till profeten Mohammed. Ja, det skulle kunna ha blivit en kontrovers om vi antar att konstnären kom från ett lämpligt land och hade drabbats av könsstympning.

 

Onekligen är det någon sällsynt gång besvärligt i denna tid då samtidskonstens färskaste utskott omedelbart visas på statliga institutioner. Man kan utgå ifrån att en sådan plats som Moderna tänker sig för. Säkert tänkte de sig för i mångfaldsanda när de anlitade Linde och hur skulle de sedan kunna ingripa i verket som uppstod ur deras rättänkande?

 

”Osmakligt” är en gångbar kommentar under dessa tårtdagar. Så skall det också låta när konsten visar något utanför sina standardupplagor. I socialkritisk andra görs otaliga korrekta projekt om och mot rasism och kolonialism. Lyckas man med det som konstnärer och arrangörer brukar säga: Vi vill starta en diskussion. Nej, det blir inga diskussioner om inte osmakligheten gör sig påmind.

 

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, debatt, om utställningar m m, yttrandefrihet | 15 kommentarer