Man skall nog ha klart för sig att Berlinbiennalen är ett landmärke i den samtida konsthistorien. Under många år har socialkritiken varit den dominerande utgångspunkten. Med den praktiskt taget ”totala socialkritiken” har man avancerat så långt det är möjligt. Nils Forsberg (Expressen) menar att det är socialkritikens ”sista skrik” som Berlinbiennalen häver ur sig. Det ligger mycket i det. Framför allt blir det svårt att se något större värde i de ordinära socialkritiska biennalerna som inte brukar vara alltför radikalt utan alltid ge utrymme åt egenvärdet hos de enskilda konstnärerna eller curatorns intresse för att betona de estetiska faktorerna. Ta t ex den nu pågående Paristriennalen ”Intense proximité” curaterad av Okwui Enwezor. I vanlig ordning gör den upp med det koloniala förtrycket och i vanlig ordning kan konstkritikern lägga till någon förnumstig moralisering om att läsaren måtte lära att förbättra sig. Som Sinziana Ravini skriver i sin recension (DN): ”Vi får hoppas att utställningar av denna art, som etablerar skillnader i hopp om att transcendera dem, kommer få rummet mellan ’vi och dem’ om inte försvinna, så åtminstone krympa.” Hoppas kan man alltid men tror hon verkligen att konstvärlden kommer att få någon uppenbarelse av sin strukturella rasism eller vad det nu skulle kunna kallas?
Nej, Berlinbiennalen kör över alla sådana futiliteter. Där kommer man säkert att minnas att det var den gången Occupyrörelsen fick äran att bli en konstnärlig installation. Häftigt värre. Vad värre dock att det inte blir mycket mer av konsten än den lydige tjänare till en enkelspårig politisk propaganda. Det är dags att se över vad konsten egentligen skall tjäna för ändamål och vilken identitet den står för.
